Några tankar kring säkerhetspolitik och strategi

Sten Tolgfors efterlyser i DN Debatt en bred överenskommelse som tydliggör Sveriges säkerhetspolitiska linje. Det är välkommet, han är inte först och definitivt inte ensam. Detta inlägg blev långt men jag hoppas läsarna har överseende med det - ämnet är rätt omfattande.

Sverige saknar såväl en sammanhängande säkerhetspolitisk inriktning som en därtill hörande strategi. Detta leder bland annat till att staten inte är förberedd på de säkerhetspolitiska utmaningar den utsätts för, att risker inte bemöts på ett samordnat sätt av dess myndigheter och dessutom att debatten om vår säkerhet spretar åt alla håll. Förhoppningsvis är denna grundläggande fråga något som kommer att diskuteras på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen som börjar i morgon. Den är nämligen helt avgörande för en konstruktiv och fruktbar debatt.

Förutsättningarna för Sveriges säkerhet har - som alla vet - förändrats i grunden sedan det kalla kriget. Den svenska säkerhetspolitiken har inte utvecklats i samma omfattning och den hänger sanningen att säga inte ihop. Detta framgår tydligt i många sammanhang, kanske allra mest i frågan om alliansfrihet eller samarbete.

Under kalla kriget hade Sverige en säkerhetspolitisk inriktning om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Denna backades upp av en omfattande nationell försvarsindustri och ett relativt starkt försvar. Förutsättningarna för denna inriktning finns inte längre och såväl den förra som den nuvarande regeringens uttalade solidaritetsförklaring är en konsekvens av detta. Det hela hänger dock inte ihop.

Regeringen uttrycker på sin hemsida:

”Vidare är även en stark transatlantisk länk av vital betydelse för Sveriges och hela Europas stabilitet och säkerhet. Nato är en central aktör för europeisk säkerhet och integration samt för internationell krishantering. Vårt samarbete med Nato och USA är ett uttryck för vår vilja att vara en del av och stärka den transatlantiska säkerhetspolitiska gemenskapen.”

Samtidigt slog statsministern redan i regeringsförklaringen fast att Sverige inte ska ansöka om NATO-medlemskap och Försvarsministern avvisar alla förslag på utredning om vad ett NATO-medlemskap skulle innebära för Sverige. Osammanhängande och ologiskt, minst sagt.

De senaste åren har den säkerhetspolitiska miljön i vårt närområde utvecklats negativt, samtidigt som vår starkt begränsade försvarsförmåga blivit tydlig för alla. Detta har fört upp försvarsdebatten till en tidigare sällan skådad nivå. Förslagen på nödvändiga åtgärder har duggat tätt, även om regeringen och riksdag ännu inte visat sig villiga att utlova några reella tillskott till försvarsanslaget, åtminstone inte inom rimlig tid.

I stället har debatten ofta fokuserat på hur många stridsflygplan eller ubåtar som behövs eller hur Gotland ska försvaras. Jag skulle vilja hävda att den diskussionen blir tämligen meningslös utan en överenskommen säkerhetspolitisk inriktning och strategi. Om man inte vet hur, med vem eller under vilka förutsättningar våra förband ska verka är det omöjligt att på ett logiskt sätt argumentera för si eller så många enheter av ena eller andra sorten.

Utöver detta har en rad andra samhällshot och risker aktualiserats, en utveckling som också förstärkts av den europeiska integrationen, ökad rörlighet över gränserna och den ekonomiska globaliseringen. Detta har också medfört att det säkerhetspolitiska begreppet har vidgats till att omfatta mer än rent militära hot. Samtidigt har Sverige i princip avskaffat Totalförsvaret, vilket kan ses som en naturlig följd av att vi saknar en säkerhetspolitisk strategi.

Bra säkerhet kräver att det som ska skyddas, vad som hotar och medlen för att stärka säkerheten ses i ett sammanhang. Därför behövs det en sammanhängande säkerhetspolitisk strategi för att på samordnat och optimerat sätt möta de risker och hot som Sverige kan komma att möta i framtiden.

Hur skulle en sådan strategi då kunna se ut?

I första hand bör den naturligtvis beskriva målen för vår säkerhetspolitik. Gruppen bakom bloggen Reservofficer frågade i ett mycket läsvärt inlägg: Hur lyder Sverige säkerhetspolitiska idé? Redan där stöter man på patrull. Vilken är egentligen idén bakom säkerhetspolitiken? Författaren diskuterar kring de många oklarheter som råder inom svensk säkerhetspolitik, bland annat med utgångspunkt i Försvarsberedningens båda rapporter. Där återfinns målen för säkerhetspolitiken:

De av Försvarsberedningen föreslagna och av riksdagen beslutade målen för vår säkerhet är:

• att värna befolkningens liv och hälsa,
• att värna samhällets funktionalitet och
• att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Denna får sägas vara en synnerligen övergripande målsättning som behöver preciseras betydligt mer innan den kan ligga till grund för en nationell strategi. Annars torde precis allt omfattas av säkerhetspolitik och det må vara att det mesta, på något sätt, kan få säkerhetspolitiska följder, men det innebär inte att allt är säkerhetspolitik.

