Den ofrivilliga NATO-nationen

Sverige har en lång tradition av alliansfrihet syftande till neutralitet i krig. Denna har, framförallt sedan Warzawa-paktens fall, urholkats alltmer. I en mycket intressant debattartikel i DN hävdar Mike Winnerstig, fil dr i statsvetenskap, att den svenska alliansfriheten är irrelevant och närmast kontraproduktiv. Han hävdar också att de svenska politiska låsningarna framstår som absurda och att den nuvarande regeringen har gett socialdemokratin vetorätt i Nato-frågan. Man kan inte annat än att hålla med.

Solidaritetsförklaringen är en bra policyförändring, även om det finns otydligheter vad gäller den praktiska tillämpningen. Försvarsmakten har alltså fått en ny uppgift: att kunna försvara Sveriges territorium militärt tillsammans med andra länder – och att försvara deras territorier – mot en väpnad attack utifrån. Såvitt bekant är detta dock ingenting som försvarsmakten har övat eller ens planerat för, och så länge detta inte sker kommer sannolikt hela solidaritetsförklaringen mest att se ut som ord på ett papper i våra grannländers ögon. Till detta kommer osäkerheter kring vilken förmåga den svenska försvarsmakten kommer att ha i framtiden. Att vi inte kommer att kunna försvara oss helt själva i ett väsentligt försämrat säkerhetsläge har dock stått klart sedan länge.

[...]

Det fundamentala problemet med den svenska säkerhetspolitiken är emellertid större än allt detta. Vad det handlar om är att Sveriges utanförskap avseende den centrala euroatlantiska solidaritetsorganisationen på det militära planet numera är direkt negativt för vår egen säkerhet. Runt 80 procent av våra trupper i internationell tjänst ingår i Nato-ledda operationer, trots att vi inte sitter med vid de bord där de avgörande besluten om dessa operationer tas. Vårt utanförskap i dessa sammanhang hindrar både vår insyn och vårt inflytande över operationer, vars inriktning kan betyda liv eller död för svenska soldater.
På hemmaplan förhindras ett djupare nordiskt försvarssamarbete med våra norska, danska och isländska vänner, eftersom vårt utanförskap gör det omöjligt för dem att till exempel delge oss relevanta hemliga uppgifter om Natos försvarsplanering. Slutligen försvåras allvarligt försvaret av Sverige i ett framtida krisläge av det gamla alliansfrihetstänkandets residuala effekter – vi tycks inte fullt ut våga ta de utrikespolitiska konsekvenserna av vår egen försvarsomläggning.

Sveriges relation till NATO är som den mellan en potentiell medlem och en förening. Vi betalar medlemsavgift i form av deltagande i NATO-operationer och långtgående anpassning av materiel, metodik och doktriner utan att få del av medlemsförmånerna i form av främst försvarsgarantier.

Varför är NATO-medlemskap en så kontroversiell fråga?

Vilket parti vågar lyfta på locket och föreslå ett svenskt NATO-medlemskap? Det torde vinna röster hos de som bryr sig om försvars- och säkerhetspolitik och Sveriges och Europas trygghet.

Se även  Gyllenhaals lästips!

/ Commander