Återtagna fartyg och vapeninsats mot moderskepp

Tre intressanta händelser utspelade sig förra veckan i Indiska oceanen, händelser som alla visar på behovet av helikopter i marina operationer. Dessutom pekar insatserna på något som kan vara ett trendbrott i världssamfundets agerande mot piratplågan.

I torsdags genomförde specialtrupper från malaysiska flottans stödfartyg  Bunga Mas 5 en operation där de stormade och återtog en malaysisk kemtanker och räddade den 23 man starka besättningen.

Tankern MT Bunga Laurel var på påväg till Singapore när hon attackerades av pirater ca 300 nM ost om Oman. Attacken kom bara två timmar efter att Bunga Mas 5 hade avslutat eskorten av MT Bunga Laurel och MT Seri Balhaf. 

Operationen resulterade i sju fångna pirater av vilka tre skadades i eldstriden. Inga ur bordningsstyrkan sårades eller stupade. En sjöoperativ helikopter lämnade stöd till bordningsoperationen med spaning och kulspruteeld.

“Several shots on target from the helicopter kept the pirate’s mother ship at bay. This preventive measure saved the tanker from serious damage and minimised the risk on its crew."

Vid förhör med de misstänkta piraterna bekräftades att de använt ett tidigare kapat fartyg som moderskepp.

En annan liknande operation genomfördes dagen efter. Det som främst verkar skilja tillslagen åt är att den malaysiska operationen genomfördes mot ett fartyg som var under attack, medan den sydkoreanska styrkan fritog ett fartyg som togs flera dagar tidigare.

I en gryningsattack av sydkoreanska specialtrupper återtogs i fredags fartyget Samho Jewelry om 11500 ton som en vecka tidigare tagits av pirater då hon var påväg från Förenade Arabemiraten till Sri Lanka. I anfallet dödades 8 misstänkta pirater medan fem greps. 

"As dawn broke, South Korean commandos steered their boats to a hijacked freighter in the Arabian Sea. Under covering fire from a destroyer and a Lynx helicopter, they scrambled up ladders onto the ship, where Somali pirates were armed with assault rifles and anti-tank missiles", uppger Information Dissemination.

Operationen var över på fem timmar och hela den 21 man starka besättningen på handelsfartyget fritogs. Den enda i besättningen som skadades var befälhavaren, Seok Hae-gyun, 58, som sköts i magen av piraterna. Han flögs av en amerikansk helikopter till land för behandling. Hans skador var, enligt uppgift inte livshotande. 

Sydkoreas president Lee Myung-bak skall ha kallat det en "perfect operation". Utan tvekan en lycklig utgång på en mycket riskfylld insats.

Den nederländska fregatten HNLMS De Ruyter öppnade i fredags eld mot ett piratskepp, uppger holländska försvarsdepartementet. Det var sent på eftermiddagen som en helikopter upptäckte ett misstänkt moderskepp ca 20 nM från fartyget. Moderskeppet svarade inte på radioanrop och stoppade inte efter att varningseld avgivits. 

Eftersom det holländska fartyget inte kunde vara säker på att inte gisslan från tidigare piratattacker fanns ombord fick vapeninsatsen begränsas. En prickskytt förstörde en skiff på moderskeppets däck. Skiff är en mindre båt som utgår från ett moderskepp och genomför attacker mot sårbara handelsfartyg. Utan tillgång till en skiff är det svårt att genomföra fortsatta attacker. 

HNLMS De Ruyter ingår i NATOs Operation Ocean Shield och patrullerar vattnen utanför Östafrika. 

Dessa händelser pekar tydligt på värdet av sjöoperativ helikopter. Utan denna resurs är det tveksamt att moderskeppet skulle kunna ha identifierats som ett sådant. Detsamma gäller bordningarna - de hade utan tvekan blivit än mer riskfyllda utan tillgång till helikopter och det är osäkert om de alls hade kunnat genomföras.

Likaså framgår hur användbar en prickskytt är för att slå hårda slag mot piraterna med klinisk precision. 

För tillfället hålls 30 fartyg och 723 människor som gisslan av piraterna utanför Somalia. Antalet stiger alltjämt... 

/ Commander

The absolute best

BAE Systems har fått kontraktet att tillverka det primära artillerisystemet till de Littoral Combat Ships (LCS) som byggs av Lockheed Martin.

