Marin insats inom tio dagar

Socialdemokraterna har i ett utspel om Libyen på DN Debatt bland annat öppnat för att Sverige skall delta med marina stridskrafter som ersättning för FL01, som insatsen med JAS39 Gripen kallas. Förslaget möter, naturligtvis, motstånd från Alliansen. Försvarsministern ifrågasätter "varför skulle det vara bättre att avbryta en pågående, efterfrågad och effektiv insats med Gripen – för att ersätta med någon annan, ännu inte lika efterfrågad förmåga och först om flera månader?" Även Allan Widman (FP) är kritisk och avfärdar en marin insats som dyr och tidskrävande.

Som vanligt, skulle jag vilja säga, har Försvarsministern både rätt och fel. Rätt i det avseendet att det är mycket olämpligt att avbryta en effektiv insats och ersätta den med något annat, fel när han hävdar att en marin insats inte skulle vara efterfrågad och ta flera månader att sätta upp. Att marina stridskrafter behövs för att upprätthålla embargot mot Khadaffi är närmast självklart och det bekräftas också av Fredrik Lindvall, säkerhetspolitisk analytiker vid FOI. De senaste veckornas händelser utanför Misrata visar tydligt att de marina stridskrafterna är nödvändiga för att få in nödhjälp till de utsatta i Libyen.

Marintaktiska staben på Högkvarteret (HKV) hävdar att det skulle ta lång tid att få en svensk marin insats på plats. ”Det tar tre månader att få ett par svenska korvetter på plats”, påpekade Magnus Lüning, chef på marinens tekniska [sic!] stab. Detta stämmer med de styrdokument som finns där beredskapen för internationella insatser är satt till R90. Det är också korrekt om man tittar på erfarenheterna från tidigare marina insatser som alla har tagit ungefär tre månader att sätta upp och få på plats.

När man anger tiden till tre månader lever man dock kvar i den gamla världen när vi hade en Utlandsstyrka och deltagandet i internationella operationer var frivilligt. Alla soldater och sjömän fick tidigare ta tjänstledigt från sin ordinarie tjänst i Försvarsmakten för att kunna tjänstgöra i en internationell insats. 

Riksdagen har nu upphävt lagen om utlandsstyrkan och all personal har nu skyldighet att delta i internationella operationer. I stället för en särskild utlandsstyrka skall deltagandet i internationella operationer ske med "nummersatta förband", det vill säga de stående insatsförbanden. Dessa har betydligt högre tillgänglighet än de tidigare förbanden i utlandsstyrkan. Tyvärr har tänkesättet inom Försvarsmakten och HKV inte riktigt följt med i denna utveckling.

Låt oss ta ett exempel. HMS Härnösand och HMS Helsingborg är för tillfället i Storbritannien och genomför Flag Officer Sea Training (FOST) som är en övning för att, med stöd av experter ur Royal Navy, finslipa organisation och metoder inom alla aspekter av strid med fartyg. Skulle Försvarsmakten så besluta, skulle fartygen omedelbart kunna avbryta FOST varefter HMS Helsingborg skulle kunna påbörja ombasering mot Sicilien inom några timmar, medan HMS Härnösand seglar mot hemmahamn för att förbereda besättningen för Operation Unified Protector.

Avståndet från Plymouth till Sicilien är cirka 2300 nautiska mil och med en medelfart av 15 knop tar resan drygt sex dygn och då ryms även ett hamnbesök för bunkring av drivmedel. På plats i Sicilien behöver HMS Helsingborg troligtvis komplettera en del förråd, exempelvis ammunition, och kanske viss annan utrustning. Ytterligare några dagar senare anländer HMS Härnösands besättning för att påbörja det första uppdraget utanför Misrata, eller där Force Commander beslutar. HMS Helsingborgs ordinarie besättning roterar hem för att två veckor senare lösa av HMS Härnösands besättning i området.

Fartyget HMS Helsingborg är alltså på plats i området och levererar effekt i Operation Unified Protector och de båda besättningarna löser av varandra med två veckors intervall. Detta innebär att insatsen kan pågå under en längre tid och dagen efter att regeringen fattar beslut om att avbryta insatsen kan fartyget vara på väg hem. Insatsen har i denna form en mycket stor flexibilitet, med andra ord.

Liknande förslag har tidigare presenterats av sjöstridsförbanden. Naturligtvis är förslaget mycket förenklat då det inte är lämpligt att beskriva alltför mycket detaljer i detta fora, varken av sekretess- eller utrymmesskäl. Poängen är att det är möjligt att genomföra insatser på detta sätt! Det handlar om att tänka nytt och ta konsekvenserna av de nya förutsättningarna.

En marin insats är alltså både efterfrågad och möjlig att genomföra utan att det tar tre månader att komma på plats. Den behöver dock inte ersätta nuvarande insats med stridsflygsförband utan kan tvärt om komplettera denna.

Hur blir det då med kostnaderna? Allan Widman hävdar att en marin insats skulle förorsaka mycket höga kostnader för försvarsanslaget. Nåja, det beror på hur man räknar. Fartyg och besättningar belastar redan idag försvarsanslaget med bl.a. löne-, bränsle- och materielunderhållskostnader. Skillnaden mellan deltagande i operationen och ordinarie verksamhet torde inte bli så stor som Widman befarar.

Ett ökat gångtidsuttag ger givetvis ökade kostnader, men det uppvägs av att det fartyg som stannar i hemmavatten får ett minskat gångtidsuttag. Lönekostnaderna torde också öka, bl.a. när det gäller "missionstillägg" eller motsvarande, och även kostnader för rotationsresor och andra transporter tillkommer. Detta är dock en i sammanhanget begränsad kostnad.

Även när det gäller ekonomin så behöver den givetvis granskas ytterligare, men poängen här är att vi redan har kostnader för fartyg och besättningar och att skillanden inte utgör "mycket höga kostnader för försvarsanslaget".

Stående insatsförband skall användas, inte stå i beredskap och kosta pengar i onödan.

Se även Wiseman och Klart Skepp!

/ Commander