Riksdagskvinnan Annicka Engblom (m) framför i dagens Blekinge Läns Tidning argument för ett svenskt NATO-medlemskap. Ämnet har på nytt aktualiserats i och med det svenska deltagandet med JAS39 i den NATO-ledda insatsen Operation Unified Protector. Det är namnet på operationen som syftar till att uppfylla FN säkerhetsråds resolution 1973 om att skydda civilbefolkningen i Libyen från Khadaffis övergrepp. Återigen visar NATO sig vara den enda organisation i västvärlden som har förmåga att leda en större militär operation.
Sverige har sedan kalla kriget en något oklar relation till NATO. Officiellt har vi under hela perioden sedan andra världskriget varit alliansfria syftande till neutralitet i krig, medan vi inofficiellt haft omfattande samarbete med olika NATO-nationer. Detta tidigare samarbete har de senaste åren framkommit allt tydligare. Sedan murens fall har det dessutom utökats genom bland annat samverkan inom ramen för Partnership for Peace (PfP) och deltagande i militära operationer under NATO-ledning.
Den svenska försvarsmakten har sedan början på 90-talet utvecklat ett djupgående samarbete med förband från NATO-nationer. Svenska stridskrafter har anpassats inom i princip alla områden, allt ifrån gränsytor för tekniska system till metodik och reglementen, för att möjliggöra detta samarbete. Inom vissa områden är vi mer NATO-anpassade än många NATO-länder. Detta har vi gjort för att effektivt kunna delta i internationella operationer, för att kunna bidra och "göra skillnad" och inte bara vara en kuriosa eller ett drivankare. Helt i enlighet med inriktningen från de folkvalda i riksdag och regering.
Tyvärr är det så, i brist på formellt medlemskap, att vi varken kan påverka NATOs utformning eller dess inriktning. Dessutom tvingas vi fortfarande till en stor omställning inför deltagande i internationella operationer, främst inom ledningsområdet. Som varande icke-medlemmar får vi helt naturligt inte del av alla reglementen, kryptosystem och ledningsstrukturer.
Den långtgående anpassningen har inte varit gratis eller smärtfri. En stor del av vår nationella försvarsplanering och utveckling har offrats för att möjliggöra detta. Det nationella försvarets förmåga, eller snarare brist på förmåga, är något som debatteras flitigt på såväl bloggar som i gammalmedia. Detta är dock endast ett resultat av politiska beslut som inneburit decennier av oförändrade (dvs. i praktiken minskade) försvarsanslag i kombination med den internationella inriktningen av vår Försvarsmakt.
Nu har vi alltså en till NATO välanpassad Försvarsmakt med en begränsad förmåga att enskilt försvara landet mot ett väpnat angrepp. Vi betalar redan medlemsavgiften till NATO i form av anpassning av våra stridskrafter och deltagande med trupp och materiel i ett antal NATO-operationer, utan att dra fördel av medlemsförmånerna i form av försvarsgarantier. Knappast god hushållning med statens resurser.
Är det då inte dags att även ta det sista steget i vår anpassning till Europas enda fungerande försvarsallians och ta konsekvenserna av tidigare vägval och samtidigt dra fördel av gjorda investeringar genom att söka formellt medlemskap?
Det är svårt att se hur exempelvis våra grannländer Norge och Danmark har missgynnats av att vara medlem i NATO. Anledningen till att de blev medlemmar en gång i tiden är just att de har upplevt riskerna med att inte skyddas av vare sig ett starkt nationellt försvar eller en försvarsallians med andra.
/ Commander
Jag vill inte gå i allians med Nato, jag vill gå i allians med Tyskland, även om de samtidigt är med i Nato. Det är sant att vi har samverkat med och övat med Nato och anpassat oss efter Nato, men vi har samtidigt försökt att balansera på slak lina, jag tänker då på Operation Snöflinga I och II. (Blev II någonsin av? Om inte så är det ryssarnas eget fel då I hölls i Sverige medans II skulle hållas i Ryssland!) Den dagen jag litar på amerikanarna igen och lägger mitt liv och min framtid i deras händer fryser det is i helvetet! Ryssarna har jag aldrig litat på. Det är dags att kasta världsmaktsordningen över ända!
