Kontakt

Kontakta Commander: commanderslog [at] hotmail.se

lördag 10 januari 2015

Några tankar kring säkerhetspolitik och strategi

Sten Tolgfors efterlyser i DN Debatt en bred överenskommelse som tydliggör Sveriges säkerhetspolitiska linje. Det är välkommet, han är inte först och definitivt inte ensam. Detta inlägg blev långt men jag hoppas läsarna har överseende med det - ämnet är rätt omfattande.

Sverige saknar såväl en sammanhängande säkerhetspolitisk inriktning som en därtill hörande strategi. Detta leder bland annat till att staten inte är förberedd på de säkerhetspolitiska utmaningar den utsätts för, att risker inte bemöts på ett samordnat sätt av dess myndigheter och dessutom att debatten om vår säkerhet spretar åt alla håll. Förhoppningsvis är denna grundläggande fråga något som kommer att diskuteras på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen som börjar i morgon. Den är nämligen helt avgörande för en konstruktiv och fruktbar debatt.

Förutsättningarna för Sveriges säkerhet har - som alla vet - förändrats i grunden sedan det kalla kriget. Den svenska säkerhetspolitiken har inte utvecklats i samma omfattning och den hänger sanningen att säga inte ihop. Detta framgår tydligt i många sammanhang, kanske allra mest i frågan om alliansfrihet eller samarbete.

Under kalla kriget hade Sverige en säkerhetspolitisk inriktning om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Denna backades upp av en omfattande nationell försvarsindustri och ett relativt starkt försvar. Förutsättningarna för denna inriktning finns inte längre och såväl den förra som den nuvarande regeringens uttalade solidaritetsförklaring är en konsekvens av detta. Det hela hänger dock inte ihop.

Regeringen uttrycker på sin hemsida:

”Vidare är även en stark transatlantisk länk av vital betydelse för Sveriges och hela Europas stabilitet och säkerhet. Nato är en central aktör för europeisk säkerhet och integration samt för internationell krishantering. Vårt samarbete med Nato och USA är ett uttryck för vår vilja att vara en del av och stärka den transatlantiska säkerhetspolitiska gemenskapen.

Samtidigt slog statsministern redan i regeringsförklaringen fast att Sverige inte ska ansöka om NATO-medlemskap och Försvarsministern avvisar alla förslag på utredning om vad ett NATO-medlemskap skulle innebära för Sverige. Osammanhängande och ologiskt, minst sagt.

De senaste åren har den säkerhetspolitiska miljön i vårt närområde utvecklats negativt, samtidigt som vår starkt begränsade försvarsförmåga blivit tydlig för alla. Detta har fört upp försvarsdebatten till en tidigare sällan skådad nivå. Förslagen på nödvändiga åtgärder har duggat tätt, även om regeringen och riksdag ännu inte visat sig villiga att utlova några reella tillskott till försvarsanslaget, åtminstone inte inom rimlig tid.

I stället har debatten ofta fokuserat på hur många stridsflygplan eller ubåtar som behövs eller hur Gotland ska försvaras. Jag skulle vilja hävda att den diskussionen blir tämligen meningslös utan en överenskommen säkerhetspolitisk inriktning och strategi. Om man inte vet hur, med vem eller under vilka förutsättningar våra förband ska verka är det omöjligt att på ett logiskt sätt argumentera för si eller så många enheter av ena eller andra sorten.

Utöver detta har en rad andra samhällshot och risker aktualiserats, en utveckling som också förstärkts av den europeiska integrationen, ökad rörlighet över gränserna och den ekonomiska globaliseringen. Detta har också medfört att det säkerhetspolitiska begreppet har vidgats till att omfatta mer än rent militära hot. Samtidigt har Sverige i princip avskaffat Totalförsvaret, vilket kan ses som en naturlig följd av att vi saknar en säkerhetspolitisk strategi.

Bra säkerhet kräver att det som ska skyddas, vad som hotar och medlen för att stärka säkerheten ses i ett sammanhang. Därför behövs det en sammanhängande säkerhetspolitisk strategi för att på samordnat och optimerat sätt möta de risker och hot som Sverige kan komma att möta i framtiden.

Hur skulle en sådan strategi då kunna se ut?

I första hand bör den naturligtvis beskriva målen för vår säkerhetspolitik. Gruppen bakom bloggen Reservofficer frågade i ett mycket läsvärt inlägg: Hur lyder Sverige säkerhetspolitiska idé? Redan där stöter man på patrull. Vilken är egentligen idén bakom säkerhetspolitiken? Författaren diskuterar kring de många oklarheter som råder inom svensk säkerhetspolitik, bland annat med utgångspunkt i Försvarsberedningens båda rapporter. Där återfinns målen för säkerhetspolitiken:

De av Försvarsberedningen föreslagna och av riksdagen beslutade målen för vår säkerhet är:
  • att värna befolkningens liv och hälsa,
  • att värna samhällets funktionalitet och
  • att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Denna får sägas vara en synnerligen övergripande målsättning som behöver preciseras betydligt mer innan den kan ligga till grund för en nationell strategi. Annars torde precis allt omfattas av säkerhetspolitik och det må vara att det mesta, på något sätt, kan få säkerhetspolitiska följder, men det innebär inte att allt är säkerhetspolitik.

