Sjöröveriets mänskliga pris

Rapporteringen om piratverksamheten i Indiska oceanen har i svenska medier lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Det är dock inte på grund av att sjöröveriet avtagit, snarare tvärt om. Verksamheten fortsätter alltjämt att öka i omfattning, trots de internationella sjöstyrkornas insatser.

Under årets första kvartal slogs rekord i antalet piratangrepp, enligt internationella sjöfarts-organisationen IMB. Under perioden angreps 97 fartyg av pirater och 15 kapades – en tredubbling jämfört med samma period 2010, som för övrigt också var ett dystert rekordår.

När man talar om priset som världen får betala för piratverksamheten talar man oftast i ekonomiska termer. Det är inte att förundras över då de är närmast astronomiska. Under 2010 beräknas de ekonomiska kostnaderna för det internationella samfundet ha uppgått till 7-12 miljarder US dollar.

Något som ofta förbises är de mänskliga kostnaderna som civila sjömän tvingas betala för världens oförmåga att hantera sjöröveriet.

Shiptalk har en intressant artikel som behandlar den mänskliga aspekten och de citerar Per Gullestrup, VD för Clipper Group:

“Somali piracy has a tendency to be discussed in economic terms, but the real issue is the untold misery and trauma imposed on our colleagues at sea and their relatives by the Somali criminals. We should be very concerned about the lack of concerted action by the global community in dealing forcefully with this problem.’’

En studie gjord av The Oceans Beyond Piracy innehåller en sammanställning över vad den somaliska kriminaliteten utsatte de civila sjömännen för under 2010:

• 4,185 sjömän utsattes för attacker med eldhandvapen och granatgevär (RPG).

• 342 sjömän räddades från citadels, dvs. "säkra rum" ombord fartygen.

• 1,090 sjömän togs som gisslan.

• 516 sjömän användes som mänskliga sköldar.

• 488 sjömän utsattes för misshandel eller tortyr.

Smaka på de siffrorna... Studien presenterar också en jämförelse över statistiken för de hårdast drabbade länderna när det gäller motsvarande brott:

CRIME RATES AT SEA* IN WATERS OFF SOMALIA (PER 100,000)		HIGHEST NATIONAL CRIME RATES OF EQUIVALENT CRIME ASHORE (PER 100,000)
Seafarers Subjected to Armed Attack on Vessels	697.5	Major Assault	576 (South Africa)
Seafarers Taken Hostage	181.7	Kidnapping	~15 (Turkey)
Seafarers Killed	1.3	Murder	~58 (Jamaica)

Troligen det heller inte hela sanningen. Nyhetsartiklar och intervjuer ger tillräckligt med information för att göra en rimlig bedömning av antalet sjömän som misshandlas eller används som mänskliga sköldar, men det finns inga möjligheter att få siffrorna bekräftade.

Priset som sjömännen tvingas betala för sjöröveriet är högt och både "framgångsrika" och "misslyckade" attacker utsätter personalen för farliga situtationer som riskerar att ge bestående fysiska och psykiska men. Bara att ständigt leva med vetskapen om att man löper stor risk att utsättas för beskjutning, misshandel, tortyr och död medför en hög stressnivå.

Även vid "misslyckade" attacker utsätts besättningarna för beskjutning från eldhandvapen och granatgevär som riktas mot deras arbetsplats.

Om piraterna bordar fartyget har besättningen i vissa fall möjlighet att söka skydd i ett citadell, dvs. ett "säkert rum" där de kan invänta räddningen. De kan dock tvingas vänta timmar eller dagar tills räddningen kommer, om den över huvud taget hinner fram, allt medan piraterna gör vad de kan för att forcera citadellet och komma åt besättningen. Även det är en traumatisk upplevelse.

I de fall piraterna lyckas kapa fartyget tas sjömännen som gisslan en längre tid, ofta flera månader, tills rederiet eller de anhöriga har förhandlat med piraterna om en lösensumma och lyckats skrapa ihop de pengar som krävs. Under tiden utsätts de för misshandlel, tortyr, skenavrättningar, svält och sjukdomar.

