Under gårdagen utvecklade sig en tråd på Twitter kring frågan
om vilka sjöstridskrafter Sverige behöver, vilka förmågor dessa stridskrafter
bör inneha och, som vanligt, hur stora våra nästa ytstridsfartyg bör vara. Ursprunget
till diskussionen var Niklas Wiklunds utmärkta ledartext i lördagens BLT där
har pekar på Flottans anorektiska numerär och frånvaron av nya fartyg i den marina
materielplanen.
Det var en intressant diskussion där många kloka synpunkter
vädrades, men diskussionen blev något spretig. Det är inte att förvånas över – Twitterformatet
med sin begränsning på 140 tecken är inte optimalt för djupare meningsutbyte.
En annan anledning är också att det saknas en gemensam utgångspunkt för
diskussionen, alla debattörer har sin egen grund utifrån vilken argumentationen
utgår.
Sverige saknar en tydlig, gemensam marin strategi som
beskriver målen för den sjömilitära verksamheten, hur målen ska uppnås och vad
som krävs för att göra detta – ends,
ways, means. Utan en sådan strategi blir diskussionen splittrad och
marinens utveckling inte helt sammanhängande.
Naturligtvis sker inte marinens utveckling, utbildning och
operationer helt stokastiskt utan någon tanke bakom – det finns självklart en gemensam
idé i marinen om vad sjöstridskrafterna ska göra och hur, liksom ett stort antal
planer därför. Problemet är att idén inte är tydligt nedtecknad, diskuterad och
kommunicerad inom och utom marinen. Detta leder till att den övergripande
tanken anpassas efter var och ens egen erfarenhet och förförståelse vilket i
sin tur gör att de olika diskussionerna inte hänger ihop och arbetet med att utveckla marinen inte blir optimalt.
Utan en sådan strategi är det också föga värt att diskutera
hur många enheter som behövs av ena eller andra typen, särskilt eftersom de
olika förmågorna verkar i ett system och är beroende av varandra. Det är ingen
vits att ha 20 ubåtar om det inte finns basresurser för att stödja dem eller
minröjningsförmåga för att säkra deras rörlighet till och från bas, för att ge
ett exempel. Om man inte är överens om vad man ska göra, hur man ska göra det
och med vad, är det osannolikt att man kommer fram till ett rimligt svar på
frågan hur många enheter man behöver.
En marin strategi ska alltså slå fast målen för Sveriges
sjömilitära verksamhet. I den bästa av världar skulle det finnas en
säkerhetspolitisk strategi som pekar ut de övergripande målen, som de militära och
marina målen kunde härledas ifrån. Så är inte fallet, den säkerhetspolitiska
strategi som fastslogs i början av 2017 är tyvärr inte i närheten att fylla det
syftet. I avsaknad av en sådan strategi kan man ändå göra ett försök att
systematiskt närma sig frågan om sjöstridskrafternas uppgifter och utformning.
Sjökrig syftar till att säkra egna möjligheter till
sjötransport och samtidigt förvägra motståndaren denna möjlighet. Sverige
behöver säkra egen (liksom även finsk och baltisk) import-, export- och
kustsjöfart, och samtidigt förvägra fienden möjlighet att transportera sina
markstridskrafter över havet. Det innebär att sjöstridskrafterna har två
huvuduppgifter – sjöfartsskydd och kustförsvar. Sjöfartsskydd innebär att
skydda egen sjöfart, kustförsvar innebär att förvägra fienden möjlighet att
transportera en landstigningsstyrka över havet. Den tredje uppgiften –
sjöövervakning – är en förutsättning för de två förra. Vilka förmågor krävs då
för att lösa dessa uppgifter?
Sjöfarten behöver skydd hela vägen från ilastningshamn till
urlastningshamn liksom i själva hamnområdena. Det är dock inte realistiskt att
tro att svenska sjöstridskrafter ska skydda sjöfarten i Hormuzsundet eller i
Guineabukten, där förlitar vi oss på våra vänner i övriga västvärlden. Vårt
ansvar för att skydda sjöfarten torde åtminstone sträcka sig från Skagen till Midsjöbankarna,
Åland och vidare till Haparanda. Och till Gotland, som liksom övriga Sverige är
helt beroende av importerade varor för att överleva. Transporterna behöver
skyddas mot hot på ytan, i luften och under ytan vilket ställer krav på förmåga
till luftförsvar, ytstrid, ubåtsjakt och minröjning. Hela tiden.
Utöver att säkra egna sjötransporter måste vi kunna förvägra
fienden möjlighet att transportera marktrupp från eget territorium till svensk
mark. Här handlar det om ytstrid – att slå ut fiendens fartyg på ytan. I detta
sammanhang bör det noteras att det inte är fiendens ytstridsfartyg som måste
bekämpas, utan hans landstignings- och transporttonnage. Men, eftersom han gör
sitt bästa för att skydda sina transportfartyg är det sannolikt så att vissa av
de eskorterande fartygen måste slås ut först, innan transportfartygen kan
bekämpas.
