Kontakt

Kontakta Commander: commanderslog [at] hotmail.se

tisdagen den 18:e mars 2014

Inspektörens förklaring och förslag

Svarade just på Inspektörens andra inlägg, när han eller hon lägger fram ett tredje inlägg som förklarar syftet med inläggsserien.
 
Inte utan att jag känner mig lite dum, men det är bara att erkänna att jag sprang som en yster labrador efter den tennisbollen! En eloge till Inspektören för en ur det avseendet lyckad manöver.
 
Jag kan inte säga att jag uppskattade metoden, den skapade irritation och tog en hel del energi, energi och tid som är en ständig bristvara för många bloggare och andra debattörer.

Tror dessutom det är farligt att ytterligare spä på en diskussion om nedläggande av en försvarsgren, eller bädda för att väga dem mot varandra. Inte för att sådana tankar är nya på något sätt, men vi som inte förordar en sådan debatt bör inte öppna upp för den heller.
 
Sedan fick inläggen en hel del uppmärksamhet. Det sägs att all publicitet är bra publicitet, hur det är med den saken kan man diskutera, men serien ruskade i alla fall om debatten lite.
 
Inspektörens avslutande förslag har tidigare framförts vid KÖMS och jag kan inte annat än skriva under på behovet av en samlad marin strategi.
 
Nu får jag lämna hundskålen och se om det finns något annat köttben i närheten...
 
/ Commander

Inspektörens återkomst

Häromdagen besvarade jag ett inlägg på bloggen Cynismer skriven av någon som kallade sig Inspektören. Inlägget var behäftat med en hel del felaktigheter och visade på författarens bristande förståelse för sjökrigföringens natur och utövande. Det skapade minst sagt viss upprördhet bland marint intresserade.
 
Nu har Inspektören utvecklat sina tankar något i ett något tydligare och som det verkar lite bättre underbyggt inlägg. Han eller hon talar fortfarande om "Marinen" men det tolkas nedan som de sjögående förbanden i Försvarsmakten.
 
Inspektören presenterar tre tänkbara scenarier för de sjögående förbandens framtid:
 
1. Fortsatt brist på medel för omsättning av fartyg och utrustning hos Flottan och Amfibiekåren.
 
2. Marinen tillförs omedelbart kraftfulla medel för omsättning och modifiering av i stort sett det mesta av materielen.
 
3. Att resurser tas från en marin i skick enl. punkt ett och förs över till Kustbevakningen som i praktiken får nya uppgifter och materiel.
 
Tyvärr är det inte så mycket nytänkande i detta som man kan förledas att tro vid en första anblick. När man på militära utbildningar gör taktiska bedömningar tar man fram ett antal alternativ som måste uppfylla ett antal kriterier, de ska till exempel vara möjliga att genomföra och de ska lösa den uppgift som ställts för att nå de operativa målen.
 
Både 1 och 2 är möjliga scenarier för de sjögående förbandens framtid. Att överföra ekonomiska medel, materiel och vissa av uppgifterna till en annan myndighet är förvisso möjligt, men löser inte uppgiften. Oavsett hur stor del av de sjögående förbandens ekonomi, materiel och kompetens som överförs till Kustbevakningen kommer de ändå inte att kunna lösa uppgiften att försvara Sveriges nationella intressen i den marina arenan. Det förändrar inget i sak och är därmed inte ett gångbart alternativ.
 
Det förhållande som de sjögående förbanden lever under gäller över hela Försvarsmakten - bristerna är så omfattande att stridsvärdet och den operativa effekten nått en underkritisk nivå. Bristerna gäller både numerär, dvs. antal förbandsenheter och personaluppfyllnad dessa, och tillgång till övningstid och materiel i erforderlig mängd. Detta innebär att, trots de ändå stora summor pengar som anslås till Försvarsmakten, den reella uteffekten blir otillräcklig. 
 
Alternativ 2 är det enda alternativ som löser uppgiften - att skapa en förmåga att säkra Sveriges nationella intressen och vår säkerhetspolitiska handlingsfrihet. Hur realistiskt detta alternativ är lämnar jag till läsaren att bedöma, men de av ÖB tidigare äskade miljarderna för att realisera IO14 kommer inte att räcka till.
 
Tyvärr kommer våra politiker, med tilll visshet gränsande sannolikhet, välja alternativ 1 i någon form. Detta kan de göra eftersom vi saknar en nationell strategi och en trovärdig grundläggande försvarsidé.
 
Alternativ 3 är dock inte ett alternativ.
 
