Kontakt

Kontakta Commander: commanderslog [at] hotmail.se

tisdag 18 februari 2014

Reflektioner om försvarsidén

Johan Wiktorin, ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin och redaktör för bloggen Försvar & Säkerhet, och Oscar Jonsson, doktorand vid King’s College och författare till bloggen Säkerhetspolitiska reflektioner, fortsätter sin brevväxling. Denna gång behandlar de Sveriges försvarsidé i en serie om sex brev där fem har publicerats så här långt. Här kommer lite reflektioner från sidan.

Johan och Oscar!

Liksom när ni behandlade NATO-frågan är det kloka synpunkter vi får ta del av och intressanta vinklar med vilka ni tar er an ämnet. Som ni så riktigt påpekar i inledningen är försvarsidén den naturliga utgångspunkten för de vägval vi gör i Försvarsmakten - jag skulle vilja hävda att en hel del av de brister vi nu ser i FM beror på att vi inte haft någon konkret, långsiktig och uttalad idé för hur vårt försvar ska användas och därmed inte heller hur det bör utformas. Därför har det varit mer eller mindre fritt spelrum inom FM för idéer och uppslag som verkade bra där och då, men som tagna ur sin kontext inte uppfyllde det som utlovats. Utan en grundläggande försvarsidé finns inte förutsättningarna för samordning, prioritering, utvärdering och styrning av utvecklingen och därför går den åt alla håll och därmed ingenstans. 

Det vore intressant att backa ytterligare ett steg i resonemanget, till vår nationella strategi - vår Grand Strategy om ni så vill. Med detta avses det målmedvetna nyttjandet av alla de maktmedel som står till vårt förfogande. Vilka är våra grundläggande nationella intressen och hur ska vi använda de verktyg vi har för att säkra dessa? Om inte våra nationella mål och intressen är tydligt formulerade är det svårt att veta hur att bäst använda våra verktyg. Om vi inte vet hur vi ska använda verktygen är det närmast ogörligt att besluta hur de ska utformas och utvecklas. 

Ni har i era brev berört flera av dessa intressen, exempelvis fred, medborgarnas liv och hälsa, territoriell integritet, frihet att själva utforma vårt samhälle etc. För att de ska bli användbara som ledstång i utvecklingen av våra säkerhetspolitiska verktyg behöver de kompletteras och brytas ned ytterligare. Ta som exempel intresset fred - är fred i hela världen ett nationellt mål för oss? Om så är fallet bör vi kanske helt satsa på deltagande i fredsframtvingande operationer till förmån för skydd av vår territoriella integritet? Eller gäller det bara i Sverige och vårt närområde? Att medborgarnas liv och hälsa är ett nationellt intresse torde vara självklart för alla, men gäller det svenska medborgare över hela världen? I så fall borde vi kanske satsa på att skaffa resurser för att snabbt kunna evakuera medborgare ur krishärdar runt jorden? Ett landstigningsfartyg med ombordbaserade helikoptrar och amfibiesoldater i varje världshav vore en användbar resurs i händelse av kriser och katastrofer. Ett ostört flöde av varor över världshaven är av avgörande betydelse för folkförsörjningen och därmed medborgarnas liv och hälsa. Betyder det att vi ska ta en mer aktiv roll i skyddet av världens sjöfart eller ska vi fortsätta åka snålskjuts på övriga västländer?

Ovanstående exempel är självklart något tillspetsade, men poängen är att vi måste diskutera, tydliggöra och kommunicera våra nationella intressen för att vi ska kunna prioritera och styra utvecklingen av våra maktmedel. Hur ska vi slipa vårt militära verktyg för att det ska bli så användbart som möjligt till lägsta kostnad? De ekonomiska medlen är som sagt ändliga.

Likaså är en utvecklad och tydlig nationell strategi en förutsättning för samordning av användandet av statens maktmedel. Läsarna är säkert bekanta med begreppet DIME - Diplomatic, Informational, Military or Economic elements of Power. Detta är ett sätt att beskriva och kategorisera de maktmedel som står till en stats förfogande för att säkra sina nationella intressen. Hur ska användandet av maktmedlen samordnas för att nå våra säkerhetspolitiska mål om inte dessa är tydligt formulerade?

Nåväl, det blev väldigt mycket text om det som ni inte direkt behandlar i era brev men det är ett intressant område. Ni har ju i huvudsak avgränsat diskussionen till försvarsidén, alltså hur att utforma och använda det militära verktyget, och det är ju gott nog. Det är en tillräckligt stor tugga att försöka processa. 