När målen för vår säkerhetspolitik är fastslagna - och förtydligade - bör nästa steg vara att förklara hur statens samlade resurser, eller maktmedel, ska utnyttjas för att på mest effektiva sätt uppnå målsättningen. En modell som är användbar för dylika analyser är DIME (Diplomatic, Informational, Military or Economic elements of Power).

Arbetet med att analysera hur en nation bör använda sina maktmedel är med naturlighet en omfattande uppgift som knappast låter sig göras i ett blogginlägg. Exempel på frågor som dock bör beaktas i detta arbete presenteras nedan.

Diplomati: Här bör vi bland annat klarlägga vilka länder och organisationer vi anser vara våra nära vänner och vilka står vi inte lika nära? Därutöver, inom vilka fora är det viktigt att vi har möjlighet att påverka och var är det inte lika viktigt? Här har vi som visats ovan rätt stora brister i dagsläget – vi säger att NATO och USA är viktiga partners, samtidigt som vi säger att vi absolut inte vill bli medlemmar.

Information: Inom detta område bör strategin bland annat klarlägga hur vi ska säkerställa att staten och befolkningen har tillgång till korrekt information och motverka desinformationskampanjer från främmande makt eller organisationer. Vidare bör den precisera hur vi ska använda den information vi har tillgänglig, exempelvis underrättelseinformation, som en säkerhetspolitisk valuta för att uppnå fördelar inom andra områden. Dessutom bör det fastställas en inriktning för svensk forskning. Vilken information behöver vi tillskansa oss, hur gör vi det och i vilket syfte?

Militär: här har vi svajat rätt betänkligt de senaste decennierna. Vad vill vi använda Försvarsmakten till? Är det till strikt försvar av territoriet eller ska vi verka fredsbevarande utomlands och i så fall i vilket syfte? Är vårt engagemang rent altruistiskt eller förväntar vi oss genom deltagandet i operationer att erhålla fördelar inom andra områden? Frågan kan tyckas cynisk och kanske något naiv, men vi bör vara tydliga med varför vi engagerar oss militärt i vissa konflikter medan vi inte gör det i andra. Om inte annat för att undvika spekulationer. Inom detta område bör strategin också beskriva hur de militära maktmedlen ska användas för att möta andra hot än de rent militära, exempelvis gränsöverskridande brottslighet eller naturkatastrofer.

Ekonomi: Som ett av världens rikaste länder, med inflytande över världens starkaste ekonomi, torde detta vara ett av våra tyngsta maktmedel. Strategin bör innehålla riktlinjer för hur vi ska utnyttja detta, exempelvis genom att tydliggöra vilka handelsutbyten som är viktigast och hur dessa ska optimeras, hur vi ska samordna vårt bistånd med övriga maktmedel eller hur vår export och import av strategiska varor kan stödja och erhålla stöd från övriga områden. Hur ska vi i händelse av påfrestningar på vårt samhälle säkerställa elförsörjning eller import och distribution av essentiella varor som exempelvis petroleumprodukter?

Som synes av de enkla exemplen ovan är det många maktmedel som står till en stats förfogande och det är viktigt att dessa samordnas så de utgör en helhet. Utan en strategi som stödjer denna samordning är det en överhängande risk att medlen inte utnyttjas optimalt eller i värsta fall direkt motverkar varandra.

Först när denna analys är gjord kan en fruktbar diskussion om Försvarsmaktens uppgifter och utformning ta vid. Att som nu ligga ett decennium efter i planeringen är långt ifrån optimalt. Innan målsättningen för säkerhetspolitiken tagits fram tillsammans med den därav följande idén om hur att utnyttja de militära maktmedlen – samordnat med övriga maktmedel – blir en diskussion om exempelvis hur många stridsflygplan vi behöver högst abstrakt.

Därför hoppas jag att diskussionen vid Folk och Försvars rikskonferens inte fastnar i hur Försvarsmaktens personalförsörjning ska säkerställas - även om det är en viktig fråga - eller hur många flygplan vi behöver utan att deltagarna orkar lyfta diskussionen till att beröra det mest grundläggande – vilka är våra målsättningar och hur ska vi utnyttja våra resurser för att uppfylla dessa? Svaret på frågan är grunden för alla fortsatta säkerhetspolitiska diskussioner.

/ Commander

lördag 30 augusti 2014

Svar till Maria von Beetzen om försvarspolitiken

Den moderata riksdagskvinnan Maria von Beetzen presenterade igår sina åsikter i försvarsfrågan och efterfrågade att dessa skulle bemötas. Tyvärr hade jag inte möjlighet att uppfylla hennes önskan igår men försöker ta igen det idag. Flera andra debattörer har svarat på Twitter, men 140 tecken räcker inte riktigt till. Därför kommer här ett eget inlägg som svar.
 
von Beetzen börjar med att lyfta fram att regeringen, i skuggan av ett alltmer hotfullt Ryssland, har aviserat satsningar på fler JAS39 (E/F), fler ubåtar och nya luftvärnssystem. Att de aviserat fler JAS39 är inte helt med sanningen överensstämmande, beslutet innebär att vi går från 100 till 60 JAS39, förvisso i en uppgraderad version. Sedan har de även propagerat för ytterligare tio som dock inte är beslutade. Oavsett vilket är det de facto en minskning av antalet stridsflygplan, inte den satsning som nymoderata företrädare vanligen framhåller.
 