Vi bygger ett hus utan överenskommen specifikation och utan ritningar. Hoppas återkomma med ett inlägg om detta framöver.
 
/ Commander


EDIT: Upptäckte just att Inspektören kommit med ytterligare en uppföljning. Hoppas kunna återkomma med ett eventuellt svar längre fram.

lördagen den 15:e mars 2014

Replik till en inspektör utan koll

Under gårdagen publicerades ett inlägg hos Cynismer signerat "Inspektören". Svaret har dröjt några timmar, men att skriva i affekt blir sällan bra. Inlägget kan ses som ett fräscht försök att hitta nya lösningar i en ansträngd situation. För de med någon insikt i marina operationer är det dock uppenbart att det är okunnigt svammel.

Cynisk hävdar att "Inspektören" har "MYCKET hög sakkunskap i ämnet". Då måste man fråga sig: vilket ämne då? Att skribenten helt saknar kunskap om sjömilitär verksamhet framgår tydligt.

"Inspektören" hävdar att eftersom "Marinen" är i en prekär ekonomisk situation bör "Marinen" avvecklas och del av dess resurser läggas på Kustbevakningen istället. Vem som ska lösa de sjögående förbandens uppgifter framgår inte.

Det är ungefär lika logiskt som att hävda att "eftersom stridsvagnar är så dyra bör de resurserna överföras till Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). De har ju också fordon som kan köra omkring på fälten. Våra erfarenheter från världskrigen visar att vad som behövs är kontroll över de svenska fälten.

Jag har försökt förstå vad syftet med "Inspektörens" text är. Är det ett allvarligt menat förslag eller syftar det till att väcka debatt för debattens skull? Att Försvarsmakten i allmänhet, och kanske de sjögående förbanden i synnerhet, lider av decennier av underfinansiering och därmed har ett stort behov av materiellt återtagande torde inte ha undgått någon. Det är dock knappast ett argument för att lägga ned försvaret, tvärt om.

Nu till inlägget. "Inspektören" skriver genomgående om "Marinen" och verkar ha missat att Försvarsmakten är en myndighet med förband som verkar till lands, till sjöss och i luften. Det är dock ett förståeligt misstag, ett försvar utan försvarsgrenar är något av en anomali. 

Jag kan också till viss del sympatisera med tanken på att lyfta ut de sjögående förbanden ur Försvarsmakten. Det är dock inte rätt väg att gå eftersom beröringspunkterna mellan förband som verkar inom mark-, luft- och sjöarenan är otaliga. Att försvarsgrenarna upphört att existera är förhoppningsvis bara en olycklig parentes i den svenska historien. 

Var "Inspektören" får siffran 7 miljarder ifrån vet jag inte. Han eller hon har tyvärr slarvat med hänvisning till någon källa. Försvarsmakten är som sagt en myndighet med ett antal verksamhetsområden som belastar budgeten där några är gemensamma. Det går alltså inte att precisera vad "Marinen" kostar per år. 

"Inspektören" hävdar helt riktigt att "Marinens" huvudsakliga uppgift att utöva väpnad strid till sjöss. Därefter behandlar han eller hon endast uppgifter som ska lösas i fred och i viss mån i kris. Hur kontrollen till sjöss ska uppnås nämner debattören tyvärr inte. Att det inte räcker med att flyga omkring och titta på handelsfartyg vet alla med någon insikt i sjökrigföring. 

När det gäller sjölägesinformation har "Inspektören" faktiskt en poäng, även om det verkar ha skett av misstag. Det är Försvarsmakten som har ansvar för att förse Kustbevakningen med sjölägesinformation och det är helt riktigt ett område där samordning skulle vara möjlig. Det naturliga är dock att denna sker under Försvarsmaktens hägn, då det är denna myndighet som har ansvar för sjölägesinformationen. 

Att civil och militär sjölägesinformation skiljer sig åt borde man kunna räkna ut även om man inte har "MYCKET hög sakkunskap i ämnet". Här visar dock "Inspektören" sin okunnighet när han eller hon hävdar att det "förmodligen" inte skiljer något mellan civil och militär sjölägesinformation.

Grunden för militär sjölägesinformation är de militära operativa behoven och denna information är betydligt mer omfattande än den civila. Vissa delar av den militära sjölägesinformationen delges Kustbevakningen så att Sverige kan uppfylla kraven enligt Schengen-överenskommelsen. 

Att en "betydande del" av sjölägesinformationen till de militära centralerna levereras av kustbevakningsflyget är tyvärr lögn. Den information som kustbevakningsflyget bidrar med i fredstid är värdefull men det är knappast den viktigaste källan till ett korrekt sjöläge.