Hur ska då dessa förmågor realiseras? Teoretiskt sett kan
samtliga förmågor tillgodoses av luftburna plattformar, vilket dock skulle kosta
enorma summor och dra resurser som inte finns. Likaså skulle ubåtar, åtminstone
teoretiskt, ensamma kunna skydda sjöfarten – möjligen med viss begränsning mot
lufthot – och skydda mot invasion över havet. Det mest kostnadseffektiva är dock
en balanserad marin med ytfartyg, ubåtar, flygande plattformar och underhållsenheter
i land.
Problemet för marinen idag är den anorektiska numerären. Antalet
fartyg är helt otillräckligt för att lösa ens den ena av sjöstridskrafternas uppgifter,
än mindre att lösa alla uppgifter samtidigt. Att bara fokusera på exempelvis
kustförsvar, med enheter optimerade för att slå fiendens överskeppning, är inte
ett alternativ. Om inte import- och kustsjöfarten kan ske utan allvarliga
störningar kommer landet snart att tvingas på knä. Om importsjöfarten avstannar
svälter vi inom någon eller några veckor, om transporterna till Gotland slutar gå
sker detsamma, troligen ännu snabbare. Därför måste sjöfarten skyddas,
samtidigt som sjöstridskrafterna är redo att genomföra kustförsvarsoperation.
Diskussionen på Twitter rörde sig kring ytstridssystemet som
idag består av sju korvetter, fem av typ Visby och snart – efter åratal av
väntan – två av typ Gävle. Detta är dock helt otillräckligt för att lösa
marinens två huvuduppgifter. Det som föranledde diskussionen var att det helt saknas
beställningar på nya ytstridsfartyg, liksom på minröjnings- och stödfartyg. Vilka
förmågor ska då nästa generations ytstridsfartyg ha? Ska det vara ett
flerfunktions- eller enfunktionsfartyg, det vill säga ska det kunna verka i alla tre
dimensioner eller ska det vara specialiserat inom någon dimension såsom exempelvis
ubåtsjakt? Ju fler förmågor ett fartyg konstrueras för, desto mer komplex blir
konstruktionen och ju mer personal, och övningstid, behövs. Detta gör att ett
flerfunktionsfartyg med naturlighet blir dyrare än ett enfunktionsfartyg, både
att införskaffa och att driva. Samtidigt ger ett fartyg som har förmåga i alla
dimensioner ökad handlingsfrihet och ger mer effekt per skrov. Oavsett
stridsförmåga kostar ett fartyg att driva och underhålla, kan man då tränga in
fler förmågor inom samma skrov minskar kostnaden per förmåga. Om man kan köpa
tio fartyg med ytstrids- och ubåtsjaktförmåga lär det bli billigare än att köpa
– och driva – tjugo fartyg med ytstrids- eller ubåtsjaktförmåga. Kvantitet är
dock en kvalitet i sig och ett större antal fartyg ger ökad närvaro inom det
egna territorialhavet. Denna närvaro är dock av begränsat värde om aktuellt
fartyg inte har förmåga att verka mot de mål som dyker upp inom fartygets
spaningsområde.
För att så snabbt som möjligt öka numerären av
ytstridsfartyg bör ytterligare fartyg av Visbyklass beställas. Det är en nu beprövad
konstruktion med förutsättningar att snabbt påbörja produktion. Under tiden bör
en ny fartygstyp tas fram, som ett komplement till Visbykorvetterna. För att
kunna nyttjas i marinens samtliga huvuduppgifter måste dessa nya fartyg ha
förmåga att verka i alla dimensioner, det vill säga såväl under som på och över
ytan. Det måste kunna bära aktiv sonar och ubåtsjakttorpeder för
ubåtsjaktrollen samt aktiva och passiva sensorer mot ytmål och sjömålsrobotar
för ytstridsuppgifter. Luftförsvarsförmågan måste ge möjlighet att skydda andra
än det egna fartyget – det vill säga: det krävs luftvärnsrobotar. Att svenska
örlogsfartyg inte har förmågan till områdesluftförsvar är uppseendeväckande och
närmast pinsamt.
Hur stora ska måste dessa fartyg vara? Det är en fråga som i
sig är ointressant men som ofta ådrar sig stort intresse när framtida
konstruktioner diskuteras. De ska vara tillräckligt stora för att inrymma ovan
nämnda förmågor, men samtidigt små nog för att kunna operera dolt i skärgården
och kunna bemannas med begränsad besättning. Som exempel på vad som avses kan
nämnas fartyg av samma storlek som korvett typ Stockholm, det vill säga ungefär
300 ton och 50 meters längd.
Diskussionen om kommande ytstridsfartygs storlek
och förmågor är viktig, men först måste man dock slå fast målen för sjöstridskrafterna, hur dessa
ska nås och vad som krävs för att nå dem. Man måste formulera en marin
strategi.
När denna sedan ska realiseras lär två problem behöva lösas –
finansiering och personalförsörjning. Men, det tar vi en annan dag.
/ Commander
