Replik om NATO

Leif Pagrotsky (S), tidigare näringsminister, hävdar i gårdagens Expressen att ett svenskt NATO-medlemskap skulle leda till minskad säkerhet till en högre kostnad. Vi skulle tvingas nästan dubbla försvarsbudgeten och riskera att Ryssland ”intensifierar sina förberedelser mot Sverige”. Jag, och många med mig, delar inte hans uppfattning som jag anser bygger på en felaktig analys med fel fokus.

Pagrotsky tar sin utgångspunkt i en uppfattning om att debatten handlar om att antingen höja försvarsanslaget – eller att gå med i NATO. Detta grundar han på ”den outtalade bilden” att eget försvar är dyrt men att det blir billigare i NATO och att Sverige nu tvingas välja mellan att vara sparsamma med skattemedlen eller vara fortsatt alliansfria.

Att försvarsanslagen behöver höjas, för att Sverige som nation ska ha en rimlig säkerhet, är de flesta bedömare ense om – oavsett NATO-medlemskap eller inte. Alla politiska partier förutom Miljöpartiet har också uttalat en sådan ambition. Det är dock inte pengar det handlar om i första hand. Det handlar om trovärdighet och solidaritet.

Vår nuvarande säkerhetspolitik har sin grund i den ensidigt deklarerade solidaritetsförklaringen där vi lovar att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas." Det låter vackert - problemet är att politiken helt saknar trovärdighet.

NATO har, genom sin danske ordförande, deklarerat att de inte kan lova att stödja oss i händelse av ofred – så länge vi inte är medlemmar. Likaså Finland, som är vår enda alliansfria granne, har intygat detsamma. Även om våra grannar, genom någon lyckosam omständighet, skulle ha resurser att avdela till stöd i en kris så är det varken förberett eller övat. Det är alltså inte trovärdigt. Att basera sin säkerhetspolitik på tomma ord och önsketänkande är knappast en sund strategi.

Att vi ska kunna lämna stöd till övriga i en säkerhetspolitisk kris – när vi inte ens har resurser att försvara en begränsad del av landet under en vecka – faller på sin egen orimlighet. Vi har alltså inte någon som helst möjlighet att visa solidaritet med en granne i nöd. Skulle vi däremot vara medlemmar i en allians som är skapad för just det syftet – att solidariskt stödja varandra – skulle våra möjligheter öka drastiskt.

Man kan göra en liknelse med den fackliga rörelsen, som jag tror Pagrotsky kan relatera till. En enskild anställd kan ha svårt att hävda sin rätt mot chefer och företagsledning, särskilt individer som kanske lider av sjukdom eller skada av något slag eller som bara är tillbakadragna eller har dåligt självförtroende. Däremot, när alla arbetstagare på en arbetsplats går samman har de tillsammans en starkare röst än var och en för sig och kan solidariskt stötta varandra. Medlemmarna bidrar till det gemensamma bästa genom att betala medlemsavgift och vid behov ta ett uppdrag inom förbundet. En medarbetare som inte betalar avgift och inte engagerar sig i det gemensamma arbetet men som ändå åtnjuter förmåner, exempelvis i form av bättre arbetsmiljö, är något av en parasit som inte visar solidaritet med övriga. NATO kan liknas vid ett fackförbund gemensamt arbetar för medlemmarnas bästa.

Pagrotsky varnar för att ett svenskt NATO-medlemskap leder till att Ryssland ”intensifierar sina förberedelser mot Sverige”. Vilka förberedelser han menar är oklart, antar att han menar att de skulle anfalla i förebyggande syfte. Anser han alltså, tvärtemot professionella bedömare, att det finns ett direkt militärt hot från Ryssland? Mycket tveksamt resonemang som knappast är trovärdigt, men om han menar vad han skriver, desto större anledning att snarast vidta åtgärder för att garantera vår säkerhet!

Vi kan inte låta en aggressiv stormakt diktera vilka säkerhetspolitiska val vi ska göra. Om vi faller till föga för reella eller inbillade hot, vilken trovärdighet skulle vi då ha när vi argumenterar för demokrati och mänskliga rättigheter i andra delar av världen? Hur ska vi kunna motivera utsatta människor att själva stå upp för sina rättigheter om vi själva viker för övermakten? Hur ska vi kunna visa solidaritet med exempelvis HBT-personer i Ryssland om vi inte själva vågar välja vilka vi vill vara?

Nej du, Leif Pagrotsky, allt handlar inte om pengar. NATO-frågan handlar om större värden än så. Det handlar om att skapa en trovärdig säkerhetspolitisk lösning för Sverige så vi kan sluta vara en säkerhetsparasit i Europa, samt att göra det möjligt  för oss att visa solidaritet med våra grannar. På riktigt. 

Trovärdighet och solidaritet.

/ Commander

SvD