Internationell tjänstgöringsskyldighet - varför då?

Samtliga försvarsmaktsanställda, civila som militära, har under hösten tagit ställning till om de är villiga att skriva om sina anställningskontrakt till att omfatta skyldighet att tjänstgöra i internationella insatser. De som inte svarat eller som svarat nej har blivit uppsagda på grund av arbetsbrist. Detta beslut som fattats av försvarsmaktsledningen (FML) har resulterat i en storm av protester från såväl fackförbund, massmedia och personal anställd i Försvarsmakten.

Förslaget förhandlades visserligen med aktuella fackförbund, en förhandling som slutade i oenighet. Detta var naturligtvis väntat eftersom varken innebörden av beslutet eller avtal var klart när de anställda förväntades ta ställning. Hur många som sa JA när de menade NEJ är höljt i dunkel, men det kan befaras vara många - de flesta är som bekant inte bara löntagare utan också låntagare.

Effekten av uppsägningarna ser vi redan i organisationen där vakanser uppstår ombord i våra besättningar och personal med djupa kunskaper och unik erfarenhet lämnar Försvarsmakten. De som är kvar får försöka ta vid där de uppsagda lämnade efter bästa förmåga. Vad beslutet kostat i kompetensförlust och minskat förtroende för Försvarsmakten i allmänhet och FML i synnerhet återstår för Riksrevisionen och historiker att klarlägga.

Syftet med att driva igenom detta olyckliga beslut är oklart. Det enda som säger att deltagande i internationella insatser skall vara frivilligt är "Lag (199:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten" i vilken det stadgas i första paragrafen: "...Den som skall tjänstgöra i utlandsstyrkan och inte har en anställning i Försvarsmakten som omfattar skyldighet att tjänstgöra i internationell verksamhet utomlands [...] skall anställas särskilt för tjänstgöring i styrkan." Denna lag upphävs 2011-01-01.

Enligt "Förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal" femte kapitlet, första paragrafen "får den som tjänstgör vid Försvarsmakten beordras att fullgöra tjänsteuppgifter i ett annat land."

Beslutet som FML så brådstörtat fattade var alltså onödigt. När lagen om utlandsstyrkan upphävs kommer bemanning av förband i internationella insatser ske enligt samma princip som övrigt bemanningsarbete - genom en dialog mellan Förbandschef och anställd. Det är ingen arbetsrättslig skillnad på en kommendering till Boden, Bryssel eller Bosnien. Om en försvarsmaktsanställd får kommendering som hon/han inte kan ta bör det ske en dialog om en annan kommendering. Det är först när det inte finns någon annan tjänst tillgänglig vilken den anställde kan fullgöra som det uppstår arbetsbrist. Först då behöver den anställde söka sig ett annat jobb. Effekten för den enskilde blir alltså samma som nu med den skillnaden att anställningen upphör först när saken ställs på sin spets och ingen behöver bli uppsagd i onödan. FML behöver inte heller köra över personalen utan anledning.

/ Commander