Äpplen och päron och farliga slutsatser

Bloggen Försvar och Säkerhet publicerade i dagarna ett inlägg skrivet av Helge Löfstedt, pensionerad överingenjör från FOI och ledamot av KKrVA, som innehåller utdrag ur en artikel i Kungliga Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift nr 1 2010. 

Inledningsvis vill jag framföra min uppskattning till Löfstedt för att han bidrar till den marina debatten. Det är intressant, lärorikt och tankeväckande att ta del av synpunkter från debattörer som inte direkt utgör de ”närmast sörjande” när det gäller marinen och maritim verksamhet. 

I artikeln redovisas storheter och analyser i en produktivitetsjämförelse mellan svenska marinen och danska och finska flottorna. Om man skall kritisera artikeln finns det ett antal sakfel, exempelvis har vi inte tagit korvett typ STOCKHOLM ur drift och inte heller två fartyg av GÖTEBORG-klass, utan de senare har modifierats och benämns korvett typ GÄVLE. Det är dock inte detta som är poängen här.
 

Siffrorna rörande kostnader är bland annat hämtade från Wiendokument som utgör ett informationsinslag i konventionell rustningskontroll, kompletterat med uppgifter från FN, vilket torde borga för kvalitet. Det är dock svårt att som läsare värdera uppgifterna då det inte framgår vad som ingår i exempelvis ”Utgifter Marina stridskrafter” eller ”Utgifter materielanskaffning”. Jag ställer mig mycket tveksam till att värdena som redovisas i artikeln är helt rättvisande länderna emellan, vilket Löfstedt också framför.
 

Att världen förändrats sedan underlaget till artikeln togs fram (2008) kan knappast författaren lastas för, men det är intressant att se reduktionen av såväl antal kölar som deplacement i den danska flottan. På SOK hemsida framgår att danska flottan idag endast består av två støtteskibe av ABSALON-klass som direkt kvalar in i denna jämförelse – huruvida THETIS och KNUD RASMUSSEN kan räknas som ”fartyg med kvalificerad ytstridsförmåga” kan diskuteras. Poängen är att beroende på vid vilket tillfälle jämförelsen görs kan resultatet variera kraftfullt.
 

En värdering av den typ som presenteras i artikeln, med så osäkra ingångsvärden, blir till del som att jämföra äpplen och päron vilket innebär en risk att man drar felaktiga slutsatser.
 

Ovanstående till trots, artikeln utgör mycket intressant läsning och tydliggör att Försvarsmakten med tillhörande stödmyndigheter måste bli effektivare när det gäller anskaffning av materiel till marinstridskrafterna och nyttjande och vidmakthållande av de marina förbanden.
 

Löfstedt drar slutsatsen att ”volymen på de svenska förbandsutgifterna borde medge att flera fartyg hölls i drift i svenska flottan om man jämför med verksamheten i grannländerna. Alternativt att utgifterna för förbandsverksamhet borde minskas” och att det är angeläget att minska personalen. Det är lätt att dra en sådan slutsats – personalkostnaderna är en stor utgiftspost vid drift av ett sjöstridsförband.

Annicka Engblom har i tidigare inlägg hävdat att personalsituationen i marinen är kritisk. Jag skulle vilja hävda att hon underskattar problemet. Situationen är mycket ansträngd i nuläget och med i ”Basorg 2013” aviserade ytterligare neddragningar kommer den bli katastrofal.

Att då, som Löfstedt gör, dra slutsatsen att man måste minska på personalen för att komma tillrätta med produktivitetsproblemet är en direkt felaktig och farlig slutsats att dra. Det finns enligt min uppfattning två sätt att öka produktiviteten – sänka kostnaderna eller öka nyttjandegraden, där det senare är rätt väg att gå.

Med nuvarande bemanning kan ett örlogsfartyg nyttjas till sjöss ungefär 60-70 dygn per år beroende på tillgänglig arbetstid hos besättningarna. Detta gäller oavsett arbetstidsavtal – arbetsrättslig lagstiftning och vanlig anständighet gör att man kan ta ut ungefär 2000 timmar per år av en anställd. Eftersom det endast är till sjöss ett örlogsfartyg ger effekt är det mot mängden tid till sjöss som samtliga kostnader för anskaffning och drift skall ställas.

För att öka produktiviteten bör man därför öka mängden personal ombord våra stridsfartyg. Nyttjandegraden är direkt kopplad till mängden personal där dubbla besättningar ger cirka 120-140 dygn till sjöss, vilket är fullt möjligt ur ett tekniskt perspektiv. Med ökningen av personal skulle vi därmed få ut dubbelt så hög effekt ur våra plattformar.
 

Avancerade stridsfartyg kostar mycket pengar att anskaffa och underhålla. Jag tror ingen har gjort någon exakt sammanställning över alla kostnader för att anskaffa och underhålla en korvett i ett livscykelperspektiv, men det rör sig om miljardbelopp. Att då minska personalen för att öka produktiviteten är att sila mygg och svälja kameler.

Problemet här är inte att vi haft ”svårt att minska personalen i takt med att fartyg och tonnage i drift har minskat” utan tvärt om att vi inte får rekrytera tillräckligt antal officerare och sjömän att driva fartygen på ett effektivt sätt. 

Det är verkansmedel i form av stridsfartyg till sjöss som är Flottans existensberättigande, allt annat är att se som over-head. Kostnaderna för denna over-head måste alltså ses i relation till antalet timmar till sjöss för stridsfartygen. Det är därför som vi, genom att öka mängden personal i sjöstridskrafterna, uppnår högre produktivitet – inte tvärt om. 

Det är så marinen på bästa sätt uppfyller statsmaktens krav på "hushållning med utgifter och effektivitet". 

Inlägget har även kommenterats av Skipper.

/ Commander