Helt riktigt kommer det att ta tid innan dessa investeringar börjar leverera effekt i insatsorganisationen. Hur den säkerhetspolitiska situationen ser ut då, när detta sker, kan man bara spekulera i. Att den inte ser ut som idag kan vi vara tämligen säkra på. Därför måste vi ta höjd för sämsta tänkbara utveckling. Det verkar de nya moderaterna ännu inte riktigt förstått.
 
Vidare menar hon att Försvarsmakten omedelbart ”mer folk och mer krut” i form av personal till flygbaserna, besättningar till Flottans korvetter och artilleri till armén samt att Gotland behöver förstärkas. Hon anser också att Sverige bör gå med i NATO.
 
Att hon lyfter fram FM vassa delförmågor och myndighetens skickliga personal som något att bygga på är knappast något jag kan anmärka på. Vissa förmågor är världsklass och myndigheten bemannas av många eldsjälar, vilket i kanske än högre grad gäller frivilligorganisationerna. Utan tillräckligt med ekonomi och materiel riskerar dock denna resurs att förslösas till ingen nytta.
 
Det kanske viktigaste i von Beetzens inlägg handlar om förtroendeklyftan mellan politiken och de försvarsanställda. Anställda i Försvarsmakten har länge varit frustrerade på grund av den diskrepans mellan upplevd verklighet och hur den beskrivs av politiska företrädare. Att politikerna aviserar rationaliseringar i syfte att spara pengar är naturligt, men som von Beetzen skriver måste anslaget bottna i realism. Där har samtliga riksdagspartier en hel del att jobba på.
 
Det von Beetzen för fram är i sak positivt, men jag har två övergripande invändningar. För det första är de ”satsningar” som presenterats alldeles otillräckliga. För lite och för sent. För det andra är det inte utan att förslagen klingar något ihåligt. Alliansen haft åtta år på sig att bygga upp ett fungerande försvar efter Fb-00 och Fb-04, vilket många moderata väljare hoppats på. Tvärt om har reduceringarna fortsatt i en skrämmande hög takt.
 
rutom fortsatta neddragningar inom Försvarsmakten har Alliansen hanterat de säkerhetspolitiska utmaningarna och förändringarna på ett sällsynt dåligt sätt. Tvärt emot alla varningar och expertutlåtanden har de hemfallit åt önsketänkande om utvecklingen i Ryssland och de många negativa tecknen har ignorerats.
 
Nej, de nya moderaterna har, framförallt för att de inte vågar driva frågan om NATO-medlemskap, lämnat walk-over inom säkerhetspolitiken och deras försvarspolitiska agerande verkar närmast vara ett försök att straffa ut sig. En total genomklappning som statsministern inte verkar kännas vid. Önsketänkande och tomma ord är inte en solid grund för en sund säkerhetspolitik.
 
Jag uppskattar mycket att Maria von Beetzen, Annicka Engblom med flera, nu inför valet för fram försvarsvänliga förslag. Men man kan ifrågasätta vilket genomslag de får inom partiet när Anders Borg och Fredrik Reinfeldt börjar mumla om ”krona-för-krona” nästa gång. Jag hoppas dock att de orkar kämpa på inom partiet så att den negativa utvecklingen kan vändas.
 
De nya moderaterna skulle nog må bäst av att stå i skamvrån nästa mandatperiod och förhoppningsvis komma tillbaka som de riktiga moderaterna i nästa val. Sverige behöver ett försvarsvänligt parti som tar försvars- och säkerhetspolitik på allvar. Kanske kan von Beetzen och hennes medkämpar återskapa de gamla kärnväljarnas förtroende.
 
Det är svårt, för att inte säga närmast omöjligt, att som försvarsvän återigen ge de nya moderaterna förtroende på valdagen. Därför är mitt råd: ta smällen, retirera och omgruppera och återkom med full kraft i nästa val – ni behövs!
 
/ Commander

måndag 25 augusti 2014

Skipper visar flagg!

Bloggkollegan Skipper har valt att starta AIS-transpondern och uppträda under eget namn, något som knappast någon som följer den säkerhetspolitiska debatten kan ha missat. Fram ur skuggorna seglar örlogskapten Niklas Wiklund, Fartygschef ombord HMS Stockholm ur 3.sjöstridsflottiljen. Niklas är en uppskattad och mycket duglig kollega som har en lång och gedigen erfarenhet till sjöss, främst inom ytstridssystemet. Han har under pseudonym även visat sig ha djup kunskap inom försvars- och säkerhetspolitik och en mycket god förmåga att förmedla sina synpunkter.