"We're very happy to be part of the LCS program," säger Gary Slack, president för BAE Systems U.S. Combat Systems. "We look forward to furnishing these dynamic new ships with the absolute best in naval gun technology."

Vapensystemet kommer att bestå av Bofors 57 mm Mk3 / Mk 110 57 mm utrustad med 3P-ammunition, dvs samma pjäs som Visby är bestyckad med.

Systemet finns också i flottor runt om i världen, bla. Finland, Mexico och US Coast Guard. Enligt uppgift skall även nästa amerikanska jagare utrustas med systemet.

Detta om något är ett erkännande av kvaliteten på svensk vapenteknologi och artillerisystemet ombord Visby.

Produktionen kommer att ske vid BAE Systems anläggningar i Louisville, Kentucky; Minneapolis, Minnesota; och i Karlskoga, Sverige och kommer att pågå till och med 2017.

/ Commander

Halvt rätt och helt fel - uppdaterad

Försvarsminister Sten Tolgfors kommenterar på sin blogg ÖBs uttalande om Försvarsmaktens behov av ökade ekonomiska ramar efter 2014. Försvarsministern hävdar, helt riktigt, att försvarets uppgift ska styra dess utgift. Uppgift och utgift måste mötas. Innan ekonomin beslutas skall en strukturerad analys genomföras.

En omvärldsbeskrivning och en säkerhetspolitisk analys, där inte minst närområdet och utvecklingen i Ryssland är centrala delar, görs först. Utifrån denna analys dras slutsatser kring försvarets inriktning och dimensionering. Andra aspekter kring materiel kan likaledes analyseras. I det arbetet kommer synen på försvarsanslagens storlek efter 2014 att falla ut. 

Så långt allt väl. Det är sedan det går fel.

Ministern hävdar, grundat på bedömningen att ekonomin 2010 har varit i god balans, att "uppgift möter [...] utgift tämligen väl". Helt fel. Att ekonomin är i relativt god balans är inte ett tecken på att uppgift möter utgift utan ett tecken på  att Försvarsmakten har löst sin "huvuduppgift" - att hålla budgeten!

Förbanden och HKV håller just på med en räkneövning kallad "Basorg 13" i vilken insatsförbanden utarmas till den grad att de blir oanvändbara, endast för att spara in några kronor på personalkostnader.

Tar man en titt på nu liggande materielplan ser man att den är kraftfullt underfinansierad kopplat till identifierade behov. Om man till detta lägger kommande större materielprojekt vilka krävs för att ersätta system som inom kort når åldersgränsen, blir situationen än värre. Listan kan göras lång.

Uppgift möter alltså inte utgift. Istället anpassas uppgiften till ekonomisk ram, medan de reella behoven är underordnade.

Tolgfors bygger ett luftslott, medan han skjuter rems och rök framför riksdagen och svenska folket.

Se även Skipper i ämnet. 

/ Commander

Ett ekonomiskt understatement

ÖB Sverker Göranson säger, under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, att han vill få igång en diskussion om Försvarsmaktens långsiktiga ekonomi.

Ett insatsberett försvar kräver fortlöpande investeringar och dagens ekonomiska förutsättningar bedöms inte att räcka till för åren efter 2014. 

Flera äldre materielsystem måste efter 2014 moderniseras eller ersättas med nya om Sveriges försvar ska behålla operativ förmåga i paritet med omvärlden. 

– Internationella studier visar att kostnader för försvarsmateriel stiger betydligt med än de index som ligger till grund för nuvarande priskompensation. Även kostnader för personal och kontinuerlig träning påverkar ekonomin, sa ÖB Sverker Göranson i sitt anförande.

ÖBs uttalande får sägas vara årets ekonomiska understatement.

Ingen med någon insyn i FM verksamhet kan annat än att hålla med honom. Vi har inte råd att bemanna organisationen utan förutsätts skära inom insatsförbanden till den grad att de inte är insatsklara, vi har inte råd med materiel i tillräcklig omfattning och kvalitet, vi har inte råd att betala rimliga löner för soldater och sjömän som anställs. Listan kan göras lång.

Sedan måste vi också, som jag tidigare framfört, bättre se över vad vi använder anslagen till. Men det är en annan fråga - decennier av underfinansiering gör att ekonomin inte går ihop, oavsett hur väl vi hushåller med tilldelade resurser.

