Högvakt med stående sjöstridsförband?

Sjöstridsflottiljerna har med början i januari 2009 till allt större del bemannats av anställda officerare och sjömän. Andelen värnpliktig personal har stadigt minskat och den 10 december i år rycker de sista ut från förbanden. Detta är en utveckling som framsynta officerare inom sjöstridskrafterna länge efterlyst. Det är inte ekonomiskt försvarbart att utveckla avancerade stridsfartyg och sedan bemanna på ett sådant sätt att de endast är användbara halva året. Att sjöstridskrafterna fullt ut blir stående förband är en naturlig och mycket positiv utveckling.

Förändringen kräver dock en hel del anpassningar inom olika områden. Detta görs nu allt eftersom, tyvärr sällan med hänsyn till marina förhållanden. Något som verkar svårt att ställa om är tankesättet hos oss äldre officerare. I stället för ett utbildningsfokus har verksamheten vid sjöstridskrafterna fått ett alltmer uttalat insatsfokus. Denna förändring har dock haft svårt att tränga in i flertalet officerares sinnen.

Ett exempel på feltänk när det gäller användandet av stående förband är Högvakten. Jag betraktar mig som royalist och har inget emot Högvakten som sådan - det är en viktig funktion med stort symboliskt värde. Frågan är dock hur den skall genomföras. Sjöstridsflottiljerna har i dagarna fått en förberedande order att bestrida Högvakt under två perioder hösten 2011. En nog så klar och enkel uppgift kan tyckas. Det som saknas i ordern är dock prioriteringar.

Mängden arbetstid, tillsammans med ekonomiska medel, är den klart mest begränsande faktorn när det handlar om att planera verksamhet för ett stående förband. En enkel beräkning ger vid handen att det för nio dagars Högvakt åtgår 3 veckor för träning, följt av cirka tio sjödygn för genomförande. Detta ger en summa om 260 timmar som skall avräknas från årsarbetstiden och som motsvarar 6,5 veckors arbetstid. Erfarenheterna från tidigare Högvaktstjänstgöring visar att det åtgår ungefär 75 sjömän och 7 officerare för att vakta slotten i Stockholm. Detta motsvarar en fjärdedel av de båda sjöstridsflottiljernas anställda sjömän.

Konsekvensen för sjöstridskrafterna av denna enkla uppgift blir att en fjärdedel av rikets sjöstridskrafter kommer att ligga overksamma under nästan sju veckors tid. Detta skall läggas till den tid av stillaliggande orsakat av lagstadgad semester, obligatoriska utbildningar, varvsöversyner mm.

Är detta rätt sätt att använda sjöstridsförband med anställda besättningar?

Knappast! En lika enkel som rationell lösning är att anställa det antal soldater som krävs för att bestrida Högvakt över tiden och låt de ha det som sin enda uppgift. Att låta fartyg för miljarder ligga still för att sjömännen skall lösa soldatuppgifter är knappast god ekonomi. Fartygen skall skydda svenska intressen till sjöss över tiden - här hemma och långt borta. Det är därför en stat bygger upp en flotta, inte för att den skall ligga obemannad till kaj.

/ Commander

Internationell tjänstgöringsskyldighet - varför då?

Samtliga försvarsmaktsanställda, civila som militära, har under hösten tagit ställning till om de är villiga att skriva om sina anställningskontrakt till att omfatta skyldighet att tjänstgöra i internationella insatser. De som inte svarat eller som svarat nej har blivit uppsagda på grund av arbetsbrist. Detta beslut som fattats av försvarsmaktsledningen (FML) har resulterat i en storm av protester från såväl fackförbund, massmedia och personal anställd i Försvarsmakten.

Förslaget förhandlades visserligen med aktuella fackförbund, en förhandling som slutade i oenighet. Detta var naturligtvis väntat eftersom varken innebörden av beslutet eller avtal var klart när de anställda förväntades ta ställning. Hur många som sa JA när de menade NEJ är höljt i dunkel, men det kan befaras vara många - de flesta är som bekant inte bara löntagare utan också låntagare.

Effekten av uppsägningarna ser vi redan i organisationen där vakanser uppstår ombord i våra besättningar och personal med djupa kunskaper och unik erfarenhet lämnar Försvarsmakten. De som är kvar får försöka ta vid där de uppsagda lämnade efter bästa förmåga. Vad beslutet kostat i kompetensförlust och minskat förtroende för Försvarsmakten i allmänhet och FML i synnerhet återstår för Riksrevisionen och historiker att klarlägga.

Syftet med att driva igenom detta olyckliga beslut är oklart. Det enda som säger att deltagande i internationella insatser skall vara frivilligt är "Lag (199:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten" i vilken det stadgas i första paragrafen: "...Den som skall tjänstgöra i utlandsstyrkan och inte har en anställning i Försvarsmakten som omfattar skyldighet att tjänstgöra i internationell verksamhet utomlands [...] skall anställas särskilt för tjänstgöring i styrkan." Denna lag upphävs 2011-01-01.

Enligt "Förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal" femte kapitlet, första paragrafen "får den som tjänstgör vid Försvarsmakten beordras att fullgöra tjänsteuppgifter i ett annat land."

Beslutet som FML så brådstörtat fattade var alltså onödigt. När lagen om utlandsstyrkan upphävs kommer bemanning av förband i internationella insatser ske enligt samma princip som övrigt bemanningsarbete - genom en dialog mellan Förbandschef och anställd. Det är ingen arbetsrättslig skillnad på en kommendering till Boden, Bryssel eller Bosnien. Om en försvarsmaktsanställd får kommendering som hon/han inte kan ta bör det ske en dialog om en annan kommendering. Det är först när det inte finns någon annan tjänst tillgänglig vilken den anställde kan fullgöra som det uppstår arbetsbrist. Först då behöver den anställde söka sig ett annat jobb. Effekten för den enskilde blir alltså samma som nu med den skillnaden att anställningen upphör först när saken ställs på sin spets och ingen behöver bli uppsagd i onödan. FML behöver inte heller köra över personalen utan anledning.

/ Commander