Arbetsdomstolen har avgivit dom i ett mål rörande en yrkesofficer som inte accepterat att omreglera sina anställningsvillkor till att omfatta internationell arbetsskyldighet och som därmed har sagts upp på grund av arbetsbrist. Tvisten gäller frågan om uppsägningen har varit sakligt grundad.
Tyvärr avslogs Officersförbundets talan med följande sammanfattning:
"Arbetsdomstolen har i det föregående kommit fram till att det vid tidpunkten för uppsägningen av A.E. funnits arbetsbrist hos Försvarsmakten och att omplaceringsskyldigheten inte har åsidosatts. Vidare har domstolen funnit att Försvarsmaktens agerande att genomdriva villkorsändringen inte har stått i strid med god sed på arbetsmarknaden och att kollektivavtalet inte inneburit något hinder mot uppsägningen. Arbetsdomstolen finner därför att uppsägningen av A.E. har varit sakligt grundad. Förbundets talan ska alltså avslås."
Domen i sin helhet hittar du här.
Ledamöter i AD var: Carina Gunnarsson, Lars Dirke, Christer Måhl, Kerstin Brodowsky, Staffan Löwenborg, Birgitta Widén och Agneta Lindblom Hulthén (skiljaktig). Sekreterare: Charlotte Svanström.
Heder till Agneta Lindblom Hulthén som bland annat framför följande avvikande mening:
"När omorganisationen, innebärande obligatorisk utlandstjänstgöring för merparten av de anställda, aviserades av Försvarsmakten ställde A.E. frågor om villkoren, framför allt periodiciteten. Anledningen var att såväl A.E. som hans sambo vid tillfället vara anställda vid försvaret och hade gemensamt minderårigt barn.
Frågan är rimlig med tanke på att vissa arbetssituationer omöjliggör ett gemensamt familjeliv: då båda föräldrarna samtidigt tjänstgör i utlandet, då en av dem i flera på varandra följande perioder tjänstgör utomlands eller om deras utlandstjänstgöringar växelvis avlöser varandra. Lagen gör inget undantag för Försvarsmakten när det gäller arbetsgivarens skyldighet att underlätta för anställda att förena yrkesliv och föräldraskap. [...]
Arbetsgivaren har inte genomfört någon omplaceringsutredning. Arbetsgivaren har muntligt redogjort för omständigheter som enligt arbetsgivarens åsikt gör en omplacering omöjlig. Detta kan inte anses uppfylla kraven på en omplaceringsutredning utan har snarast karaktären av en ensidig deklaration. Arbetsgivaren har också vid hanteringen av omorganisationen hänvisat till de krav som regering och riksdag ställt. Noterbart är att Försvarsmakten har till år 2019 på sig att genomföra kraven och inte är i tidsnöd när det gäller att genomföra omplaceringsutredningar. [...]
Detta innebär att A.E. erbjuds att tacka ja till sitt nuvarande arbete inklusive utlandstjänst vars villkor inte preciseras. Alternativet är att han riskerar uppsägning. Eftersom den anställde i det här fallet inte ges någon valmöjlighet utan hänvisas till arbetsgivarens ursprungliga, inte förhandlingsbara beslut, bygger erbjudandet på ett cirkelresonemang, ett moment 22. Detta är enligt mitt förmenande inte förenligt med god sed på arbetsmarknaden.
Eftersom ingen omplaceringsutredning vidtagits och A.E. inte kan anses ha fått något reellt omplaceringserbjudande finns ingen saklig grund för uppsägning av A.E."
Tragiskt... Vad blir nästa "offer you can't refuse"?
/ Commander
Ja, personalpolitik i sitt esse. se även SvD Ledarblogg: "En pyrrhusseger för ÖB"
SvaraRaderaVälkommen tillbaka förresten!
/EXC
Tack för tipset och välkomnandet. /C
SvaraRaderaNi har uppenbarligen aldrig råkat ut för att vara den som åker om och om igen för att andra inte kan tänka sig att lösa de uppgifter vi är ålagda. Det var på tiden att obligatoriumet infördes och domen från AD välkomnas. Nu hoppas jag att man faktiskt börjar tvinga iväg personal som har gömt sig från utlandstjänst.
SvaraRaderaNästa brev lär väl komma till midsommar med följande innehåll och fler stavfel:
SvaraRaderaHej!
