Reflektioner om försvarsidén

Johan Wiktorin, ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin och redaktör för bloggen Försvar & Säkerhet, och Oscar Jonsson, doktorand vid King’s College och författare till bloggen Säkerhetspolitiska reflektioner, fortsätter sin brevväxling. Denna gång behandlar de Sveriges försvarsidé i en serie om sex brev där fem har publicerats så här långt. Här kommer lite reflektioner från sidan.

Johan och Oscar!

Liksom när ni behandlade NATO-frågan är det kloka synpunkter vi får ta del av och intressanta vinklar med vilka ni tar er an ämnet. Som ni så riktigt påpekar i inledningen är försvarsidén den naturliga utgångspunkten för de vägval vi gör i Försvarsmakten - jag skulle vilja hävda att en hel del av de brister vi nu ser i FM beror på att vi inte haft någon konkret, långsiktig och uttalad idé för hur vårt försvar ska användas och därmed inte heller hur det bör utformas. Därför har det varit mer eller mindre fritt spelrum inom FM för idéer och uppslag som verkade bra där och då, men som tagna ur sin kontext inte uppfyllde det som utlovats. Utan en grundläggande försvarsidé finns inte förutsättningarna för samordning, prioritering, utvärdering och styrning av utvecklingen och därför går den åt alla håll och därmed ingenstans. 

Det vore intressant att backa ytterligare ett steg i resonemanget, till vår nationella strategi - vår Grand Strategy om ni så vill. Med detta avses det målmedvetna nyttjandet av alla de maktmedel som står till vårt förfogande. Vilka är våra grundläggande nationella intressen och hur ska vi använda de verktyg vi har för att säkra dessa? Om inte våra nationella mål och intressen är tydligt formulerade är det svårt att veta hur att bäst använda våra verktyg. Om vi inte vet hur vi ska använda verktygen är det närmast ogörligt att besluta hur de ska utformas och utvecklas. 

Ni har i era brev berört flera av dessa intressen, exempelvis fred, medborgarnas liv och hälsa, territoriell integritet, frihet att själva utforma vårt samhälle etc. För att de ska bli användbara som ledstång i utvecklingen av våra säkerhetspolitiska verktyg behöver de kompletteras och brytas ned ytterligare. Ta som exempel intresset fred - är fred i hela världen ett nationellt mål för oss? Om så är fallet bör vi kanske helt satsa på deltagande i fredsframtvingande operationer till förmån för skydd av vår territoriella integritet? Eller gäller det bara i Sverige och vårt närområde? Att medborgarnas liv och hälsa är ett nationellt intresse torde vara självklart för alla, men gäller det svenska medborgare över hela världen? I så fall borde vi kanske satsa på att skaffa resurser för att snabbt kunna evakuera medborgare ur krishärdar runt jorden? Ett landstigningsfartyg med ombordbaserade helikoptrar och amfibiesoldater i varje världshav vore en användbar resurs i händelse av kriser och katastrofer. Ett ostört flöde av varor över världshaven är av avgörande betydelse för folkförsörjningen och därmed medborgarnas liv och hälsa. Betyder det att vi ska ta en mer aktiv roll i skyddet av världens sjöfart eller ska vi fortsätta åka snålskjuts på övriga västländer?

Ovanstående exempel är självklart något tillspetsade, men poängen är att vi måste diskutera, tydliggöra och kommunicera våra nationella intressen för att vi ska kunna prioritera och styra utvecklingen av våra maktmedel. Hur ska vi slipa vårt militära verktyg för att det ska bli så användbart som möjligt till lägsta kostnad? De ekonomiska medlen är som sagt ändliga.

Likaså är en utvecklad och tydlig nationell strategi en förutsättning för samordning av användandet av statens maktmedel. Läsarna är säkert bekanta med begreppet DIME - Diplomatic, Informational, Military or Economic elements of Power. Detta är ett sätt att beskriva och kategorisera de maktmedel som står till en stats förfogande för att säkra sina nationella intressen. Hur ska användandet av maktmedlen samordnas för att nå våra säkerhetspolitiska mål om inte dessa är tydligt formulerade?