SvaraRaderaRoger Klang
@ Roger:
SvaraRaderaSom tur är kommer varken du eller jag att personligen ingå allianser med andra stater, annat än som medborgare i Sverige. Vi är redan, som medborgare, i allians med Tyskland genom EU så i det avseendet har du fått din vilja igenom.
Det finns inget motsatsförhållande mellan att vara medlem i NATO och samöva med Ryssland. Många NATO-nationer - inklusive USA - samövar med Ryssland årligen. Jag ser därför inte att vi balanserat på någon slak lina.
När det gäller Snöflingan är jag inte insatt, men jag misstänker att Georgien kom emellan.
Jag tvivlar på att det är en bra idé att kasta världsmaktsordningen över ända, skulle vi haft den möjligheten. Ett sätt att påverka världsmaktsordningen åt rätt håll är dock att delta i de fora där denna formas, exempelvis inom NATO.
/ Commander
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera@ Roger:
SvaraRaderaJag tror inte vi för samma diskussion och jag har svårt för att hänga med i din argumentation. Vilken koppling ditt senaste inlägg hade till frågan om NATO-medlemskap är för mig oklart. Jag har därför plockat bort den senaste kommentaren.
/ Commander
Jag är för ett NATO-medlemskap. Men jag tror inte det skulle komma gratis.. Med vår nuvarande budget och försvarsförmåga blir vi mer en belastning än tillgång. USA gnäller redan nu på att Europa betalar för lite av NATOs totala försvarskostnader, det finns inte en chans i världen att Sverige kan gå in med ca 1% av BNP med dess stora landyta. Skulle Sverige (och Finland) gå med i NATO kan vi vara bergsäkra på att Ryssen kommer rusta upp än mer, vilket kommer öka spänningar och tvinga upp Sveriges försvarsbudget. Inte mig emot dock som gärna ser en fördubblad försvarsbudget.
SvaraRaderaVarför gå med i en organisation som förmodligen står inför en långvarig period av svaghet, och som därför kan antas ta en del inte helt rationella beslut?
SvaraRadera@ Per A:
SvaraRaderaHar du något bättre förslag? Finns det någon annan organisation som har lyckats försvara sina medlemsstater under mer än 60 år?
Välkommen att föreslå alternativ. Det nuvarande läget är inte tillfyllest, det tror jag de flesta initierade försvarsvänner är ense om.
/ Commander
@ Per A:
SvaraRaderaHar du något bättre förslag? Finns det någon annan organisation som har lyckats försvara sina medlemsstater under mer än 60 år?
Svenska försvarsmakten har lyckats försvara landet i C.a 200 år !!!
@ Commander: "Har du något bättre förslag?"
SvaraRaderaGöra som Finland gör, fast med något större fokus på flyg och flotta?
Förvisso prestigemässigt obehagligt för ett antal höga civila och militära beslutsfattare, men det är inte mitt problem...
Vem behöver ett neutralt land försvara sig ifrån?
SvaraRaderaSveriges största problem är att den vanlige medelsvensson har kontinuerligt varit så himla indoktrinerad av att se en konstant fara i Ryssland och detta resulterar i att Sverige har valt att strunta i sin långvariga neutralitet. För många amerikanska propagandistiska filmer och för mycket av Brzezynski:s inflyttande skulle jag vilja tillägga... Palme avrättades just för att han ville ta landet tillbaka till alliansfrihet syftande till landets neutralitet i krig!
Och snälla, blanda inte ihop EU och NATO därför att EU är ingen allians (termin som betyder "militär förbindelse"), utan en ekonomisk och politisk gemenskap...
@ Anonym 18.01:
SvaraRaderaSverige har genom en stor portion tur och politisk kappvändning lyckats hålla sig utanför andra världskriget. Det var knappast vår otränade värnpliktsarmé och föråldrade materiel som stoppade en tysk invasion. Våra nordiska grannar, som också var neutrala, hade inte samma lycka. Önsketänkande och kappvändning är knappast en robust försvarsstrategi.
@ Per A:
Ökat fokus på flyg och flotta är förvisso positivt ur min synvinkel, men det löser inte försvarsfrågan i sin helhet. Varken för oss eller för Finland. Det var en kombination av stora uppoffringar, tyskt direkt och indirekt stöd och, ja tur, som gjorde att de klarade sig undan ockupation förra gången. Inte säkert att det sker nästa gång.
