Om behovet av en marin strategi och fartygs storlek

Under gårdagen utvecklade sig en tråd på Twitter kring frågan om vilka sjöstridskrafter Sverige behöver, vilka förmågor dessa stridskrafter bör inneha och, som vanligt, hur stora våra nästa ytstridsfartyg bör vara. Ursprunget till diskussionen var Niklas Wiklunds utmärkta ledartext i lördagens BLT där har pekar på Flottans anorektiska numerär och frånvaron av nya fartyg i den marina materielplanen.

Det var en intressant diskussion där många kloka synpunkter vädrades, men diskussionen blev något spretig. Det är inte att förvånas över – Twitterformatet med sin begränsning på 140 tecken är inte optimalt för djupare meningsutbyte. En annan anledning är också att det saknas en gemensam utgångspunkt för diskussionen, alla debattörer har sin egen grund utifrån vilken argumentationen utgår.

Sverige saknar en tydlig, gemensam marin strategi som beskriver målen för den sjömilitära verksamheten, hur målen ska uppnås och vad som krävs för att göra detta – ends, ways, means. Utan en sådan strategi blir diskussionen splittrad och marinens utveckling inte helt sammanhängande.

Naturligtvis sker inte marinens utveckling, utbildning och operationer helt stokastiskt utan någon tanke bakom – det finns självklart en gemensam idé i marinen om vad sjöstridskrafterna ska göra och hur, liksom ett stort antal planer därför. Problemet är att idén inte är tydligt nedtecknad, diskuterad och kommunicerad inom och utom marinen. Detta leder till att den övergripande tanken anpassas efter var och ens egen erfarenhet och förförståelse vilket i sin tur gör att de olika diskussionerna inte hänger ihop och arbetet med att utveckla marinen inte blir optimalt.

Utan en sådan strategi är det också föga värt att diskutera hur många enheter som behövs av ena eller andra typen, särskilt eftersom de olika förmågorna verkar i ett system och är beroende av varandra. Det är ingen vits att ha 20 ubåtar om det inte finns basresurser för att stödja dem eller minröjningsförmåga för att säkra deras rörlighet till och från bas, för att ge ett exempel. Om man inte är överens om vad man ska göra, hur man ska göra det och med vad, är det osannolikt att man kommer fram till ett rimligt svar på frågan hur många enheter man behöver.

En marin strategi ska alltså slå fast målen för Sveriges sjömilitära verksamhet. I den bästa av världar skulle det finnas en säkerhetspolitisk strategi som pekar ut de övergripande målen, som de militära och marina målen kunde härledas ifrån. Så är inte fallet, den säkerhetspolitiska strategi som fastslogs i början av 2017 är tyvärr inte i närheten att fylla det syftet. I avsaknad av en sådan strategi kan man ändå göra ett försök att systematiskt närma sig frågan om sjöstridskrafternas uppgifter och utformning.

Sjökrig syftar till att säkra egna möjligheter till sjötransport och samtidigt förvägra motståndaren denna möjlighet. Sverige behöver säkra egen (liksom även finsk och baltisk) import-, export- och kustsjöfart, och samtidigt förvägra fienden möjlighet att transportera sina markstridskrafter över havet. Det innebär att sjöstridskrafterna har två huvuduppgifter – sjöfartsskydd och kustförsvar. Sjöfartsskydd innebär att skydda egen sjöfart, kustförsvar innebär att förvägra fienden möjlighet att transportera en landstigningsstyrka över havet. Den tredje uppgiften – sjöövervakning – är en förutsättning för de två förra. Vilka förmågor krävs då för att lösa dessa uppgifter?

Sjöfarten behöver skydd hela vägen från ilastningshamn till urlastningshamn liksom i själva hamnområdena. Det är dock inte realistiskt att tro att svenska sjöstridskrafter ska skydda sjöfarten i Hormuzsundet eller i Guineabukten, där förlitar vi oss på våra vänner i övriga västvärlden. Vårt ansvar för att skydda sjöfarten torde åtminstone sträcka sig från Skagen till Midsjöbankarna, Åland och vidare till Haparanda. Och till Gotland, som liksom övriga Sverige är helt beroende av importerade varor för att överleva. Transporterna behöver skyddas mot hot på ytan, i luften och under ytan vilket ställer krav på förmåga till luftförsvar, ytstrid, ubåtsjakt och minröjning. Hela tiden.

Utöver att säkra egna sjötransporter måste vi kunna förvägra fienden möjlighet att transportera marktrupp från eget territorium till svensk mark. Här handlar det om ytstrid – att slå ut fiendens fartyg på ytan. I detta sammanhang bör det noteras att det inte är fiendens ytstridsfartyg som måste bekämpas, utan hans landstignings- och transporttonnage. Men, eftersom han gör sitt bästa för att skydda sina transportfartyg är det sannolikt så att vissa av de eskorterande fartygen måste slås ut först, innan transportfartygen kan bekämpas.