"Inspektörens" okunnighet framgår än tydligare när han eller hon hävdar att "våra omgivande farvatten i huvudsak innehas av nationer anslutna till NATO." Vårt territorialhav omges av internationellt vatten, vilket alla länder har rätt att navigera över eller i. Jag kan rekommendera "Inspektören" att ta en titt på ett sjökort, eller läsa igenom UNCLOS (United Nations Convention on the Law of the Sea) där regelverket framgår tydligt. Det är vår skyldighet som suverän stat att hävda vår territoriella integritet, även mot våra vänner i NATO. Någon kanske också ska upplysa "Inspektören" om att Sverige inte är medlem i NATO även om det spelar mindre roll i sammanhanget.

Detta inlägg blev alldeles för långt, men ska man bemöta allt nonsens som "Inspektören" för fram så går det åt en hel del utrymme. Då har vi ändå inte berört uppgifterna i kris och krig. 

Att Kustbevakningen ska skapa kontroll till sjöss och skydda sjöfart och fiske i krig när de helt saknar vapen, sensorer och kompetens för uppgiften faller på sin egen orimlighet. För att inte tala om samordnade operationer med mark- och flygförband under ett externt luft-, yt- och undervattenshot. 

Försvarsmaktens sjögående förband är i en mycket kritisk situation, såväl när det gäller personal som fartyg och övrig materiel. Det är dock inte ett skäl att låta Kustbevakningen överta förbandens uppgifter, uppgifter för vilka Kustbevakningen helt saknar förutsättningar. 

Att den allvarliga situation som Sveriges försvarsförmåga för tillfället är i kräver omfattande satsningar och kanske nya lösningar torde stå klart. Därför finns ett stort behov av en öppen, saklig och kreativ debatt. Det betyder dock inte att situationen blir bättre av att personer utan sakkunskap för fram vilken gallimatias som helst. 

Nej, "Inspektören", gör helt om vid strandkanten och stega tillbaka in i den mörka skogen. Jag ser fram emot att välkomna dig tillbaka i debatten när du gjort någon ansats att sätta dig in i sakfrågan. 