@ ThirdWorldDude:
Ja, var skall man börja. Under VK2 var exempelvis Norge, Danmark, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Belgien, Nederländerna och Luxemburg neutrala och fick försöka försvara sig mot de tyska respektive sovjetiska diktaturerna. Det gick väl sådär. I mer modern tid har vi Georgien som ett lika tydligt som tragiskt exempel.
Om du har någon information om motivet till varför statsminister Palme mördades föreslår jag att du kontaktar polisen. ¨
För övrigt, enligt Svenska Akademins Ordlista är "allians" detsamma som "förbund", som exempelvis Europeiska Unionen eller NATO som också är en politisk organisation.
/ Commander
@Commander:
SvaraRaderaGlöm inte att i självaste superstaten Amerika förklarade Franklin D Roosevelt offentligen USA neutralt (med det ordet) runt 1939-1940. Alla ovanstående länder, inklusive USA, drogs till trots in i kriget. Bara Sverige, som alltså inte var ensamt om att aspirera på neutralitet, lyckades tack vare vårt strategiskt oviktiga läge för Tyskland, så länge som de hade läget under kontroll för/över Finland, Danmark och Norge, undgå krig eller att bli ockuperade under förutsättning att vi gjorde vissa eftergifter för tyskarna. Dessa var de initiala eftergifterna, sedan tillkom tysktransporterna:
”Klockan 05.00 torsdagen den 9 april väcktes Hansson av telefonen. Tyskland hade anfallit Danmark och Norge. Klockan sju på morgonen överlämnade det tyska sändebudet en not från Berlin. Klockan nio studerade regeringen med kung Gustav V Hitlers krav: svensk neutralitet. Ingen mobilisering. Rätt att använda det svenska telefonnätet till Norge. Fortsatta oavbrutna malmleveranser. Eventuella engelskinspirerade sabotage av malmfälten måste förhindras. Ingen svensk flottaktivitet utanför svenskt territorialvatten.”
Vi har inte lyckats försvara landet i alla 200 år, vi har gjort politiska eftergifter för att "säkra" vår överlevnad, men först efter att vi dumdristigt och ensidigt förklarat den eviga freden först före vk1 och sedan i upptakten till vk2. När vk2 tog slut förflyttades USA:s och Sovjets strategiska läge norrut av naturliga skäl (Tyskland var inte längre en maktfaktor eller en buffert för Sverige, samt de interkontinentala missilerna tog vägen över Arktis (storcirkelnavigation) och atomubåtar patrullerade Barents hav). Idag har vi oljan i och runt Arktis som lovar att kunna bli upplockad i framtiden. Vad jag än personligen tycker om det så kommer vi allt närmare en Natoanslutning.
Roger Klang
Jag tänkte ju mera att man skulle snegla påå hur Finland gör idag, snarare än hur Finlad gkorde för 70 år sedan...
SvaraRadera@ Commander - du har nog missuppfattad konceptet "neutralitet". Här får du lite läxa om hela grejen, både aktuellt och historiskt dett:
SvaraRaderahttp://nato.gov.si/eng/topic/national-security/neutral-status/neutral-countries/
http://en.wikipedia.org/wiki/Neutrality_(international_relations)
@ ThirdWorldDude:
SvaraRaderaNej, jag har god kunskap om begreppet "neutralitet", men jag får erkänna att jag slarvade lite med fakta när jag involverade Polen i uppräkningen ovan.
Likaså Georgien, där borde jag ha benämnt dem alliansfria, men likafullt blev de angripna och förlorade på grund av att de varken skyddades av ett starkt nationellt försvar eller ett försvarsförbund med andra.
Hittade två intressanta citat bland dina länkar:
"Mr Pflüger described Finland as neutral. I must correct him on that: Finland is a member of the EU. We were at one time a politically neutral country, during the time of the Iron Curtain. Now we are a member of the Union, part of this community of values, which has a common policy and, moreover, a common foreign policy."
Gäller inte detsamma Sverige? Är inte debatten om "neutralitet" därmed en diskussion om en icke-fråga?
"Slovenia has endeavoured to become a member of NATO because of the fundamental values it shares with the Alliance, its strategic security interests and its vital national interests."
Exakt samma motivering kan användas för att propagera för ett svenskt medlemskap idag, eller hur?
/ Commander