Du har 2013-01-01 fått en tjänst som OR men vi har noterat att du har behållit din tidigare grad. Vi har nu beslutat om en ny organisation inom FM kallad Basorg 13B. Din nya befattning är inte avsedd för en kapten, det skall vara en fanjunkare. Du är härmed uppsagd men erbjuds anställning som fanjunkare. Du omplaceras lönemässigt men din nya lön är inte klar, den får du veta om 2 månader. Vi kommer naturligtvis att kalla OF till förhandling, men oavsett vad de tycker så är denna reform nödvändig och kommer att genomföras som planerat. I övrigt är de flesta av dina anställningsvillkor oförändrade. Skriv på inom ditt nya avtal inom en vecka annars tolkas det som ett nej.
Jasägaren
/M nr 5
Helt rätt att det inte är långt borta...Vi tog fram förslaget men det är inte politiskt korrekt just nu med anledning av den rådande försvarsdebatten...men du har rätt att detta är den enda vägen,,,
Radera@ CS: tack för din kommentar. Jag blir nyfiken - vad är det som tvingar dig att åka om och om igen? Om nu arbetsgivaren upprepade gånger beordrar dig att lösa uppgifter som du inte vill utföra, vad är det som hindrar dig från att säga "nej, tack!"? Systemet med livegna är avskaffat och det är upp till var och en att avgöra vilka uppgifter de kan tänka sig att utföra i arbetet.
SvaraRaderaJag antar att du har en kompetens som är en bristvara inom FM och att behovet av denna kompetens är stort i internationella operationer. Om tillgången på kompetens inte motsvarar behovet, borde inte arbetsgivaren då kunna lösa problemet med andra metoder?
En klok lösning vore att antingen anställa och utbilda fler individer i aktuella uppgifter, individer som då KAN åka, alternativt att anpassa villkoren så att fler VILL åka. På vilket sätt blir situationen bättre av att ubåtsmaskinister, tekniklärare och meteorologer tvingas välja mellan uppsägning eller att skriva under ett in blanco-avtal?
Med det brådstörtade och illa genomtänkta beslutet om obligatorium har FM förlorat ännu mer anseende i samhället. Än värre så har förtroendeklyftan mellan ledningen och organisationen växt sig ännu större än tidigare. Det är knappast en klyfta, mer en bottenlös avgrund som det kommer att ta decennier av kloka beslut och god ledning för att överbrygga. Värst av allt så har ett antal kompetenta medarbetare pga principfasthet tvingats att acceptera uppsägning!
Vad har då FM vunnit på detta debacle? Inte ett skvatt! Avtalet är inte värt pappret det är skrivet på. Det finns ingenting som hindrar att medarbetarna säger ”nej, tack” när chefen beordrar dem till Afghanistan, på samma sätt som de kan välja att acceptera en kommendering till Boden, Bryssel eller Burundi.
Slutligen: jag har genomfört hundratals insatser, både på svenskt vatten och internationellt hav, och deltagandet har varit exakt lika frivilligt som det är för CS och alla andra att åka till Afghanistan…
/ Commander
@ M nr 5: var försiktig med vad du önskar dig... :-) Ett skrämmande sannolikt scenario du målar upp!
SvaraRadera/C
Commander
SvaraRaderaJa, jag tillhör en bristkompetens. Sammanlagt är vi dock tillräckligt många inom det området för att det, om samtliga bidrog genom insatser i någorlunda samma utsträckning, inte skulle vara några som helt problem att lösa nuvarande insatser och fler därtill. Jag vill genomföra insatser, det är min huvuduppgift och därför jag är anställd. Hade jag inte kunnat tänka mig det hade jag bytt arbete. Så förväntar jag mig att alla numera resonerar.
Givetvis kan det under kortare perioder i yrkeslivet p.g.a. exempelvis familjeskäl vara acceptabelt att inte stå till förfogande för insats men det ska vara undantag. Att man har barn är inte, allena, ett sådant.
Jag delar inte alls din uppfattning om att man tvingades skriva under ett blanco-avtal. Det gör uppenbarligen inte heller Arbetsdomstolen. Det fanns mycket reglerat genom avtal vid det aktuella tillfället. Vissa saker saknas dock fortfarande. Något som jag själv inte lyckats med att reda ut är:
- Kan jag säga nej m.h.t. att jag anser att lönen är för låg (jag anser att befattningsvärderingen är felaktig). Vad blir i.s.f. konskvenserna? Det är inte omöjligt att jag kommer att pröva systemet i den frågan framöver.