Där delar jag i mångt och mycket era tankegångar. Det är svårt att tänka sig någon annan militär konflikt i norra Europa än den ni presenterar, d.v.s. mellan Ryssland och NATO. Finland lär knappast anfalla Estland, lika lite som Norge lär anfalla Sverige (oavsett utgången i skidstafetter). Det är därför klokt att ha den som bakgrund för diskussionen. 

Er sammanställning av de mest betydande områdena för säkerheten i Östersjöområdet visar på ett bra sätt på hur beroende staterna kring Östersjön är av varandra för sin säkerhet. Det är svårt till mycket svårt för NATO att försvara de baltiska staterna utan att säkert kunna uppträda på och över Östersjön. Ett Gotland eller Sydsverige under rysk kontroll gör ett sådant försvar mer eller mindre omöjligt. På samma sätt spelar självklart Finland och Estland avgörande betydelse för vår förmåga att försvara oss mot ett eventuellt ryskt anfall.

Eftersom förmågan att försvara ett område är beroende av försvaret av ett annat, faller det sig naturligt att detta försvar bör planeras och genomföras gemensamt. Detta i sin tur talar för ett svenskt och finskt medlemskap i NATO. Utan gemensam planering, doktriner, lednings- och logistiksystem blir detta försvar knappast effektivt.

Det finns ett område där jag inte helt delar er bedömning och det är Göteborgsområdet. Detta är som ni så riktigt påtalar av vital betydelse för landets försörjning i fred och ännu mer i kris och krig. Att göra Göteborgs hamn till ett icke-militärt mål är med andra ord knappast realistiskt. Även en så liten organisation som IO 2014 förbrukar en hel del drivmedel och utan tillgång till drivmedel förlorar den i princip all förmåga till strid. Göteborgs och Brofjordens hamnar är alltså av avgörande betydelse för försvaret av Sverige. Den fientlige marina befälhavare som inte, i ett skymningsläge, minerar dessa hamnar gör ett allvarligt misstag. 

Denna livsnerv är i redan idag helt blottlagd och därmed mycket känslig för störningar. FömedC och 17.BevBkomp får ursäkta, men de har inte förmåga att försvara kustområdet under, på och över ytan. Skulle hamnarna mineras, vilket relativt enkelt kan göras från ubåt, flyg eller handelsfartyg, skulle det ta lång tid innan hamnen åter kan öppnas. Närmsta minröjningsfartyg finns i Karlskrona och de är knappast några "havets vinthundar", minröjning är dessutom en tidsödande verksamhet. Om vi hade tur och allt föll på plats kanske hamnen skulle kunna öppnas till del inom en vecka, och då skulle såväl förrådshyllor som bränsletankar gapa tomma.

Skulle vi dessutom ta emot stöd från andra länder genom att låta basera utländska förband på svensk mark så skulle transportbehoven öka ytterligare, både för deployering och för att logistikförsörja dessa. Hamnen i Halmstad och kommunikationsvägarna där innanför är knappast tillfyllest för att hantera ens de mest prioriterade transporterna.

Hamnarna på västkusten är alltså av vital betydelse för vår förmåga att försvara oss vid en konflikt kring Östersjön och i förlängningen även för Finlands och Baltikums säkerhet. Det bör vi ha i åtanke i de fortsatta diskussionerna. 

Nog om detta. Jag skulle vilja avsluta med att återkoppla till ett stycke av ert fjärde brev: "Vi är en småstat som ligger där vi ligger. Det bästa vi kan göra är att ta ansvaret för vår strategiska belägenhet." Det gör vi bäst genom att precisera vilka områden som är av mest avgörande betydelse för det gemensamma försvaret och förse dem med erforderligt försvar, samt genom att acceptera vårt ömsesidiga beroende med Finland och NATO och göra allvar av våra vackra ord om att "bygga säkerhet tillsammans med andra."

Än en gång, tack för en intressant diskussion! Ser fram emot det sjätte och sista brevet i serien.

/ Commander

onsdag 12 februari 2014

Replik om NATO

Leif Pagrotsky (S), tidigare näringsminister, hävdar i gårdagens Expressen att ett svenskt NATO-medlemskap skulle leda till minskad säkerhet till en högre kostnad. Vi skulle tvingas nästan dubbla försvarsbudgeten och riskera att Ryssland ”intensifierar sina förberedelser mot Sverige”. Jag, och många med mig, delar inte hans uppfattning som jag anser bygger på en felaktig analys med fel fokus.

Pagrotsky tar sin utgångspunkt i en uppfattning om att debatten handlar om att antingen höja försvarsanslaget – eller att gå med i NATO. Detta grundar han på ”den outtalade bilden” att eget försvar är dyrt men att det blir billigare i NATO och att Sverige nu tvingas välja mellan att vara sparsamma med skattemedlen eller vara fortsatt alliansfria.