Skipper började sitt bloggande i princip samtidigt som de första noteringarna gjordes i Commander's Log och ungefär av samma anledning. Jag saknade det marina perspektivet i den dåvarande försvarspolitiska debatten vilket också verkat vara ett av Skippers motiv. Där slutar dock likheterna mellan våra bloggar. När Commander's Log efter något år tappade farten, verkar Skipper ha startat upp mitten och ökat. Med ett aldrig sinande flöde har han producerat initierade, genomarbetade debattinlägg år efter år.

Även om det finns många fördelar med att skriva under pseudonym, öppnas ändå fler dörrar om man skriver under eget namn, åtminstone efter att man förtjänat sina åhörare som anonym. När Ofog, med sin missledande logik, avslöjade major Carl Bergqvist som mannen bakom Wiseman's Wisdoms, gjorde de honom till en erkänd och etablerad försvars- och säkerhetspolitisk debattör. Jag kommenterade vid detta tillfälle:

Synd att han inte själv fick välja när och hur han skulle gå ut med sin identitet, men jag tror ändå att avslöjandet kommer att ha positiva effekter för debatten. Wiseman har förtjänat sina vingar genom hårt och talangfullt arbete och är numera en auktoritet inom försvars- och säkerhetspolitiken. Hans anonymitet har därmed spelat ut sin roll. Skulle säga att detsamma gäller dig, Skipper, men jag hoppas du själv får välja tillfälle att avslöja din verkliga identitet - when you are God damn good and ready!

Även Skippers anonymitet verkar ha gått från att vara en tillgång till att bli något av en begränsning och han har nu valt att träda fram under eget namn, något som är lika välförtjänt som välkommet! Jag ser fram emot att få ta del av hans insiktsfulla inlägg och kommentarer i det fortsatta samtalet om statens kärnintresse, det vill säga försvars- och säkerhetspolitiken.

Sedan han informerade mig om att han skulle träda fram har jag varit nyfiken på hur hans avslöjande skulle emottas av cheferna på olika nivåer i Försvarsmakten. Vilka effekter det får i det längre perspektivet återstår att se men hittills verkar de marina cheferna, med Marinchefen i spetsen, vara positiva.

Men, hur ska Marinen dra nytta av det faktum att en av de tyngst vägande försvarsdebattörerna finns inom organisationen? Räcker det med att säga "Bra jobbat, BZ!"  och sedan fortsätta som vanligt? Nej, jag tycker inte det. En nominering till Kungliga Örlogssällskapet hoppas jag redan ligger i posten och varför inte en stående inbjudan att tala vid Marinstridsdagarna? En permanent stol vid Marinens ledningsgrupp (MLG) kanske bör övervägas?

Hur Skipper vill fortsätta sitt bloggande är naturligtvis upp till honom men jag hoppas han orkar och får tid att fortsätta i minst samma omfattning. Hans röst behövs, nu kanske mer än någonsin.

/ Commander

tisdag 18 mars 2014

Inspektörens förklaring och förslag

Svarade just på Inspektörens andra inlägg, när han eller hon lägger fram ett tredje inlägg som förklarar syftet med inläggsserien.
 
Inte utan att jag känner mig lite dum, men det är bara att erkänna att jag sprang som en yster labrador efter den tennisbollen! En eloge till Inspektören för en ur det avseendet lyckad manöver.
 
Jag kan inte säga att jag uppskattade metoden, den skapade irritation och tog en hel del energi, energi och tid som är en ständig bristvara för många bloggare och andra debattörer.

Tror dessutom det är farligt att ytterligare spä på en diskussion om nedläggande av en försvarsgren, eller bädda för att väga dem mot varandra. Inte för att sådana tankar är nya på något sätt, men vi som inte förordar en sådan debatt bör inte öppna upp för den heller.
 
Sedan fick inläggen en hel del uppmärksamhet. Det sägs att all publicitet är bra publicitet, hur det är med den saken kan man diskutera, men serien ruskade i alla fall om debatten lite.
 
Inspektörens avslutande förslag har tidigare framförts vid KÖMS och jag kan inte annat än skriva under på behovet av en samlad marin strategi.
 
Nu får jag lämna hundskålen och se om det finns något annat köttben i närheten...
 
/ Commander

Inspektörens återkomst

Häromdagen besvarade jag ett inlägg på bloggen Cynismer skriven av någon som kallade sig Inspektören. Inlägget var behäftat med en hel del felaktigheter och visade på författarens bristande förståelse för sjökrigföringens natur och utövande. Det skapade minst sagt viss upprördhet bland marint intresserade.

Nu har Inspektören utvecklat sina tankar något i ett något tydligare och som det verkar lite bättre underbyggt inlägg. Han eller hon talar fortfarande om "Marinen" men det tolkas nedan som de sjögående förbanden i Försvarsmakten.

Inspektören presenterar tre tänkbara scenarier för de sjögående förbandens framtid:
1. Fortsatt brist på medel för omsättning av fartyg och utrustning hos Flottan och Amfibiekåren.
2. Marinen tillförs omedelbart kraftfulla medel för omsättning och modifiering av i stort sett det mesta av materielen.
3. Att resurser tas från en marin i skick enl. punkt ett och förs över till Kustbevakningen som i praktiken får nya uppgifter och materiel.