/ Commander

tisdagen den 4:e mars 2014

DIME - maktmedel i Ukrainakriget

I ett tidigare inlägg berörde jag som hastigast de maktmedel som står till statens förfogande, och behovet av en nationell strategi för att samordna dessa, för att säkra dess grundläggande nationella intressen. I ljuset av konflikten i Ukraina kan det vara intressant att fortsätta tankegången. 
Begreppet DIME - Diplomatic, Informational, Military or Economic elements of Power - är ett sätt att beskriva och kategorisera de maktmedel som står till en stats förfogande för att säkra dess nationella intressen.
I en konflikt som den i Ukraina kan man se hur diplomatiska, ekonomiska och militära maktmedel växelverkar i en malström av information där båda sidor använder dessa för att nå sina mål. Nedan följer några exempel på maktmedel som använts hittills.
Diplomati: Den diplomatiska aktiviteten har sedan den ryska invasionen av Ukraina, och även innan dess, varit omfattande. Mycket av den pågår bakom lyckta dörrar där omfattningen inte alltid framgår för utomstående.
Att Obama, Cameron, Merkel med flera har talat i långa telefonsamtal med Putin har rapporterats om i media. Många länder har kallat upp Rysslands ambassadör i landet för samtal och vissa länder har kallat hem sin ambassadör från Ryssland för överläggningar.
Här är kanske inte det viktigaste vad man säger utan att man säger det, att kalla hem sin ambassadör är en tydlig signal som skickas till mottagaren. Sammanträden inom NATO och FN har genomförts. EU's utrikesministrar möttes under måndagen och direkt efteråt framträdde Carl Bildt i TV och talade om fördömanden och eventuella kommande sanktioner.
Ryssland uppges i sin tur ha haft samtal med Kina där de i huvudsak ska ha varit överens. Hur det är med den saken kan diskuteras, men den kinesiska tystnaden talar också sitt diplomatiska språk - enligt vissa bedömare vill de genom detta skapa egen handlingsfrihet i framtida konflikter i Sydostasien. Samtidigt har Kina länge motsatt sig utomstående inblandning i andra staters interna angelägenheter.
Diplomatiska maktmedel används för att bygga förtroende, skapa koalitioner och samtidigt slå sönder motståndarnas allianser för att försvaga dem. Den diplomatiska dragkampen pågår för fullt. 
Information: Det sägs att det första som dör i krig är sanningen, och sällan har väl det varit så tydligt som nu. Den stormeld av lögner och tveksamma uttalanden som sprutar ut från de ryska nyhetsbyråerna visar på vilken betydelse detta maktmedel har. Ryssland satsar enligt uppgift årligen $300 miljoner och har 2500 anställda på Russia Today för att sprida information om “Russian Federation's state policy and public life in Russia.”
När man lyssnar på intervjuer med Medel-Ivan i Ryssland ser man också hur effektivt propagandan är. Den bild som de verkar ha av situationen är inte i närheten att stämma med den bild vi har i Väst.
Information och propaganda används naturligtvis även av motparten, men de verkar inte ha samma resurser till förfogande. En alternativ tolkning skulle kunna vara att de lyckats bättre för att vi i Väst  är mer mottagliga för deras budskap genom att vi vill tro dem.
Informations- och propagandakriget förs med full kraft och det är närmast omöjligt att med säkerhet veta vad som är sant och falskt i stormfloden av uppgifter som sprids i media. Statsministerns uttalande där han uttrycker "förståelse" för det ryska agerandet kan vara ett tecken på att propagandan kan nå vårt undermedvetna och få oss att försöka balansera en icke-balanserad situation.
Militär: efter att Janukovytj störtades tog konflikten fart på allvar i och med att Ryssland började använda militära styrkor i och kring Ukraina. Hittills har inga militära våldshandlingar genomförts, men det militära maktmedlet har definitivt spelat en roll.
Bara genom att röra sig eller uppehålla sig inom ett visst område har styrkorna haft effekt. Hur det går i fortsättningen och hur styrkorna kan komma att användas kan man bara spekulera i, förhoppningsvis dras de tillbaka innan det kommer till direkta stridshandlingar. Risken är dock naturligtvis att ett misstag eller överilad handling startar en kedjereaktion som kan vara svårt att hejda. 
USA har enligt uppgift låtit en hangarfartygsgrupp passera in i Medelhavet vilket är ett sätt att skicka säkerhetspolitiska signaler, även om ingen tror att den kommer att sättas in över Ukraina. Det har också förekommit uppgifter att Polen har höjt beredskapen och framgrupperat trupper mot gränsen till Ukraina för att öka tryggheten för eget territorium.
Oavsett hur det är med den saken visar det på ett användningsområde för militära styrkor. Hur de används, respektive inte används, skickar en säkerhetspolitisk signal. Att inte höja beredskapen eller reagera på något annat sätt skickar en annan signal.  
Ekonomi: "Money talks, bullshit walks!" Pengar är makt och därmed är ekonomiska åtgärder ett mycket verksamt maktmedel. Det kan användas på många olika sätt och på olika nivåer. USA/EU/NATO's hot om ekonomiska sanktioner är ett sätt att använda ekonomiska maktmedel. 
Putins spel med priset på naturgas är ett annat. En bra beskrivning av gasvapnet och hur det använts hittar ni här. Ryssland ser sina energitillgångar som ett vitalt nationellt intresse, dels som inkomstkälla och dels som ett medel att påverka omvärlden. Att Västeuropa försöker minska sitt beroende av rysk gas är ett sätt att reducera sin sårbarhet för ryska ekonomiska maktmedel. Skulle inkomsterna från olja och naturgas minska skulle det direkt påverka Rysslands ekonomi negativt och därmed landets styrka och regimens makt.
