Leif Pagrotsky (S), tidigare näringsminister, hävdar i gårdagens
Expressen att ett svenskt NATO-medlemskap skulle leda till minskad säkerhet
till en högre kostnad. Vi skulle tvingas nästan dubbla försvarsbudgeten och
riskera att Ryssland ”intensifierar sina förberedelser mot Sverige”. Jag, och
många med mig, delar inte hans uppfattning som jag anser bygger på en felaktig
analys med fel fokus.
Pagrotsky tar sin utgångspunkt i en uppfattning om att
debatten handlar om att antingen höja försvarsanslaget – eller att gå med i
NATO. Detta grundar han på ”den outtalade bilden” att eget försvar är dyrt men
att det blir billigare i NATO och att Sverige nu tvingas välja mellan att vara sparsamma
med skattemedlen eller vara fortsatt alliansfria.
Att försvarsanslagen behöver höjas, för att Sverige
som nation ska ha en rimlig säkerhet, är de flesta bedömare ense om – oavsett NATO-medlemskap
eller inte. Alla politiska partier förutom Miljöpartiet har också uttalat en
sådan ambition. Det är dock inte pengar
det handlar om i första hand. Det handlar om trovärdighet och solidaritet.
Vår nuvarande säkerhetspolitik har sin grund i den
ensidigt deklarerade solidaritetsförklaringen där vi lovar att ”Sverige kommer inte
att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett
annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar
på samma sätt om Sverige drabbas." Det låter vackert - problemet är att politiken
helt saknar trovärdighet.
NATO har, genom sin danske ordförande, deklarerat att de
inte kan lova att stödja oss i händelse av ofred – så länge vi inte är
medlemmar. Likaså Finland, som är vår enda alliansfria granne, har intygat
detsamma. Även om våra grannar, genom någon lyckosam omständighet, skulle ha
resurser att avdela till stöd i en kris så är det varken förberett eller övat.
Det är alltså inte trovärdigt. Att
basera sin säkerhetspolitik på tomma ord och önsketänkande är knappast en sund
strategi.
Att vi ska kunna lämna stöd till övriga i en säkerhetspolitisk
kris – när vi inte ens har resurser att försvara en begränsad del av landet
under en vecka – faller på sin egen orimlighet. Vi har alltså inte någon som
helst möjlighet att visa solidaritet
med en granne i nöd. Skulle vi däremot vara medlemmar i en allians som är
skapad för just det syftet – att solidariskt stödja varandra – skulle våra
möjligheter öka drastiskt.
Man kan göra en liknelse med den fackliga rörelsen, som
jag tror Pagrotsky kan relatera till. En enskild anställd kan ha svårt att hävda
sin rätt mot chefer och företagsledning, särskilt individer som kanske lider av
sjukdom eller skada av något slag eller som bara är tillbakadragna eller har
dåligt självförtroende. Däremot, när alla arbetstagare på en arbetsplats går samman har
de tillsammans en starkare röst än var och en för sig och kan solidariskt stötta varandra. Medlemmarna
bidrar till det gemensamma bästa genom att betala medlemsavgift och vid behov
ta ett uppdrag inom förbundet. En medarbetare som inte betalar avgift och inte
engagerar sig i det gemensamma arbetet men som ändå åtnjuter förmåner, exempelvis
i form av bättre arbetsmiljö, är något av en parasit som inte visar solidaritet med
övriga. NATO kan liknas vid ett fackförbund gemensamt arbetar för medlemmarnas
bästa.
Pagrotsky varnar för att ett svenskt NATO-medlemskap
leder till att Ryssland ”intensifierar sina förberedelser mot Sverige”. Vilka
förberedelser han menar är oklart, antar att han menar att de skulle anfalla i
förebyggande syfte. Anser han alltså, tvärtemot professionella bedömare, att det finns ett direkt militärt hot från
Ryssland? Mycket tveksamt resonemang som knappast är trovärdigt, men om han menar vad han skriver, desto större
anledning att snarast vidta åtgärder för att garantera vår säkerhet!
Vi kan inte låta en aggressiv stormakt diktera vilka
säkerhetspolitiska val vi ska göra. Om vi faller till föga för reella eller
inbillade hot, vilken trovärdighet
skulle vi då ha när vi argumenterar för demokrati och mänskliga rättigheter i
andra delar av världen? Hur ska vi kunna motivera utsatta människor att själva stå
upp för sina rättigheter om vi själva viker för övermakten? Hur ska vi kunna
visa solidaritet med exempelvis
HBT-personer i Ryssland om vi inte själva vågar välja vilka vi vill vara?