Tyvärr är det inte så mycket nytänkande i detta som man kan förledas att tro vid en första anblick. När man på militära utbildningar gör taktiska bedömningar tar man fram ett antal alternativ som måste uppfylla ett antal kriterier, de ska till exempel vara möjliga att genomföra och de ska lösa den uppgift som ställts för att nå de operativa målen.

Både 1 och 2 är möjliga scenarier för de sjögående förbandens framtid. Att överföra ekonomiska medel, materiel och vissa av uppgifterna till en annan myndighet är förvisso möjligt, men löser inte uppgiften. Oavsett hur stor del av de sjögående förbandens ekonomi, materiel och kompetens som överförs till Kustbevakningen kommer de ändå inte att kunna lösa uppgiften att försvara Sveriges nationella intressen i den marina arenan. Det förändrar inget i sak och är därmed inte ett gångbart alternativ.

Det förhållande som de sjögående förbanden lever under gäller över hela Försvarsmakten - bristerna är så omfattande att stridsvärdet och den operativa effekten nått en underkritisk nivå. Bristerna gäller både numerär, dvs. antal förbandsenheter och personaluppfyllnad av dessa, och tillgång till övningstid och materiel i erforderlig mängd. Detta innebär att, trots de ändå stora summor pengar som anslås till Försvarsmakten, den reella uteffekten blir otillräcklig. 

Alternativ 2 är det enda alternativ som löser uppgiften - att skapa en förmåga att säkra Sveriges nationella intressen och vår säkerhetspolitiska handlingsfrihet. Hur realistiskt detta alternativ är lämnar jag till läsaren att bedöma, men de av ÖB tidigare äskade miljarderna för att realisera IO14 kommer inte att räcka till.

Tyvärr kommer våra politiker, med till visshet gränsande sannolikhet, välja alternativ 1 i någon form. Detta kan de göra eftersom vi saknar en nationell strategi och en trovärdig grundläggande försvarsidé.

Alternativ 3 är dock inte ett alternativ.

Vi bygger ett hus utan överenskommen specifikation och utan ritningar. Hoppas återkomma med ett inlägg om detta framöver.

/ Commander


EDIT: Upptäckte just att Inspektören kommit med ytterligare en uppföljning. Hoppas kunna återkomma med ett eventuellt svar längre fram.

lördag 15 mars 2014

Replik till en inspektör utan koll

Under gårdagen publicerades ett inlägg hos Cynismer signerat "Inspektören". Svaret har dröjt några timmar, men att skriva i affekt blir sällan bra. Inlägget kan ses som ett fräscht försök att hitta nya lösningar i en ansträngd situation. För de med någon insikt i marina operationer är det dock uppenbart att det är okunnigt svammel.

Cynisk hävdar att "Inspektören" har "MYCKET hög sakkunskap i ämnet". Då måste man fråga sig: vilket ämne då? Att skribenten helt saknar kunskap om sjömilitär verksamhet framgår tydligt.

"Inspektören" hävdar att eftersom "Marinen" är i en prekär ekonomisk situation bör "Marinen" avvecklas och del av dess resurser läggas på Kustbevakningen istället. Vem som ska lösa de sjögående förbandens uppgifter framgår inte.

Det är ungefär lika logiskt som att hävda att "eftersom stridsvagnar är så dyra bör de resurserna överföras till Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). De har ju också fordon som kan köra omkring på fälten. Våra erfarenheter från världskrigen visar att vad som behövs är kontroll över de svenska fälten.

Jag har försökt förstå vad syftet med "Inspektörens" text är. Är det ett allvarligt menat förslag eller syftar det till att väcka debatt för debattens skull? Att Försvarsmakten i allmänhet, och kanske de sjögående förbanden i synnerhet, lider av decennier av underfinansiering och därmed har ett stort behov av materiellt återtagande torde inte ha undgått någon. Det är dock knappast ett argument för att lägga ned försvaret, tvärt om.

Nu till inlägget. "Inspektören" skriver genomgående om "Marinen" och verkar ha missat att Försvarsmakten är en myndighet med förband som verkar till lands, till sjöss och i luften. Det är dock ett förståeligt misstag, ett försvar utan försvarsgrenar är något av en anomali. 

Jag kan också till viss del sympatisera med tanken på att lyfta ut de sjögående förbanden ur Försvarsmakten. Det är dock inte rätt väg att gå eftersom beröringspunkterna mellan förband som verkar inom mark-, luft- och sjöarenan är otaliga. Att försvarsgrenarna upphört att existera är förhoppningsvis bara en olycklig parentes i den svenska historien. 

Var "Inspektören" får siffran 7 miljarder ifrån vet jag inte. Han eller hon har tyvärr slarvat med hänvisning till någon källa. Försvarsmakten är som sagt en myndighet med ett antal verksamhetsområden som belastar budgeten där några är gemensamma. Det går alltså inte att precisera vad "Marinen" kostar per år. 