EDIT: För mer info kring "gasvapnet" - se länk till Cornucopia?
Som synes pågår frenetisk aktivitet inom hela DIME-spektrat av politiska åtgärder från alla parter. Av konflikten i Ukraina kan vi återigen dra slutsatsen att det är ett misstag att tro att den historiska världsordningen ändrats i grunden, att stater övergivit användandet av maktmedel - även militära - för säkra sina egna intressen. Målet och medlen är desamma som tidigare men utvecklingen gör att de kan användas och samverka på nya sätt.
Men, vad kan vi då lära av denna analysmodell? Vilka möjligheter och begränsningar har Ryssland?
D ryska diplomatin är i huvudsak defensiv för tillfället, de söker stöd hos Kina och för diskussioner inom FN, men det är inte inom detta område som deras fokus ligger. Frågan är hur känsliga de är för diplomatisk isolering i det långa loppet, Putins önskan är att återupprätta Ryssland som en maktfaktor i världen och att uteslutas från diplomatins finrum främjar inte det målet. Sedan kan man också ifrågasätta hur länge Väst kan och vill hålla Ryssland utanför, det finns en risk och en svårighet med att utestänga en stormakt från övriga staters samarbete. Väst behöver Rysslands diplomatiska medverkan inom andra områden, exempelvis i dialogen med Syrien och Iran, och Ryssland är oavsett vad andra tycker en viktig spelare som permanent medlem av FNs säkerhetsråd.
I informationskrig och propaganda har länge varit en rysk paradgren och är ett viktigt ryskt maktmedel även i denna konflikt. Den ryska informationsinsatsen verkar främst vara riktad inåt vilket resulterat i att det ryska folket i huvudsak har en helt annan uppfattning om situationen än vi i väst. Därmed tycks Putin också ha stöd hos majoriteten av ryska befolkningen. Insatser görs även externt och även om vi med västliga ögon tycker oss se igenom propagandan, påverkar den oss sannolikt ändå. Därmed vinklas debatten i någon utsträckning och grunden för våra ledares beslut förändras.
M här ligger Rysslands styrka i den aktuella konflikten. Ryska krigsmaktens styrka kan diskuteras, men den tycks vara större än många västliga debattörer hittills velat tro. Det faktum att de hade trupper på plats i Ukraina och att de gradvis förstärkt närvaron ställer Ukraina och Väst inför ett fait accompli. De är där för att stanna så länge Putin tycker de behövs, ingen har vilja eller förmåga att kasta ut dem.
E den kanske svagaste faktorn för Ryssland i det långa loppet. Ekonomin är en viktig förutsättning för att den ryska utvecklingen mot att återupprätta landets forna storhet ska kunna fortsätta. Den är också av betydelse för stabiliteten i Ryssland, försämrad levnadstandard ökar de interna spänningarna och riskerar att försvaga ledningens position. Ekonomiska sanktioner kan också riktas mot enskilda makthavares privata tillgångar vilket inte lär vara populärt i kretsen kring Putin.
Om vi skulle försöka oss på att dra en slutsats om vilka handlingsmöjligheter USA/EU/NATO har att tillgå för lösa situationen? Nedan följer Commanders Estimate:
D - diplomatiska insatser lär fortsätta i olika forum i syfte att skapa enighet inom Västvärlden för ytterligare åtgärder, främst i form av ekonomiska sanktioner. Att diplomatiska kanaler hålls öppna är också närmast en förutsättning för att övriga maktmedel ska vara effektiva. 
EDIT: ett resultat av diplomatiska maktmedel som innebär åtgärder med ekonomiska maktmedel från EU finner du här
I - även informationskriget kommer att fortsätta. Möjligheten för Väst torde vara att försöka syna den ryska propagandan och lyfta fram och sprida den egna rapporteringen för att stödja diplomatin samt bygga upp stöd för sanktioner hos den egna befolkningen. En fortsatt konflikt med sanktioner lär även påverka Västvärlden negativt och om rapporteringen från konflikten i Ukraina inte stöder åtgärderna kommer uppoffringarna knappast accepteras lättvindigt.
EDIT: ett exempel på detta visas här
M - militärt har Väst inte mycket att hämta i Ukraina. Ryssland är där och det skulle vara alltför kostsamt att kasta ut dem. Den västerländska opinionen kommer inte acceptera bråkdelen av de förluster som riskerar bli följden om man försökte ett militärt ingripande.
E - det är främst genom ekonomiska påtryckningar som USA/EU/NATO har möjlighet att påverka Ryssland i denna situation. Hittills har vi sett hot om sanktioner, det lär inte dröja länge innan de blir verklighet. I vilken omfattning och hur de riktas återstår att se, men det skulle vara mycket förvånande om inte USA och EU inom några dagar infört ekonomiska sanktioner mot Ryssland och individer i dess ledning.
Så vad säger läsarna, delar ni analysen?  Välkomna att bidra i kommentarsfältet med fler exempel på maktmedel som använts och förslag på lämpliga handlingsvägar för de olika parterna. Tillsammans blir vi klokare!
EDIT: Chatham House har vid ett seminarium med experter diskuterat Rysslands mål med interventionen i Ukraina och vilken respons Väst kan och bör vidta, med fokus på kort och medellång sikt. Tankarna ligger rätt väl i linje med det jag här presenterat, även om de självklart går djupare och längre. De lyfter bland annat behovet av att Väst håller militära resurser tillgängliga som påtryckningsmedel. En annan intressant punkt som jag förbisåg är representanter från Väst som privat för fram hur oacceptabelt Rysslands beteende är, samtidigt som de signalerar en vilja till ett djupare engagemang, ekonomiskt och när det gäller säkerhetssamarbete, under förutsättning att Ryssland byter inriktning. Spännande aspekt av diplomatin.


/ Commander