Hur ska då dessa förmågor realiseras? Teoretiskt sett kan samtliga förmågor tillgodoses av luftburna plattformar, vilket dock skulle kosta enorma summor och dra resurser som inte finns. Likaså skulle ubåtar, åtminstone teoretiskt, ensamma kunna skydda sjöfarten – möjligen med viss begränsning mot lufthot – och skydda mot invasion över havet. Det mest kostnadseffektiva är dock en balanserad marin med ytfartyg, ubåtar, flygande plattformar och underhållsenheter i land.

Problemet för marinen idag är den anorektiska numerären. Antalet fartyg är helt otillräckligt för att lösa ens den ena av sjöstridskrafternas uppgifter, än mindre att lösa alla uppgifter samtidigt. Att bara fokusera på exempelvis kustförsvar, med enheter optimerade för att slå fiendens överskeppning, är inte ett alternativ. Om inte import- och kustsjöfarten kan ske utan allvarliga störningar kommer landet snart att tvingas på knä. Om importsjöfarten avstannar svälter vi inom någon eller några veckor, om transporterna till Gotland slutar gå sker detsamma, troligen ännu snabbare. Därför måste sjöfarten skyddas, samtidigt som sjöstridskrafterna är redo att genomföra kustförsvarsoperation.

Diskussionen på Twitter rörde sig kring ytstridssystemet som idag består av sju korvetter, fem av typ Visby och snart – efter åratal av väntan – två av typ Gävle. Detta är dock helt otillräckligt för att lösa marinens två huvuduppgifter. Det som föranledde diskussionen var att det helt saknas beställningar på nya ytstridsfartyg, liksom på minröjnings- och stödfartyg. Vilka förmågor ska då nästa generations ytstridsfartyg ha? Ska det vara ett flerfunktions- eller enfunktionsfartyg, det vill säga ska det kunna verka i alla tre dimensioner eller ska det vara specialiserat inom någon dimension såsom exempelvis ubåtsjakt? Ju fler förmågor ett fartyg konstrueras för, desto mer komplex blir konstruktionen och ju mer personal, och övningstid, behövs. Detta gör att ett flerfunktionsfartyg med naturlighet blir dyrare än ett enfunktionsfartyg, både att införskaffa och att driva. Samtidigt ger ett fartyg som har förmåga i alla dimensioner ökad handlingsfrihet och ger mer effekt per skrov. Oavsett stridsförmåga kostar ett fartyg att driva och underhålla, kan man då tränga in fler förmågor inom samma skrov minskar kostnaden per förmåga. Om man kan köpa tio fartyg med ytstrids- och ubåtsjaktförmåga lär det bli billigare än att köpa – och driva – tjugo fartyg med ytstrids- eller ubåtsjaktförmåga. Kvantitet är dock en kvalitet i sig och ett större antal fartyg ger ökad närvaro inom det egna territorialhavet. Denna närvaro är dock av begränsat värde om aktuellt fartyg inte har förmåga att verka mot de mål som dyker upp inom fartygets spaningsområde.

För att så snabbt som möjligt öka numerären av ytstridsfartyg bör ytterligare fartyg av Visbyklass beställas. Det är en nu beprövad konstruktion med förutsättningar att snabbt påbörja produktion. Under tiden bör en ny fartygstyp tas fram, som ett komplement till Visbykorvetterna. För att kunna nyttjas i marinens samtliga huvuduppgifter måste dessa nya fartyg ha förmåga att verka i alla dimensioner, det vill säga såväl under som på och över ytan. Det måste kunna bära aktiv sonar och ubåtsjakttorpeder för ubåtsjaktrollen samt aktiva och passiva sensorer mot ytmål och sjömålsrobotar för ytstridsuppgifter. Luftförsvarsförmågan måste ge möjlighet att skydda andra än det egna fartyget – det vill säga: det krävs luftvärnsrobotar. Att svenska örlogsfartyg inte har förmågan till områdesluftförsvar är uppseendeväckande och närmast pinsamt.

Hur stora ska måste dessa fartyg vara? Det är en fråga som i sig är ointressant men som ofta ådrar sig stort intresse när framtida konstruktioner diskuteras. De ska vara tillräckligt stora för att inrymma ovan nämnda förmågor, men samtidigt små nog för att kunna operera dolt i skärgården och kunna bemannas med begränsad besättning. Som exempel på vad som avses kan nämnas fartyg av samma storlek som korvett typ Stockholm, det vill säga ungefär 300 ton och 50 meters längd.

Diskussionen om kommande ytstridsfartygs storlek och förmågor är viktig, men först måste man dock slå fast målen för sjöstridskrafterna, hur dessa ska nås och vad som krävs för att nå dem. Man måste formulera en marin strategi.

När denna sedan ska realiseras lär två problem behöva lösas – finansiering och personalförsörjning. Men, det tar vi en annan dag.

/ Commander