Förbanden har i dagarna återigen kommenterat och konsekvensbeskrivit den senaste versionen av Basorg13-debaclet. Som tidigare gäller att beslut om den nya organisationen kommer att fattas i slutet av november och den skall intas den 1 januari 2013.
Om jag är korrekt underrättad är det meningen att Basorg 13 tillsammans med IO 14 kommer att utgöra FMORG 14, vilket alltså är den organisation som skall värna vårt lands säkerhet i framtiden och samtidigt utgöra det säkerhetspolitiska instrument som statsmakterna har behov av.
Utformningen av Basorg 13 kännetecknas hittills av slutenhet, oförmåga att ta ansvar och resultatet är allt annat än positivt - tvärt emot intentionen med ÖRA (öppenhet, resultat, ansvar). Dumheterna finns på så många nivåer när det gäller arbetet med Basorg 13, flera av dem har jag beskrivit i tidigare inlägg om Sjöstridsförbanden och Basorg 13.
Till att börja med startar man arbetet i helt fel ända. I stället för att först bedöma vilket hot som finns eller kan komma att uppstå mot Sverige och vilken roll vi vill spela inom utrikespolitiken, för att därefter utforma organisationen för att möta detta, gör man tvärt om. Vi bedömer hur många löner vi har råd att betala och försöker sedan tänja ut resurserna till allt vi behöver. Det är som att säga att jag har råd att betala 100 kronor i försäkringspremier och sedan försöka försäkra bilen, huset, barnen och båten för de pengarna. Det blir inte mycket försäkring för någonting med en sådan metod, utan resultatet blir att man fortfarande får betala 100 kronor utan att vara försäkrad alls.
Det blir värre! I utformningen av FMorg 14 har (relativt) mycket resurser lagts på Insatsorganisationen, vilket är helt rätt. Det är den som "gör skillnad" ute i verkligheten, under förutsättning att den får det stöd den behöver för att kunna verka. Liksom så mycket annat är dock Insatsorganisationens olika målsättningsdokument under översyn och på väg att skrivas om. Som grund för utformningen av stödorganisationen ligger alltså insatsorganisationens behov, en organisation som i dagsläget saknar målsättning och vars behov därmed inte kan anges. Det är dessa behov som Basorg 13 är tänkt att tillgodose...
På förbandsnivå är det ingen som har blivit delgiven helhetsbilden över hur det ser ut i hela Försvarsmakten, men tittar man på hur det ser ut bland de marina förbanden är det kritiskt. Förslaget kommer, om det genomförs enligt i nu liggande version, att innebära ett dråpslag mot de sjögående förbanden.
Problemet är att stödorganisationen för de marina insatsförbanden inte bemannas så att den kan stå på egna ben, utan insatsorganisationen förväntas avdela en stor mängd personal för att få stödorganisationen att fungera. Detta är personal som inte finns inom sjöstridskrafterna, varken som rader i PRIO eller som människor av kött och blod i verkligheten. Resultatet blir en stödorganisation som är helt beroende av stöd från den som den skall stödja. I slutändan har vi antingen en insatsorganisation som saknar stöd och därmed inte kan verka, eller en väl fungerande stödorganisation som stödjer förband som inte kan verka på grund av att de saknar besättningar.
Det är svårt att inte bli frustrerad och uppgiven när man återigen tvingas konsekvensbeskriva ett verklighetsfrämmande Excel-ark med fantasisiffror. Vem som helst kan se att det inte hänger ihop! Det är dock inte vi handläggare som skall vara frustrerade. Hur organisationen utformas är inte vårt ansvar - vårt jobb är att tydliggöra konsekvenserna av förslagen och när beslutet väl är fattat hantera desamma efter bästa förmåga. Det finns gott om direktörer och generaler i Högkvarteret som har att ta ansvar för organisationens utformning.
Någon som vågar gissa oddsen för att någon general eller direktör om några år ställer sig upp och säger "misslyckandet med Basorg 13 var mitt fel och jag tar härmed konsekvenserna och begär avsked!"
Kanske är det som i Triss-reklamen – ”plötsligt händer det!” - men tillåt mig tvivla…
/ Commander
Varför skall det vara så förbenat svårt för statlig verksamhet att fokusera på mål och kärnverksamhet och inte fokusera på stöd- och sidouppgifter.
SvaraRaderaI civil flyg- och rederiverksamhet är regelverket mycket tydligt, krav på rätt utbildning, långsam befordringsgång, undvik stillestånd, snabba problemlösningar får kosta, ha en slimmad ledning och effektiv ekonomiavdelning, dialog med facket. Den som inte sköter sin uppgift får foten utan fallskärm oavsett om det gäller VD eller matros. Bolaget som inte fixar ovanstående finns inte nästa kvartal...