Nåväl, det blev väldigt mycket text om det som ni inte direkt behandlar i era brev men det är ett intressant område. Ni har ju i huvudsak avgränsat diskussionen till försvarsidén, alltså hur att utforma och använda det militära verktyget, och det är ju gott nog. Det är en tillräckligt stor tugga att försöka processa. 

Där delar jag i mångt och mycket era tankegångar. Det är svårt att tänka sig någon annan militär konflikt i norra Europa än den ni presenterar, d.v.s. mellan Ryssland och NATO. Finland lär knappast anfalla Estland, lika lite som Norge lär anfalla Sverige (oavsett utgången i skidstafetter). Det är därför klokt att ha den som bakgrund för diskussionen. 

Er sammanställning av de mest betydande områdena för säkerheten i Östersjöområdet visar på ett bra sätt på hur beroende staterna kring Östersjön är av varandra för sin säkerhet. Det är svårt till mycket svårt för NATO att försvara de baltiska staterna utan att säkert kunna uppträda på och över Östersjön. Ett Gotland eller Sydsverige under rysk kontroll gör ett sådant försvar mer eller mindre omöjligt. På samma sätt spelar självklart Finland och Estland avgörande betydelse för vår förmåga att försvara oss mot ett eventuellt ryskt anfall.

Eftersom förmågan att försvara ett område är beroende av försvaret av ett annat, faller det sig naturligt att detta försvar bör planeras och genomföras gemensamt. Detta i sin tur talar för ett svenskt och finskt medlemskap i NATO. Utan gemensam planering, doktriner, lednings- och logistiksystem blir detta försvar knappast effektivt.

Det finns ett område där jag inte helt delar er bedömning och det är Göteborgsområdet. Detta är som ni så riktigt påtalar av vital betydelse för landets försörjning i fred och ännu mer i kris och krig. Att göra Göteborgs hamn till ett icke-militärt mål är med andra ord knappast realistiskt. Även en så liten organisation som IO 2014 förbrukar en hel del drivmedel och utan tillgång till drivmedel förlorar den i princip all förmåga till strid. Göteborgs och Brofjordens hamnar är alltså av avgörande betydelse för försvaret av Sverige. Den fientlige marina befälhavare som inte, i ett skymningsläge, minerar dessa hamnar gör ett allvarligt misstag. 

Denna livsnerv är i redan idag helt blottlagd och därmed mycket känslig för störningar. FömedC och 17.BevBkomp får ursäkta, men de har inte förmåga att försvara kustområdet under, på och över ytan. Skulle hamnarna mineras, vilket relativt enkelt kan göras från ubåt, flyg eller handelsfartyg, skulle det ta lång tid innan hamnen åter kan öppnas. Närmsta minröjningsfartyg finns i Karlskrona och de är knappast några "havets vinthundar", minröjning är dessutom en tidsödande verksamhet. Om vi hade tur och allt föll på plats kanske hamnen skulle kunna öppnas till del inom en vecka, och då skulle såväl förrådshyllor som bränsletankar gapa tomma.

Skulle vi dessutom ta emot stöd från andra länder genom att låta basera utländska förband på svensk mark så skulle transportbehoven öka ytterligare, både för deployering och för att logistikförsörja dessa. Hamnen i Halmstad och kommunikationsvägarna där innanför är knappast tillfyllest för att hantera ens de mest prioriterade transporterna.

Hamnarna på västkusten är alltså av vital betydelse för vår förmåga att försvara oss vid en konflikt kring Östersjön och i förlängningen även för Finlands och Baltikums säkerhet. Det bör vi ha i åtanke i de fortsatta diskussionerna. 

Nog om detta. Jag skulle vilja avsluta med att återkoppla till ett stycke av ert fjärde brev: "Vi är en småstat som ligger där vi ligger. Det bästa vi kan göra är att ta ansvaret för vår strategiska belägenhet." Det gör vi bäst genom att precisera vilka områden som är av mest avgörande betydelse för det gemensamma försvaret och förse dem med erforderligt försvar, samt genom att acceptera vårt ömsesidiga beroende med Finland och NATO och göra allvar av våra vackra ord om att "bygga säkerhet tillsammans med andra."

Än en gång, tack för en intressant diskussion! Ser fram emot det sjätte och sista brevet i serien.

/ Commander