När målen för vår säkerhetspolitik är fastslagna - och förtydligade - bör nästa steg vara att förklara hur statens samlade resurser, eller maktmedel, ska utnyttjas för att på mest effektiva sätt uppnå målsättningen. En modell som är användbar för dylika analyser är DIME (Diplomatic, Informational, Military or Economic elements of Power).

Arbetet med att analysera hur en nation bör använda sina maktmedel är med naturlighet en omfattande uppgift som knappast låter sig göras i ett blogginlägg. Exempel på frågor som dock bör beaktas i detta arbete presenteras nedan.

Diplomati: Här bör vi bland annat klarlägga vilka länder och organisationer vi anser vara våra nära vänner och vilka står vi inte lika nära? Därutöver, inom vilka fora är det viktigt att vi har möjlighet att påverka och var är det inte lika viktigt? Här har vi som visats ovan rätt stora brister i dagsläget – vi säger att NATO och USA är viktiga partners, samtidigt som vi säger att vi absolut inte vill bli medlemmar.

Information: Inom detta område bör strategin bland annat klarlägga hur vi ska säkerställa att staten och befolkningen har tillgång till korrekt information och motverka desinformationskampanjer från främmande makt eller organisationer. Vidare bör den precisera hur vi ska använda den information vi har tillgänglig, exempelvis underrättelseinformation, som en säkerhetspolitisk valuta för att uppnå fördelar inom andra områden. Dessutom bör det fastställas en inriktning för svensk forskning. Vilken information behöver vi tillskansa oss, hur gör vi det och i vilket syfte?

Militär: här har vi svajat rätt betänkligt de senaste decennierna. Vad vill vi använda Försvarsmakten till? Är det till strikt försvar av territoriet eller ska vi verka fredsbevarande utomlands och i så fall i vilket syfte? Är vårt engagemang rent altruistiskt eller förväntar vi oss genom deltagandet i operationer att erhålla fördelar inom andra områden? Frågan kan tyckas cynisk och kanske något naiv, men vi bör vara tydliga med varför vi engagerar oss militärt i vissa konflikter medan vi inte gör det i andra. Om inte annat för att undvika spekulationer. Inom detta område bör strategin också beskriva hur de militära maktmedlen ska användas för att möta andra hot än de rent militära, exempelvis gränsöverskridande brottslighet eller naturkatastrofer.

Ekonomi: Som ett av världens rikaste länder, med inflytande över världens starkaste ekonomi, torde detta vara ett av våra tyngsta maktmedel. Strategin bör innehålla riktlinjer för hur vi ska utnyttja detta, exempelvis genom att tydliggöra vilka handelsutbyten som är viktigast och hur dessa ska optimeras, hur vi ska samordna vårt bistånd med övriga maktmedel eller hur vår export och import av strategiska varor kan stödja och erhålla stöd från övriga områden. Hur ska vi i händelse av påfrestningar på vårt samhälle säkerställa elförsörjning eller import och distribution av essentiella varor som exempelvis petroleumprodukter?

Som synes av de enkla exemplen ovan är det många maktmedel som står till en stats förfogande och det är viktigt att dessa samordnas så de utgör en helhet. Utan en strategi som stödjer denna samordning är det en överhängande risk att medlen inte utnyttjas optimalt eller i värsta fall direkt motverkar varandra.

Först när denna analys är gjord kan en fruktbar diskussion om Försvarsmaktens uppgifter och utformning ta vid. Att som nu ligga ett decennium efter i planeringen är långt ifrån optimalt. Innan målsättningen för säkerhetspolitiken tagits fram tillsammans med den därav följande idén om hur att utnyttja de militära maktmedlen – samordnat med övriga maktmedel – blir en diskussion om exempelvis hur många stridsflygplan vi behöver högst abstrakt.

Därför hoppas jag att diskussionen vid Folk och Försvars rikskonferens inte fastnar i hur Försvarsmaktens personalförsörjning ska säkerställas - även om det är en viktig fråga - eller hur många flygplan vi behöver utan att deltagarna orkar lyfta diskussionen till att beröra det mest grundläggande – vilka är våra målsättningar och hur ska vi utnyttja våra resurser för att uppfylla dessa? Svaret på frågan är grunden för alla fortsatta säkerhetspolitiska diskussioner.

/ Commander