Att klarlägga omfattningen av vad sjömanskollektivet utsätts för försvåras av branchens heterogena karaktär där redare, lastägare, befälhavare, försäkringsbolag och besättning alla kan komma från olika länder och inget av dessa behöver vara samma som fartygets flaggstat. Det är därför svårt att få en samlad bild. Som exempel kom de sjömän som togs som gisslan under 2010 från 30 olika nationer, de flesta av dem utvecklingsländer. Ett resultat av denna mångfald är att de enskildas berättelser får svårt att få genomslag i media och därmed spridning till den breda allmänhetens.

"What is clear is that thousands of seafarers have been subjected to gunfire, beatings, extended periods of confinement, torture and, in some cases, murder in the Indian Ocean and Gulf of Aden at the hands of Somali criminals."

Listor över de fartyg som för tillfället hålls av pirater finns här och här.

För att skydda sig mot piratattacker har alltfler rederier satt ombord beväpnad personal på sina fartyg. Detta är något som har tydlig effekt mot piraterna. Hittills har inget fartyg med beväpnade vakter blivit kapat. Att sätta beväpnad personal ombord på handelsfartygen är något jag förespråkat tidigare. Det är rederiernas skyldighet som arbetsgivare att skydda sin personal, oavsett var i världen den tjänstgör eller vilken nationalitet individen har. Därför är det viktigt att de ges förutsättningar för att ta det arbetsgivaransvaret. Att endast införa en riskpremie för att få personalen att trafikera de pirattäta vattnen är inte en moraliskt hållbar åtgärd.

Beväpnade vakter ombord är dock inte okontroversiellt och innebär en hel del juridiska oklarheter. Vem är ansvarig för de våldsåtgärder som vakterna vidtar för att skydda fartyget? Är det den enskilde vakten, dennes chef på plats, vaktbolagets ägare i form av arbetsgivare eller någon annan? Att fartygets befälhavare har en stor del i ansvaret står rimligt klart, kanske skall han eller hon ha hela ansvaret? Finns det något lagrum som styr våldsutövandet annat än rätten till självförsvar?

Att befälhavaren skall reglera och styra våldsutövning är något som han eller hon sannolikt saknar såväl utbildning i som rutiner för och juridiken kring detta är som sagt oklar. Det skulle dock underlättas om skyddet ombord svenska fartyg utgjordes av svensk militär personal som har utbildning och övning i att hantera våldsutövning och Rules of Engagement (ROE).

Jag tar mig friheten att återanvända del av en text från ett tidigare inlägg som fortfarande är giltig:

---

Sverige är helt beroende av sjöfart för sin export och import. Samhället skulle stå stilla inom något dygn efter att sjöfarten till våra hamnar avbrutits. Detta avbrott kan ske längs hela rutten som fartygen trafikerar, inte bara utanför Göteborg eller Brofjorden.

Sjöfartsskydd är en naturlig del av sjömilitär verksamhet, och en grundläggande uppgift för marina förband. Skulle Sverige hamna i krig är det en självklar uppgift för Flottans fartyg att skydda sjöfarten kring våra kuster. Så vad är skillnaden att skydda svenska fartyg i Indiska oceanen? Om de blir tagna där eller utanför Skagen spelar ingen roll - de levererar inte sin last i avsedd hamn. Att sedan ett antal oskyldiga sjömän kidnappas och tvingas utstå tortyr och skenavrättningar gör saken än värre. Det är statens uppgift att skydda sina medborgare, det skyddet gäller även anställda inom sjöfartsnäringen.

Naturligtvis skall militär personal skydda svenska fartyg på internationellt vatten, oavsett om de seglar ost Gotland eller i Adenviken. Med nuvarande hotbild räcker det med ett fåtal soldater ombord varje fartyg, vi talar kanske om 50 soldater allt som allt. Det är en liten kostnad för att skydda sina medborgare sysselsatta med för landet livsviktig verksamhet.

---

Det är glädjande att regeringen har beslutat att snabbutreda möjligheterna att stärka skyddet mot pirater på svenska fartyg. Utredningen leds av förre sjösäkerhetsdirektören på Sjöfartsverket, Johan Franson, och han ska vara klar redan siste juni. Han ska dessutom göra en konsekvensbedömning om vad exempelvis svenska soldater ombord på fartygen skulle kunna leda till.

Låt oss hoppas att utredningens resultat medger för rederierna att ge sina anställda rimligt skydd mot den organiserade brottsligheten i Indiska oceanen och andra drabbade farvatten.

/ Commander