Jag delar din lösning att ordentliga incitament, för de som ställer upp ofta, bör tillämpas. Det skulle nog göra att jag faktiskt kan acceptera att åka mer än somliga.
Jag har uppfattningen att FM vunnit mycket genom att driva igenom obligatoriumet. I den frågan tycker jag att man faktiskt har visat stort ledarskap, jag vet att jag inte är ensam om den uppfattningen. Att ta ett sådant beslut, som man vet kommer vålla protester, men som är nödvändigt för lösandet av uppgiften är själva definitionen av gott ledarskap. I den frågan har ledningen vunnit min respekt.
CS, Du vill genomföra insatser så därför måste alla genomföra insatser?
SvaraRaderaJ.K Nilsson
J.K
SvaraRaderaNä, snarare att insatser, nationella såväl som internationella, är vår huvuduppgift. Vore märkligt om man inte söker sig ett annat arbete om man inte kan ställa upp på det.
3 man ställer inte upp!
SvaraRaderaDet är ju märkligt att de inte söker sig till en annan verksamhet om de inte kan ställa upp på denna internationell tjänstgöring. Det ligger ju inom deras kompetensområde!
Eller är det så att det inte passar just nu men att de ställer upp när de personliga förutsättningarna har förändrats?
/M nr 5
Meningen "3 man ställer inte upp!" härovan är en länk, även om det inte så ser ut.
SvaraRadera@CS: visst var det ett in blanco-avtal! AD tycker det räcker med ett avtal som reglerar ersättning, men de stora frågorna var (och är) oreglerade. Hur ofta, hur länge och vad händer om jag inte kan är väl de allvarligaste frågetecknen som fortfarande inte är besvarade.
SvaraRaderaJag tror inte det finns någon i FM som inte är villig att göra sitt jobb eller att göra en insats. Det torde varit därför vi alla sökte till yrket. "Att göra en insats" är dock inte liktydigt med att delta i en internationell markoperation och det är inte heller allas jobb att genomföra markoperationer i Afghanistan. FM är en heterogen organisation med många olika kompetenser som alla behövs för att skapa en helhet. Att FM huvudfokus nu ligger på markoperationer utomlands betyder inte att alla måste åka dit.
Att med hot om avsked driva igenom ett helt onödigt beslut är inte stort ledarskap, utan visar snarare på en allvarlig brist på fingertoppskänsla och sunt förnuft!
/ Commander
Jag tycker att ett insatsobligatorium var rimligt men delar Agneta Lindblom Hulthéns uppfattning gällande genomförandet.
SvaraRadera@M nr 5
SvaraRaderaJag tror vi har helt olika uppfattningar om vad som skulle kunna tänkas vara giltiga skäl för att inte kunna vara till förfogande för insats. För att visa på min, möjligen väl hårda uppfattning m.h.t. lagen om att underlätta förening av föräldraskap och yrkesliv, så är det exempelvis inte ett tillräckligt skäl att vara ensamstående förälder. Att inte vara i rätt fysisk form är inte heller det tillräckligt. I det senare fallet tycker jag dessutom att man bör sägas upp av personliga skäl om det inte bara är tillfälligt. Enda undantaget är om skälet till den låga fysiska formen är skada man ådragit sig i tjänsten.
@Commander
Jag har inte förespråkat att man ska sätta in flottister i en markoperation. Givetvis ska man hålla sig inom sina kvalifikationer. Det finns dock en hel del befattningar internationellt där kvalifikationskraven uppfylls av personal från alla försvarsgrenar, exempelvis en del högre stabsbefattningar eller samverkansofficerare. Min erfarenhet är att det fortfarande är många som inte kan tänka sig att göra en internatonell insats. De gömmer sig och hoppas att ingen ska peka på dem och att de därmed ska behöva säga upp sig eller bli uppsagda.
Jag tycker inte att man kan kräva av FM att de ska kunna svara på frågorna du saknade svar på. Visst kan de ange en inriktning, vilket de också gjorde, men eftersom beslutet om att använda FM i insatser styrs av riksdagen så går det inte att ge svar på frågan. Vissa planeringsantaganden måste man väl kunna förvänta sig att den enskilda officeren klarar av? Vi vet att de politiska direktiven säger att vi (numera först 2019) ska kunna bidra med upp till 2000 (1700 internationellt) personer i insats. Därefter är det bara att räkna hur ofta det är sannolikt att man kan komma att vara insatt.