I FM här och nu har piloterna vakttjänst i gaten, flygmeken brassar käk. I flottan har få sett en SisB men familjen Vakant fyller många skeppsnummer. Är lösningen då att blunda för verkligheten och låtsas tro att ungdomar kan fås att stanna mha låg lön, dåliga förmåner samt att utbilda egna specialistofficerare på 6 månader där motsvarande uppgifter i det civila kräver flerårig utbildning./Bosse
Den general eller direktör som ställer sig upp och tar ansvar, t.ex. i form av "misslyckandet med Basorg 13 var mitt fel", är väl den sista av dem man faktiskt skulle vilja avskeda. Att begå misstag är mänskligt och huvudsakligen ett problem om man (själv och organisationen) inte lär sig av dem. En del är i position att göra större och mer kostsamma misstag än andra, men principen gäller fortfarande på samma sätt som om det handlat om en pilot eller liknande. Vill man ha en öppen organisation måste man tillåta misstag även från högre chefer, annars kommer den attityden även att rinna ner genom sprickorna till lägre nivåer. Dessutom, om det räcker med en enda person för att åstadkomma sådana monumentala misslyckanden så har man andra problem i organisationen.
SvaraRaderaHade man inte värnat så oerhört mycket om att vårt kära land Sverige behöver ett bra försvar så hade jag kanske tyckt det vore bra om det verkligen blev kännbara och för allmänheten och politiker synliga konsekvenser efter IO14 och Basorg 13 införande.
SvaraRaderaDet finns en gräns, eller lägstanivå på bemanning när det inte längre går att läcktäta och flytta vakanser ens om man försöker. Det känns som sagt att herr och fru Vakans med sina avkommor snart sitter på var och varannan stol överallt i organisationen.
Någon gång måste det synas att man har bantat de redan anorektiska organisationen till den nivå att den snart inte kan lösa någonting.
Allt är verkar vara feltänkt från början. Att börja med att bestämma summan pengar och således antal huvuden som får finnas i FM, för att sist av allt se vilken försvarsförmåga man får ut av detta känns som rena rama skämtet.
Nej, tänk om och tänk rätt. Det finns många som skulle göra allt för att få FM på fötter igen om bara resurserna tillfördes.
@ Andreas:
SvaraRaderaDu har naturligtvis helt rätt när det gäller att den som tar ansvar är den siste man skulle vilja avskeda.
När det gäller att en person räcker för att åstadkomma monumentala misslyckanden berör du en en annan känslig punkt - det finns ingen som har överblick och helhetsgrepp inom FM och som därmed kan ställas till ansvar för tillståndet i organisationen. Detta är ett stort problem i sig.
/ Commander
"Varför skall det vara så förbenat svårt för statlig verksamhet att fokusera på mål och kärnverksamhet och inte fokusera på stöd- och sidouppgifter."
SvaraRaderaProblemet är väl att det är enklare att fokusera på det ena och därmed låta bli att fokusera på det andra. Som t.ex. att fokusera på en skitsnygg kaross till bilen (det är ju ändå den som syns), men skita i att skaffa motor och däck.
Commander antyder vad som är problemet (utöver bristen på helhetssyn). Det finns en tradition att börja i fel ända.
Utveckling av insatsförband brukade (!?) funka med att utgå från regeringens huvuduppgifter, bryta ner dem till behov av förbandstyper och deras TOEM, därefter via studier, materielförsök, org & metod-försök m.m., identifiera ekonomiskt realiserbara behov av materielsystem och deras TTEM.
Utveckling av linjeorganisation ("grundorg", "basorg") brukade (!?) däremot enbart utgå enbart från en parameter - ekonomi/budget. Hur många huvuden har vi råd med? Rita organisationsramar och räkna rutor. Stoppa i huvuden i rutorna. Anpassa organisationen så att alla chefer får en egen ruta med underrutor. Klart! Verksamheten ingår inte i ekvationen. Uppgiften ska såklart lösas oaktat organisation. Vi gillar läget!
Mer rimligt vore att istället för att omsätta budget i antal huvuden, så borde den omsättas i verksamhetsblock. Vilken omfattning av verksamhet, aktiviteter och produkter (t.ex. förbandsproduktion) räcker budgeten till.
Verksamheten, dess mål och tidplan är direkt kopplat till hur många huvuden som krävs. Antal huvuden som behövs ingår i kostnaden för verksamheten. Ska man t.ex. utbilda en pluton under ett år med en viss utbildningsplan och målsättning, så vet vi vilka resurser som krävs. Därmed borde det finnas en kostnad för att utbilda plutonen som inkluderar personalkostnader.
Vid prioritering handlar det sedan om att fundera på hur många plutoner vi har råd att utbilda. En sådan konsekvensbeskrivning som respons på ett förändrat budgetförslag borde vara betydligt mer relevant än att enbart konstatera att vi har en övertalighet på X personer, men huruvida det resultat som budgeten avser att finansera är möjligt att uppnå eller inte anser vi vara en sekundär fråga...
Huvudlöst!
Grundläggande reglerteknik. För ett stabilt system, så är det inte godtyckligt på vilken parameter vi reglerar. Utsignalen är förband och insatsförmåga. Överföringsfunktionen är förbandsproduktion. Insignal är verksamhetsstyrningar och (med dessa balanserad) budget. I ett normalt reglersystem så borde det finnas en återkoppling från utsignalen (förband och insatsförmåga) som styr insignalen (verksamhetsstyrningar och budget). I den nuvarande modellen som tillämpas så ingår inte ens återkopplingen, utan insignalen styr oaktat utsignal. Systemet tillåts svänga fritt.
Huvud- och ansvarslöst! Dagens FM i ett nötskal.
Som att försöka leda en ko genom att styra i svansen...
SvaraRadera