"Inspektören" hävdar helt riktigt att "Marinens" huvudsakliga uppgift att utöva väpnad strid till sjöss. Därefter behandlar han eller hon endast uppgifter som ska lösas i fred och i viss mån i kris. Hur kontrollen till sjöss ska uppnås nämner debattören tyvärr inte. Att det inte räcker med att flyga omkring och titta på handelsfartyg vet alla med någon insikt i sjökrigföring. 

När det gäller sjölägesinformation har "Inspektören" faktiskt en poäng, även om det verkar ha skett av misstag. Det är Försvarsmakten som har ansvar för att förse Kustbevakningen med sjölägesinformation och det är helt riktigt ett område där samordning skulle vara möjlig. Det naturliga är dock att denna sker under Försvarsmaktens hägn, då det är denna myndighet som har ansvar för sjölägesinformationen. 

Att civil och militär sjölägesinformation skiljer sig åt borde man kunna räkna ut även om man inte har "MYCKET hög sakkunskap i ämnet". Här visar dock "Inspektören" sin okunnighet när han eller hon hävdar att det "förmodligen" inte skiljer något mellan civil och militär sjölägesinformation.

Grunden för militär sjölägesinformation är de militära operativa behoven och denna information är betydligt mer omfattande än den civila. Vissa delar av den militära sjölägesinformationen delges Kustbevakningen så att Sverige kan uppfylla kraven enligt Schengen-överenskommelsen. 

Att en "betydande del" av sjölägesinformationen till de militära centralerna levereras av kustbevakningsflyget är tyvärr lögn. Den information som kustbevakningsflyget bidrar med i fredstid är värdefull men det är knappast den viktigaste källan till ett korrekt sjöläge.

"Inspektörens" okunnighet framgår än tydligare när han eller hon hävdar att "våra omgivande farvatten i huvudsak innehas av nationer anslutna till NATO." Vårt territorialhav omges av internationellt vatten, vilket alla länder har rätt att navigera över eller i. Jag kan rekommendera "Inspektören" att ta en titt på ett sjökort, eller läsa igenom UNCLOS (United Nations Convention on the Law of the Sea) där regelverket framgår tydligt. Det är vår skyldighet som suverän stat att hävda vår territoriella integritet, även mot våra vänner i NATO. Någon kanske också ska upplysa "Inspektören" om att Sverige inte är medlem i NATO även om det spelar mindre roll i sammanhanget.

Detta inlägg blev alldeles för långt, men ska man bemöta allt nonsens som "Inspektören" för fram så går det åt en hel del utrymme. Då har vi ändå inte berört uppgifterna i kris och krig. 

Att Kustbevakningen ska skapa kontroll till sjöss och skydda sjöfart och fiske i krig när de helt saknar vapen, sensorer och kompetens för uppgiften faller på sin egen orimlighet. För att inte tala om samordnade operationer med mark- och flygförband under ett externt luft-, yt- och undervattenshot. 

Försvarsmaktens sjögående förband är i en mycket kritisk situation, såväl när det gäller personal som fartyg och övrig materiel. Det är dock inte ett skäl att låta Kustbevakningen överta förbandens uppgifter, uppgifter för vilka Kustbevakningen helt saknar förutsättningar. 

Att den allvarliga situation som Sveriges försvarsförmåga för tillfället är i kräver omfattande satsningar och kanske nya lösningar torde stå klart. Därför finns ett stort behov av en öppen, saklig och kreativ debatt. Det betyder dock inte att situationen blir bättre av att personer utan sakkunskap för fram vilken gallimatias som helst. 

Nej, "Inspektören", gör helt om vid strandkanten och stega tillbaka in i den mörka skogen. Jag ser fram emot att välkomna dig tillbaka i debatten när du gjort någon ansats att sätta dig in i sakfrågan. 