Nej du, Leif Pagrotsky, allt
handlar inte om pengar. NATO-frågan handlar om större värden än så. Det handlar
om att skapa en trovärdig säkerhetspolitisk lösning för Sverige så vi kan sluta
vara en säkerhetsparasit i Europa, samt att göra det möjligt för oss att visa solidaritet
med våra grannar. På riktigt.
Trovärdighet och
solidaritet.
"Pagrotsky varnar för att ett svenskt NATO-medlemskap leder till att Ryssland ”intensifierar sina förberedelser mot Sverige”. Vilka förberedelser han menar är oklart, antar att han menar att de skulle anfalla i förebyggande syfte. Anser han alltså, tvärtemot professionella bedömare, att det finns ett direkt militärt hot från Ryssland? Mycket tveksamt resonemang som knappast är trovärdigt, men om han menar vad han skriver, desto större anledning att snarast vidta åtgärder för att garantera vår säkerhet! "
SvaraRaderaDet finns ett hot mot Sverige, precis som det fanns ett hot mot Georgien 2008. Georgien var ett steg från att gå med i Nato. Georgiens president Michail Saakasjvili trodde att Nato skulle ingripa ifall Ryssland angrep Georgien. Men Georgien hade ett sämre säkerhetspolitiskt geografiskt läge än vad Sverige har. Å andra sidan så föraktar nog USA och deras allierade Sverige och svenskar på grund av vår historiska ovilja att ta ställning.
Roger Klang
Vad finns det för anledning att ta på allvar, något som Leif Pagrotsky skriver? Han har inte sagt ett positivt ord ännu, gällande Sveriges försvar. Härom året raljerade han över att försvarsministern var officer. Nu råkade ju även hans framlidne partibroder Olof Palme vara officer, även en tid i den militära underrättelsetjänsten då det begav sig. Det gör det inte direkt lättare att ha förtroende för vad en politiker säger, vare sig han är verksam eller avdankad._
SvaraRaderaProblemet är att många fortfarande tar dessa herrar på allvar. Det kanske är därför som tanken om "neutralitetpolitiken" fortfarande lever i debatten, trots att den övergavs för länge sedan. Tror det därför är viktigt att bemöta deras inlägg. /C
RaderaJo, jag håller med om vikten av att bemöta. Tyvärr är det alldeles för många som okritiskt köper uttalanden i linje med nämnda S -politiker.
RaderaVälkommen åter Commander!
SvaraRaderaTvåprocentsmålet (dvs att Natoländer bör hålla sin försvarsbudget på 2% av BNP är just ett bör-värde).
Det gör att det är felaktigt att använda det värdet som ett skrämselargument, eller en förhoppning att knyta upp sina önskningar om ökade försvarsanslag på.
Många Nato-länder lever inte upp till det målet idag. De hotas inte av uteslutning.
Min källa till detta är Natos nuvarande generalsekreterare Fogh-Rasmussen. Följande är ett citat ur Officerstidningen nr 1 2013 baserat på direkt fråga under presskonferensen vid Rikskonferensen:
"Den som hoppas kunna använda en eventuellt Natodiskussion som hävstång för
försvarsanslaget, genom att hävda att Nato kräver att medlemsländerna måste avsätta 2 procent av BNP på försvaret, lär bli besviken.
– Nato har inga möjligheter att påverka medlemsländernas Interna politik. Sverige har visat att man kan bidra till den kollektiva säkerheten. Om Sverige skulle ansöka om medlemskap skulle inte dagens budgetnivå utgöra något hinder, sade Fogh-Rasmussen."
Slutsatsen är tyvärr att: it's all politics, as usual...
Med vänliga hälsningar
Daniel Skoglund, Officerstidningen
Så är det. Men, som medlem i en allians agerar man i ett sammanhang som gör att man kan göra prioriteringar och lägga budgeterade medel där de gör mest nytta, inte sprida ut dem så det blir för lite av allt.
RaderaTack för välkomnandet!
/C
Jepp. Helt sant. Ett medlemskap möjliggör arbetsdelning mellan länderna. Se på Danmark som slopat hela förmågor. (Därmed inte sagt att jag påstår att Sverige nödvändigtvis borde göra ett likadant val som dem i vilka förmågor vi plockar bort, vid ett ev medlemskap.)
RaderaDen ekonomiska ambitionsnivån på försvaret är ett svenskt politiskt ansvar som vi måste jobba oss fram till i en egen intern politisk debatt.