/ Commander

Den ofrivilliga NATO-nationen

Sverige har en lång tradition av alliansfrihet syftande till neutralitet i krig. Denna har, framförallt sedan Warzawa-paktens fall, urholkats alltmer. I en mycket intressant debattartikel i DN hävdar Mike Winnerstig, fil dr i statsvetenskap, att den svenska alliansfriheten är irrelevant och närmast kontraproduktiv. Han hävdar också att de svenska politiska låsningarna framstår som absurda och att den nuvarande regeringen har gett socialdemokratin vetorätt i Nato-frågan. Man kan inte annat än att hålla med.

Solidaritetsförklaringen är en bra policyförändring, även om det finns otydligheter vad gäller den praktiska tillämpningen. Försvarsmakten har alltså fått en ny uppgift: att kunna försvara Sveriges territorium militärt tillsammans med andra länder – och att försvara deras territorier – mot en väpnad attack utifrån. Såvitt bekant är detta dock ingenting som försvarsmakten har övat eller ens planerat för, och så länge detta inte sker kommer sannolikt hela solidaritetsförklaringen mest att se ut som ord på ett papper i våra grannländers ögon. Till detta kommer osäkerheter kring vilken förmåga den svenska försvarsmakten kommer att ha i framtiden. Att vi inte kommer att kunna försvara oss helt själva i ett väsentligt försämrat säkerhetsläge har dock stått klart sedan länge.

[...]

Det fundamentala problemet med den svenska säkerhetspolitiken är emellertid större än allt detta. Vad det handlar om är att Sveriges utanförskap avseende den centrala euroatlantiska solidaritetsorganisationen på det militära planet numera är direkt negativt för vår egen säkerhet. Runt 80 procent av våra trupper i internationell tjänst ingår i Nato-ledda operationer, trots att vi inte sitter med vid de bord där de avgörande besluten om dessa operationer tas. Vårt utanförskap i dessa sammanhang hindrar både vår insyn och vårt inflytande över operationer, vars inriktning kan betyda liv eller död för svenska soldater.
På hemmaplan förhindras ett djupare nordiskt försvarssamarbete med våra norska, danska och isländska vänner, eftersom vårt utanförskap gör det omöjligt för dem att till exempel delge oss relevanta hemliga uppgifter om Natos försvarsplanering. Slutligen försvåras allvarligt försvaret av Sverige i ett framtida krisläge av det gamla alliansfrihetstänkandets residuala effekter – vi tycks inte fullt ut våga ta de utrikespolitiska konsekvenserna av vår egen försvarsomläggning.

Sveriges relation till NATO är som den mellan en potentiell medlem och en förening. Vi betalar medlemsavgift i form av deltagande i NATO-operationer och långtgående anpassning av materiel, metodik och doktriner utan att få del av medlemsförmånerna i form av främst försvarsgarantier.

Varför är NATO-medlemskap en så kontroversiell fråga?

Vilket parti vågar lyfta på locket och föreslå ett svenskt NATO-medlemskap? Det torde vinna röster hos de som bryr sig om försvars- och säkerhetspolitik och Sveriges och Europas trygghet.

Se även  Gyllenhaals lästips!

/ Commander

Äpplen och päron och farliga slutsatser

Bloggen Försvar och Säkerhet publicerade i dagarna ett inlägg skrivet av Helge Löfstedt, pensionerad överingenjör från FOI och ledamot av KKrVA, som innehåller utdrag ur en artikel i Kungliga Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift nr 1 2010. 

Inledningsvis vill jag framföra min uppskattning till Löfstedt för att han bidrar till den marina debatten. Det är intressant, lärorikt och tankeväckande att ta del av synpunkter från debattörer som inte direkt utgör de ”närmast sörjande” när det gäller marinen och maritim verksamhet. 

I artikeln redovisas storheter och analyser i en produktivitetsjämförelse mellan svenska marinen och danska och finska flottorna. Om man skall kritisera artikeln finns det ett antal sakfel, exempelvis har vi inte tagit korvett typ STOCKHOLM ur drift och inte heller två fartyg av GÖTEBORG-klass, utan de senare har modifierats och benämns korvett typ GÄVLE. Det är dock inte detta som är poängen här.
 

Siffrorna rörande kostnader är bland annat hämtade från Wiendokument som utgör ett informationsinslag i konventionell rustningskontroll, kompletterat med uppgifter från FN, vilket torde borga för kvalitet. Det är dock svårt att som läsare värdera uppgifterna då det inte framgår vad som ingår i exempelvis ”Utgifter Marina stridskrafter” eller ”Utgifter materielanskaffning”. Jag ställer mig mycket tveksam till att värdena som redovisas i artikeln är helt rättvisande länderna emellan, vilket Löfstedt också framför.
 