/ Commander

tisdag 4 mars 2014

DIME - maktmedel i Ukrainakriget

I ett tidigare inlägg berörde jag som hastigast de maktmedel som står till statens förfogande, och behovet av en nationell strategi för att samordna dessa, för att säkra dess grundläggande nationella intressen. I ljuset av konflikten i Ukraina kan det vara intressant att fortsätta tankegången. 
Begreppet DIME - Diplomatic, Informational, Military or Economic elements of Power - är ett sätt att beskriva och kategorisera de maktmedel som står till en stats förfogande för att säkra dess nationella intressen.
I en konflikt som den i Ukraina kan man se hur diplomatiska, ekonomiska och militära maktmedel växelverkar i en malström av information där båda sidor använder dessa för att nå sina mål. Nedan följer några exempel på maktmedel som använts hittills.
Diplomati: Den diplomatiska aktiviteten har sedan den ryska invasionen av Ukraina, och även innan dess, varit omfattande. Mycket av den pågår bakom lyckta dörrar där omfattningen inte alltid framgår för utomstående.
Att Obama, Cameron, Merkel med flera har talat i långa telefonsamtal med Putin har rapporterats om i media. Många länder har kallat upp Rysslands ambassadör i landet för samtal och vissa länder har kallat hem sin ambassadör från Ryssland för överläggningar.
Här är kanske inte det viktigaste vad man säger utan att man säger det, att kalla hem sin ambassadör är en tydlig signal som skickas till mottagaren. Sammanträden inom NATO och FN har genomförts. EU's utrikesministrar möttes under måndagen och direkt efteråt framträdde Carl Bildt i TV och talade om fördömanden och eventuella kommande sanktioner.
Ryssland uppges i sin tur ha haft samtal med Kina där de i huvudsak ska ha varit överens. Hur det är med den saken kan diskuteras, men den kinesiska tystnaden talar också sitt diplomatiska språk - enligt vissa bedömare vill de genom detta skapa egen handlingsfrihet i framtida konflikter i Sydostasien. Samtidigt har Kina länge motsatt sig utomstående inblandning i andra staters interna angelägenheter.
Diplomatiska maktmedel används för att bygga förtroende, skapa koalitioner och samtidigt slå sönder motståndarnas allianser för att försvaga dem. Den diplomatiska dragkampen pågår för fullt. 
Information: Det sägs att det första som dör i krig är sanningen, och sällan har väl det varit så tydligt som nu. Den stormeld av lögner och tveksamma uttalanden som sprutar ut från de ryska nyhetsbyråerna visar på vilken betydelse detta maktmedel har. Ryssland satsar enligt uppgift årligen $300 miljoner och har 2500 anställda på Russia Today för att sprida information om “Russian Federation's state policy and public life in Russia.”
När man lyssnar på intervjuer med Medel-Ivan i Ryssland ser man också hur effektivt propagandan är. Den bild som de verkar ha av situationen är inte i närheten att stämma med den bild vi har i Väst.
Information och propaganda används naturligtvis även av motparten, men de verkar inte ha samma resurser till förfogande. En alternativ tolkning skulle kunna vara att de lyckats bättre för att vi i Väst  är mer mottagliga för deras budskap genom att vi vill tro dem.
Informations- och propagandakriget förs med full kraft och det är närmast omöjligt att med säkerhet veta vad som är sant och falskt i stormfloden av uppgifter som sprids i media. Statsministerns uttalande där han uttrycker "förståelse" för det ryska agerandet kan vara ett tecken på att propagandan kan nå vårt undermedvetna och få oss att försöka balansera en icke-balanserad situation.
Militär: efter att Janukovytj störtades tog konflikten fart på allvar i och med att Ryssland började använda militära styrkor i och kring Ukraina. Hittills har inga militära våldshandlingar genomförts, men det militära maktmedlet har definitivt spelat en roll.
Bara genom att röra sig eller uppehålla sig inom ett visst område har styrkorna haft effekt. Hur det går i fortsättningen och hur styrkorna kan komma att användas kan man bara spekulera i, förhoppningsvis dras de tillbaka innan det kommer till direkta stridshandlingar. Risken är dock naturligtvis att ett misstag eller överilad handling startar en kedjereaktion som kan vara svårt att hejda. 
USA har enligt uppgift låtit en hangarfartygsgrupp passera in i Medelhavet vilket är ett sätt att skicka säkerhetspolitiska signaler, även om ingen tror att den kommer att sättas in över Ukraina. Det har också förekommit uppgifter att Polen har höjt beredskapen och framgrupperat trupper mot gränsen till Ukraina för att öka tryggheten för eget territorium.
Oavsett hur det är med den saken visar det på ett användningsområde för militära styrkor. Hur de används, respektive inte används, skickar en säkerhetspolitisk signal. Att inte höja beredskapen eller reagera på något annat sätt skickar en annan signal.  
Ekonomi: "Money talks, bullshit walks!" Pengar är makt och därmed är ekonomiska åtgärder ett mycket verksamt maktmedel. Det kan användas på många olika sätt och på olika nivåer. USA/EU/NATO's hot om ekonomiska sanktioner är ett sätt att använda ekonomiska maktmedel. 
Putins spel med priset på naturgas är ett annat. En bra beskrivning av gasvapnet och hur det använts hittar ni här. Ryssland ser sina energitillgångar som ett vitalt nationellt intresse, dels som inkomstkälla och dels som ett medel att påverka omvärlden. Att Västeuropa försöker minska sitt beroende av rysk gas är ett sätt att reducera sin sårbarhet för ryska ekonomiska maktmedel. Skulle inkomsterna från olja och naturgas minska skulle det direkt påverka Rysslands ekonomi negativt och därmed landets styrka och regimens makt.