Tyvärr, kan man ju tillägga i nuläget, när debatten i stort verkar vara utformad i enlighet med principen duck and cover.
http://www.youtube.com/watch?v=89od_W8lMtA
/
Daniel
Folk tycks inte fatta vad som gäller. Jag försöker igen att lägga fram våra optioner och lägger till vad som kan komma att hända:
SvaraRaderaFörsvarsberedningen har gjort en rapport, ”Vägval i en globaliserad värld”.
Det som är bra i rapporten är att försvarsberedningen föreslår ett breddat och fördjupat försvarssamarbete med de baltiska staterna. Men när de uttrycker sig så här så har de bara hälften rätt;
Framtiden blir allt svårare att förutsäga. Det går inte att föreställa sig att en militär konflikt i vårt närområde enbart skulle påverka ett land. Ett enskilt militärt angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser och incidenter, som även inbegriper militära maktmedel, kan dock uppstå i vår region, och på sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas.
Det är ett falskt axiom att Ryssland inte skulle ha viljan eller förmågan att angripa ett ensamt Sverige. I Georgienkriget 2008 stod ett ensamt Georgien med ambitionen att gå med i Nato, mot en rysk angripare, och det ryska angreppet var planerat enligt Putins egen utsago flera år efteråt. Det finns en hotbild mot Sverige, om ifall våra politiker säger att vi ska gå med i Nato, precis som det fanns en hotbild mot Georgien 2008. Georgien var ett kort steg från att gå med i Nato. Jag anser att ett svenskt Nato-medlemskap bör debatteras. Men beslutet bör lämnas i händerna på folket genom ett allmänt referendum, och inte i händerna på politikerklassen som ju ändå inte är insatt i någonting som har med försvaret att göra, förutom genusfrågan och värdegrunden då. Ett allmänt referendum fungerar som ett extra säkerhetsnät för Sverige som stat, för det blir inte alls lika lätt för Putin att militärt angripa valda delar av Sverige om ifall beslutet om Nato-medlemskap är underbyggt av svenska folket. Nu tror jag inte att angreppet kommer att bli av militär art, utan angreppet kommer att komma i form av en utdragen cyberattack och/eller genom en ekonomisk sammansvärjning mot Sverige. Georgiens president Michail Saakasjvili trodde att Nato skulle ingripa ifall Ryssland angrep Georgien militärt. Men Georgien hade ett sämre säkerhetspolitiskt geografiskt läge än vad Sverige har och ett Nato-ingripande var omöjligt. Å andra sidan så föraktar nog USA och deras allierade Sverige och svenskar på grund av vår historiska ovilja att ta ställning.
Georgien 2008 var det berömda ”lackmustestet”. Det blir förstås mer av ett risktagande för Ryssland att angripa Sverige innan vi hinner gå med i Nato, än det var att angripa det isolerade Georgien. Men spelare finns det gott om. Professor Rolf Tamnes, norsk historiker och professor vid Institutt for forsvarsstudier (IFS), understryker att Ryssland inte litar på den svenska alliansfriheten, eftersom de omfattande nedskärningarna av den svenska försvarsmakten betraktas som ett incitament att söka hjälp utifrån, exempelvis från Nato och USA. Det är tydligen inte tydligt utomlands vad svensk ”alliansfrihet” står för? I min mening står det för frihet att välja allianspartner efter eget huvud. Vi borde göra klart detta för omvärlden, även om omvärlden då förskjuter oss ännu mer, för oklarheter gynnar oss ännu mindre. Vi sitter i rävsaxen oavsett!
Roger Klang
Det enda som kan avskräcka ryssarna från en cyberattack är om vi har en offensiv förmåga att angripa Ryssland med samma medel.
SvaraRaderaEller om de viktigare systemen är såpass robusta att störningarna blir minimala.
RaderaDen bästa comback vi sett på nästan tvåtusen år.
SvaraRaderaNATO-frågan lär nog stötas och blötas i många år ännu. Oaktat det, så lär vi nog bli tvungna att pytsa in lite bättre i försvarsbudgeten. Vårt egenhändigt konstruerade säkerhetsvaccum ses nog inte med blida ögon av omgivningen. Förmodligen diskuteras hanteringen av Gotlandsproblemet i händelse av konflikt i vårt närområde och förmodligen av båda sidor.
Tack för det! Du har helt rätt, både i att det kommer att ta lång tid och i behovet av ökad försvarsbudget. Jag är helt övertygad om att såväl RU som NATO har planer för hur att hantera Gotland i händelse av kris i Baltikum, allt annat vore tjänstefel. Ön är en nyckel till Östersjön. /C
Radera