Att världen förändrats sedan underlaget till artikeln togs fram (2008) kan knappast författaren lastas för, men det är intressant att se reduktionen av såväl antal kölar som deplacement i den danska flottan. På SOK hemsida framgår att danska flottan idag endast består av två støtteskibe av ABSALON-klass som direkt kvalar in i denna jämförelse – huruvida THETIS och KNUD RASMUSSEN kan räknas som ”fartyg med kvalificerad ytstridsförmåga” kan diskuteras. Poängen är att beroende på vid vilket tillfälle jämförelsen görs kan resultatet variera kraftfullt.
 

En värdering av den typ som presenteras i artikeln, med så osäkra ingångsvärden, blir till del som att jämföra äpplen och päron vilket innebär en risk att man drar felaktiga slutsatser.
 

Ovanstående till trots, artikeln utgör mycket intressant läsning och tydliggör att Försvarsmakten med tillhörande stödmyndigheter måste bli effektivare när det gäller anskaffning av materiel till marinstridskrafterna och nyttjande och vidmakthållande av de marina förbanden.
 

Löfstedt drar slutsatsen att ”volymen på de svenska förbandsutgifterna borde medge att flera fartyg hölls i drift i svenska flottan om man jämför med verksamheten i grannländerna. Alternativt att utgifterna för förbandsverksamhet borde minskas” och att det är angeläget att minska personalen. Det är lätt att dra en sådan slutsats – personalkostnaderna är en stor utgiftspost vid drift av ett sjöstridsförband.

Annicka Engblom har i tidigare inlägg hävdat att personalsituationen i marinen är kritisk. Jag skulle vilja hävda att hon underskattar problemet. Situationen är mycket ansträngd i nuläget och med i ”Basorg 2013” aviserade ytterligare neddragningar kommer den bli katastrofal.

Att då, som Löfstedt gör, dra slutsatsen att man måste minska på personalen för att komma tillrätta med produktivitetsproblemet är en direkt felaktig och farlig slutsats att dra. Det finns enligt min uppfattning två sätt att öka produktiviteten – sänka kostnaderna eller öka nyttjandegraden, där det senare är rätt väg att gå.

Med nuvarande bemanning kan ett örlogsfartyg nyttjas till sjöss ungefär 60-70 dygn per år beroende på tillgänglig arbetstid hos besättningarna. Detta gäller oavsett arbetstidsavtal – arbetsrättslig lagstiftning och vanlig anständighet gör att man kan ta ut ungefär 2000 timmar per år av en anställd. Eftersom det endast är till sjöss ett örlogsfartyg ger effekt är det mot mängden tid till sjöss som samtliga kostnader för anskaffning och drift skall ställas.

För att öka produktiviteten bör man därför öka mängden personal ombord våra stridsfartyg. Nyttjandegraden är direkt kopplad till mängden personal där dubbla besättningar ger cirka 120-140 dygn till sjöss, vilket är fullt möjligt ur ett tekniskt perspektiv. Med ökningen av personal skulle vi därmed få ut dubbelt så hög effekt ur våra plattformar.
 

Avancerade stridsfartyg kostar mycket pengar att anskaffa och underhålla. Jag tror ingen har gjort någon exakt sammanställning över alla kostnader för att anskaffa och underhålla en korvett i ett livscykelperspektiv, men det rör sig om miljardbelopp. Att då minska personalen för att öka produktiviteten är att sila mygg och svälja kameler.

Problemet här är inte att vi haft ”svårt att minska personalen i takt med att fartyg och tonnage i drift har minskat” utan tvärt om att vi inte får rekrytera tillräckligt antal officerare och sjömän att driva fartygen på ett effektivt sätt. 

Det är verkansmedel i form av stridsfartyg till sjöss som är Flottans existensberättigande, allt annat är att se som over-head. Kostnaderna för denna over-head måste alltså ses i relation till antalet timmar till sjöss för stridsfartygen. Det är därför som vi, genom att öka mängden personal i sjöstridskrafterna, uppnår högre produktivitet – inte tvärt om. 

Det är så marinen på bästa sätt uppfyller statsmaktens krav på "hushållning med utgifter och effektivitet". 

Inlägget har även kommenterats av Skipper.

/ Commander