Obligatoriumet var den enda rätta vägen. Därtill så var detta en icke fråga för de som har utexaminerats sedan 5 år tillbaka...
SvaraRadera@CS: du uppvisar en udda och lite skrämmande syn på verkligheten. Skulle FM anamma de regler du förespråkar skulle de bryta mot betydligt fler lagar än den ovan nämnda... Vad tycker du förresten om människor med diabetes och som därmed inte får åka på internationella uppdrag? Eller de som är sjukskrivna med förslitningsskador? Psykisk ohälsa orsakat av traumatiska upplevelser? Skall vi avskeda dem också? Jag har inget emot om FM inför samma anställningstrygghet som NHL så länge lönerna också blir desamma. Tills det sker anser jag att samma arbetsrättsliga lagstiftning skall gälla i FM som i övriga samhället.
SvaraRaderaJag har egentligen inget emot obligatoriet som sådant, utan jag vänder mig emot det undermåliga sätt som denna fråga hanterades på. Jag anser att om man accepterar en befattning i ett insatsförband, så åker man på de uppdrag som förbandet får att lösa, om det sedan sker i Säffle eller Sudan spelar ingen roll. Kan man inte tänka sig att tjänstgöra utomlands så skall man inte ha en befattning i ett insatsförband utan man får söka en annan tjänst. Finns det ingen annan tjänst tillgänglig har man inget annat val än att söka annat jobb. Det finns dock ett stort antal tjänster på vilka de aktuella individerna kan göra nytta utan att åka utomlands.
Att avskeda personal som aldrig skulle komma i fråga för internationella operationer är helt enkelt dåligt ledarskap och ännu sämre personalpolitik.
/ C
Commander, ursäkta att svaret dröjt. Jag tycker inte att försvarsmakten ska bryta mot de lagar som finns. Däremot tycker jag att FM inte ska vara en välgörenhetsorganisation. I nuläget är FM betydligt snällare än vad som faktiskt finns fog för i lag. En person som inte kan fullgöra sina arbetsuppgifter, av fysiska eller psykiska skäl, kan sägas upp av personliga skäl. Arbetsgivaren har dock ett flertal skyldigheter att uppfylla innan man kan gå så långt som uppsägning.
SvaraRaderaUppenbarligen har FM redan kommit fram till att huvuddelen av befattningarna (ett undantag enligt AD-domen) kan komma i fråga för internationell tjänst. Därmed måste också all personal tjänstgörande i befattningarna kunna lösa den uppgiften. Enda undantagen jag själv kan se är de som skadats i tjänsten. I det fallet handlar det om ledarskap.
@CS, det skulle vara intressant att höra vad du tycker om följande fall (som inte passar in på ditt enda undantag):
SvaraRadera1. En officer skadar sig på fritiden. På jobbet håller han på med missionsutbildningen för fullt men på en vacker höstlördag faller han av sin häst och skadar sig så pass att han måste använda kryckor de närmaste månaderna, vilket omöjliggör en internationell tjänstgöring. Du tycker att han skall sägas upp eftersom han skadats sig utom tjänsten och inte kan kan fullgöra sina arbetsuppgifter av fysiska skäl?
2. En officers make/maka (som inte är officer) blir kommenderad under 2 år till annan ort. Denna ort ligger så långt bort att maken/makan måste ha dubbelt boende och veckopendlar. Under tiden löser officeren alla sysslor hemma - skjutsar ena barnet till dagis och det andra till skolan, hämtar på dagis, hjälper till med läxor, går på föräldramöten, skjutsar till träning och tävling, sköter huset och trädgården. Du tycker att officeren skall sägas upp eftersom han/hon inte kan fullgöra sina arbetsuppgifter?
3. En officer över 55 har sökt pensionsavgång men fått avslag eftersom han besitter en bristkompetens. Hans hustru har insjuknat i en allvarlig sjukdom och klarar sig inte själv. Officeren kan fortfarande arbeta 8 timmar om dagen, men har fullt upp hela kvällen. Du tycker att officeren skall sägas upp eftersom han inte kan fullgöra sina arbetsuppgifter?
4. En officer är på väg till Liberia i tjänsten men det visar sig att han/hon är allergisk mot vaccinationen mot gula feber och kan därför inte åka. Du tycker att officeren skall sägas upp eftersom han inte kan fullgöra sina arbetsuppgifter?