Att försvarsanslagen behöver höjas, för att Sverige som nation ska ha en rimlig säkerhet, är de flesta bedömare ense om – oavsett NATO-medlemskap eller inte. Alla politiska partier förutom Miljöpartiet har också uttalat en sådan ambition. Det är dock inte pengar det handlar om i första hand. Det handlar om trovärdighet och solidaritet.

Vår nuvarande säkerhetspolitik har sin grund i den ensidigt deklarerade solidaritetsförklaringen där vi lovar att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas." Det låter vackert - problemet är att politiken helt saknar trovärdighet.

NATO har, genom sin danske ordförande, deklarerat att de inte kan lova att stödja oss i händelse av ofred – så länge vi inte är medlemmar. Likaså Finland, som är vår enda alliansfria granne, har intygat detsamma. Även om våra grannar, genom någon lyckosam omständighet, skulle ha resurser att avdela till stöd i en kris så är det varken förberett eller övat. Det är alltså inte trovärdigt. Att basera sin säkerhetspolitik på tomma ord och önsketänkande är knappast en sund strategi.

Att vi ska kunna lämna stöd till övriga i en säkerhetspolitisk kris – när vi inte ens har resurser att försvara en begränsad del av landet under en vecka – faller på sin egen orimlighet. Vi har alltså inte någon som helst möjlighet att visa solidaritet med en granne i nöd. Skulle vi däremot vara medlemmar i en allians som är skapad för just det syftet – att solidariskt stödja varandra – skulle våra möjligheter öka drastiskt.

Man kan göra en liknelse med den fackliga rörelsen, som jag tror Pagrotsky kan relatera till. En enskild anställd kan ha svårt att hävda sin rätt mot chefer och företagsledning, särskilt individer som kanske lider av sjukdom eller skada av något slag eller som bara är tillbakadragna eller har dåligt självförtroende. Däremot, när alla arbetstagare på en arbetsplats går samman har de tillsammans en starkare röst än var och en för sig och kan solidariskt stötta varandra. Medlemmarna bidrar till det gemensamma bästa genom att betala medlemsavgift och vid behov ta ett uppdrag inom förbundet. En medarbetare som inte betalar avgift och inte engagerar sig i det gemensamma arbetet men som ändå åtnjuter förmåner, exempelvis i form av bättre arbetsmiljö, är något av en parasit som inte visar solidaritet med övriga. NATO kan liknas vid ett fackförbund gemensamt arbetar för medlemmarnas bästa.

Pagrotsky varnar för att ett svenskt NATO-medlemskap leder till att Ryssland ”intensifierar sina förberedelser mot Sverige”. Vilka förberedelser han menar är oklart, antar att han menar att de skulle anfalla i förebyggande syfte. Anser han alltså, tvärtemot professionella bedömare, att det finns ett direkt militärt hot från Ryssland? Mycket tveksamt resonemang som knappast är trovärdigt, men om han menar vad han skriver, desto större anledning att snarast vidta åtgärder för att garantera vår säkerhet!

Vi kan inte låta en aggressiv stormakt diktera vilka säkerhetspolitiska val vi ska göra. Om vi faller till föga för reella eller inbillade hot, vilken trovärdighet skulle vi då ha när vi argumenterar för demokrati och mänskliga rättigheter i andra delar av världen? Hur ska vi kunna motivera utsatta människor att själva stå upp för sina rättigheter om vi själva viker för övermakten? Hur ska vi kunna visa solidaritet med exempelvis HBT-personer i Ryssland om vi inte själva vågar välja vilka vi vill vara?

Nej du, Leif Pagrotsky, allt handlar inte om pengar. NATO-frågan handlar om större värden än så. Det handlar om att skapa en trovärdig säkerhetspolitisk lösning för Sverige så vi kan sluta vara en säkerhetsparasit i Europa, samt att göra det möjligt  för oss att visa solidaritet med våra grannar. På riktigt. 

Trovärdighet och solidaritet.


/ Commander

SvD

tisdag 11 februari 2014

Retreat, hell!

"Retreat, hell! We're not retreating, we're just advancing in a different direction."
 
Citatet tillskrivs general Oliver P. Smith, chef för 1st Marine Division, US Marine Corps, under Koreakriget. Vad gör då detta citat här?
 
Det senaste året har inläggen på bloggen stadigt minskat i såväl antal som djup och omfattning. Det har helt enkelt inte varit möjligt att uppbåda den motivation, tid och energi som krävs för att driva en försvarsblogg värd namnet.
 
Därför finns Commander numera på Twitter. Där diskuteras och kommenteras frågor om Flottan, försvars- och säkerhetspolitik, sjöfartens betydelse för välståndet och andra kärnintressen för staten och dess medborgare.
 
Loss överallt, båda framåt sakta fart!
 
/ Commander