EDIT: För mer info kring "gasvapnet" - se länk till Cornucopia?
Som synes pågår frenetisk aktivitet inom hela DIME-spektrat av politiska åtgärder från alla parter. Av konflikten i Ukraina kan vi återigen dra slutsatsen att det är ett misstag att tro att den historiska världsordningen ändrats i grunden, att stater övergivit användandet av maktmedel - även militära - för säkra sina egna intressen. Målet och medlen är desamma som tidigare men utvecklingen gör att de kan användas och samverka på nya sätt.
Men, vad kan vi då lära av denna analysmodell? Vilka möjligheter och begränsningar har Ryssland?
D ryska diplomatin är i huvudsak defensiv för tillfället, de söker stöd hos Kina och för diskussioner inom FN, men det är inte inom detta område som deras fokus ligger. Frågan är hur känsliga de är för diplomatisk isolering i det långa loppet, Putins önskan är att återupprätta Ryssland som en maktfaktor i världen och att uteslutas från diplomatins finrum främjar inte det målet. Sedan kan man också ifrågasätta hur länge Väst kan och vill hålla Ryssland utanför, det finns en risk och en svårighet med att utestänga en stormakt från övriga staters samarbete. Väst behöver Rysslands diplomatiska medverkan inom andra områden, exempelvis i dialogen med Syrien och Iran, och Ryssland är oavsett vad andra tycker en viktig spelare som permanent medlem av FNs säkerhetsråd.
I informationskrig och propaganda har länge varit en rysk paradgren och är ett viktigt ryskt maktmedel även i denna konflikt. Den ryska informationsinsatsen verkar främst vara riktad inåt vilket resulterat i att det ryska folket i huvudsak har en helt annan uppfattning om situationen än vi i väst. Därmed tycks Putin också ha stöd hos majoriteten av ryska befolkningen. Insatser görs även externt och även om vi med västliga ögon tycker oss se igenom propagandan, påverkar den oss sannolikt ändå. Därmed vinklas debatten i någon utsträckning och grunden för våra ledares beslut förändras.
M här ligger Rysslands styrka i den aktuella konflikten. Ryska krigsmaktens styrka kan diskuteras, men den tycks vara större än många västliga debattörer hittills velat tro. Det faktum att de hade trupper på plats i Ukraina och att de gradvis förstärkt närvaron ställer Ukraina och Väst inför ett fait accompli. De är där för att stanna så länge Putin tycker de behövs, ingen har vilja eller förmåga att kasta ut dem.
E den kanske svagaste faktorn för Ryssland i det långa loppet. Ekonomin är en viktig förutsättning för att den ryska utvecklingen mot att återupprätta landets forna storhet ska kunna fortsätta. Den är också av betydelse för stabiliteten i Ryssland, försämrad levnadstandard ökar de interna spänningarna och riskerar att försvaga ledningens position. Ekonomiska sanktioner kan också riktas mot enskilda makthavares privata tillgångar vilket inte lär vara populärt i kretsen kring Putin.
Om vi skulle försöka oss på att dra en slutsats om vilka handlingsmöjligheter USA/EU/NATO har att tillgå för lösa situationen? Nedan följer Commanders Estimate:
D - diplomatiska insatser lär fortsätta i olika forum i syfte att skapa enighet inom Västvärlden för ytterligare åtgärder, främst i form av ekonomiska sanktioner. Att diplomatiska kanaler hålls öppna är också närmast en förutsättning för att övriga maktmedel ska vara effektiva. 
EDIT: ett resultat av diplomatiska maktmedel som innebär åtgärder med ekonomiska maktmedel från EU finner du här
I - även informationskriget kommer att fortsätta. Möjligheten för Väst torde vara att försöka syna den ryska propagandan och lyfta fram och sprida den egna rapporteringen för att stödja diplomatin samt bygga upp stöd för sanktioner hos den egna befolkningen. En fortsatt konflikt med sanktioner lär även påverka Västvärlden negativt och om rapporteringen från konflikten i Ukraina inte stöder åtgärderna kommer uppoffringarna knappast accepteras lättvindigt.
EDIT: ett exempel på detta visas här
M - militärt har Väst inte mycket att hämta i Ukraina. Ryssland är där och det skulle vara alltför kostsamt att kasta ut dem. Den västerländska opinionen kommer inte acceptera bråkdelen av de förluster som riskerar bli följden om man försökte ett militärt ingripande.
E - det är främst genom ekonomiska påtryckningar som USA/EU/NATO har möjlighet att påverka Ryssland i denna situation. Hittills har vi sett hot om sanktioner, det lär inte dröja länge innan de blir verklighet. I vilken omfattning och hur de riktas återstår att se, men det skulle vara mycket förvånande om inte USA och EU inom några dagar infört ekonomiska sanktioner mot Ryssland och individer i dess ledning.
Så vad säger läsarna, delar ni analysen?  Välkomna att bidra i kommentarsfältet med fler exempel på maktmedel som använts och förslag på lämpliga handlingsvägar för de olika parterna. Tillsammans blir vi klokare!
EDIT: Chatham House har vid ett seminarium med experter diskuterat Rysslands mål med interventionen i Ukraina och vilken respons Väst kan och bör vidta, med fokus på kort och medellång sikt. Tankarna ligger rätt väl i linje med det jag här presenterat, även om de självklart går djupare och längre. De lyfter bland annat behovet av att Väst håller militära resurser tillgängliga som påtryckningsmedel. En annan intressant punkt som jag förbisåg är representanter från Väst som privat för fram hur oacceptabelt Rysslands beteende är, samtidigt som de signalerar en vilja till ett djupare engagemang, ekonomiskt och när det gäller säkerhetssamarbete, under förutsättning att Ryssland byter inriktning. Spännande aspekt av diplomatin.


/ Commander