Alla ovanstående officerare är i grunden positiva till internationell tjänstgöring men kan av uppräknade skäl inte utföra beordrad verksamhet. De har inget emot att åka när de personliga förutsättningarna ändras. Alla har varit minst 18 år i FM och har en gedigen erfarenhet inom flera områden, de har alltid klarat alla fyskrav, alla utom en har varit utomlands tidigare. Tycker du verkligen att deras erfarenhet skall ersättas av en nyanställd fk/ 1.sg?
Jag undrar dessutom varför du tycker att man inte kan avskeda någon som har skadats i tjänsten så pass mycket att han/hon aldrig mer kommer att kunna utföra internationell tjänstgöring. Värdet av erfarenheterna av att bli skadad minskar efterhand. Den lönekostnaden vore mycket bättre att lägga på en person som verkligen kan fullgöra sina arbetsuppgifter. Rehabiliteringskostnaden kan ju FM stå för ändå. Riktiga kamrater och chefer glömmer inte och det är mig veterligen inte förbjudet för veteraner att hälsa på eller vara medlem i mässföreningen med allt det innebär.
/M nr 5. (Nej, jag har aldrig ägt en BMW, det femte M:et är något helt annat)
Den har diskussionen börjar nå slutet. Vi har en arbetsrättslig lagstiftning i form av bl.a. Lagen om anställningsskydd och Arbetsmiljölagen som vi har att förhålla oss till (och tur är väl det!).
SvaraRaderaDet är ändå en intressant tanke: med den obefintliga arbetsrätten som CS uppmålar, vad skulle det kosta att rekrytera personal under de premisserna? Vilken lön skulle du kräva för att när som helst kunna bli skickad vart som helst och om du blir sjuk eller skadad så blir du automatiskt avskedad?
Tål att fundera på. Skulle tro att min personliga gräns ligger klart över 200.000 kr per månad, men det är naturligtvis individuellt. Oavsett vilket så torde det vara billigare att ta hand om sin personal som en god arbetsgivare, än att betala vad det skulle kosta.
/ Commander
@M
SvaraRaderaVissa av mina svar nedan är baserat på vad jag känner till om lagstiftningen just nu samt till del tyckande. Det är möjligt att vissa svar inte är förenliga med gällande lagstiftning alternativt saknar prejudicerande fall. Jag är trots allt inte jurist och kan ha kunskapsluckor.
1. I det fallet har FM ett rehabansvar som ska fullföljas. I ditt exempel har arbetstagaren prognos mot att återställas. Vederbörande varken kan, eller ska, sägas upp.
2. Vederbörande bör sägas upp. Det förutsätter dock att det under nämnd period faktiskt finns ett behov av honom internationellt samt att ingen annan kan fullgöra den uppgiften på frivillig basis. Innan uppsägning ska dock arbetsgivaren uppfylla sin omplaceringskyldighet.
3. Samma svar som på fråga två.
4. Här tycker jag att FM till del har för höga medicinska krav för internationell tjänstgöring. Flera andra länder är mer tillåtande än vad vi är avseende medicinska åkommor. Visst kan det innebära en något förhöjd risk för enskilda att vara i ett insatsområde, men inom tolerabel nivå, för fler typer av åkommor än vi i dagsläget accepterar. Avseende gula febern och Liberia ligger risken förmodligen inte inom tolerabel nivå. Grunden måste vara att vi nyanställer friska människor som kan utföra de arbetsuppgifter de ställs inför. Jag tycker nog att det är fel att säga upp vederbörande. Däremot bör omplacering ske om vederbörandes befattning behövs i ett insatsområde där gula febern förekommer.
5. Ja, jag tycker att de ska ersättas (i de fall jag tog upp ovan) med annan personal som är villig att lösa arbetsuppgifterna. Givetvis kommer det innebära en kompetensförlust på kort sikt men på längre sikt är det en vinst för organisationen.
@Commander
Det är möjligt att diskussionen nått slutet. Jag konstaterar att lagen ska följas men att FM alltför ofta inte nyttjar lagarna till sin fördel. Det gör att vår förmåga att lösa ut våra uppgifter blir lidande. Vi har helt enkelt olika uppfattningar. Tur är väl det. Annars hade vi aldrig reflekterat och utvecklats.