Nej, nu blir jag förbannad på allvar! Särintresse!? Gör sig statsministern till eller är han dum på riktigt?!
Frustrationen har varit stark hos många säkerhetspolitiskt intresserade det senaste dygnet, efter statsministerns uppmärksammade uttalande, där han avfärdar Överbefälhavaren och Försvarsmakten som "särintressen". Visst blir man upprörd och heligt förbannad – problemet är att det sällan lönar sig. Särskilt inte inom politikens område.
Jag är övertygad om att statsministern inte på allvar menar att försvaret av Sverige är ett särintresse, det är ändå nationens överlevnad vi talar om, och inför den är alla andra intressen underordnade. Till och med nästa jobbskatteavdrag, och det inser statsministern likaväl som alla andra. Han uppvisar däremot en besvärande kortsiktighet i sitt resonemang och en frapperande brist på insikt i försvarspolitiska frågor.
Det olyckliga uttalandet är säkerligen ett försök att hantera en politiskt svår situation. De nya moderaterna är pressade i försvarsfrågan, därom råder knappast något tvivel. Partiledningen verkar överraskad av den senaste månadens försvarspolitiska debatt och reagerar med en ryggmärgsreflex när de försöker avfärda ÖB som en myndighetschef bland många som skriker efter mer resurser. Försvaret är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett ”särintresse”.
Alliansen, med de nya moderaterna vid styråran, är inte ensamt skyldiga. De har i allsköns ro fortsatt i samma gamla trygga säkerhetspolitiska hjulspår som tidigare regeringar, hjulspår som de senaste decennierna inneburit en stegvis nedmontering av vår försvarsförmåga i allt snabbare takt. Detta har skett i stilla samförstånd med övriga partier i riksdagen. Enda undantaget är SD, men dem är det ingen som tar på allvar, inte i denna fråga heller. Försvaret har inte varit någon sexig fråga som vinner val. Försvaret har setts som ett nödvändigt ont, som en utgiftspost som kan användas som budgetregulator, regionalpolitiskt verktyg eller industristöd. I övrigt har vår försvarsförmåga inte haft något värde och därmed har det omgärdats av ett närmast kompakt ointresse från våra politiker.
Alliansregeringen hade förhoppningsvis de bästa avsikter när de ville stoppa den ensidiga nedrustning som svensk försvarspolitik traditionellt inneburit och skapa ett försvar som är användbart som säkerhetspolitiskt verktyg. ”HMS Försvarsmakten” har under en mycket lång tid seglat åt fel håll, men när de försökte vända fartyget till rätt kurs föll de sista resterna av vårt försvar i bitar. Det har en längre tid stått klart att kejsaren är naken, det krävdes dock att någon påtalade detta för att det inte längre skall gå att förneka.
Statsministern försöker dock förneka så gott han kan. Hans offentliga uttalanden innebär fortsatt förnekelse av att vår försvarsförmåga nått farligt låg nivå. Han har inte mycket val om han inte vill underkänna sin regerings försvarspolitik, inte efter att såväl den förre som den nuvarande försvarsministern med en dåres envishet upprepat att försvaret är starkt och att förmågan ligger på en rimlig nivå.
Som argument för att försvarsförmågan är väl balanserad hävdar Statsministern att han inte kan se att någon i dagsläget skulle vilja rikta ett isolerat militärt angrepp mot Sverige. Här kan man ställa sig frågan: är det bara politisk taktik, eller är det ren dumhet?
För det första är det inte ”dagsläget” som diskuteras – det försvar vi bygger idag är det vi kanske kommer att behöva om tio-femton år. Att bygga upp försvarsförmåga är något som tar tid, vilket är självklart för de flesta. Vi kan jämföra med vår ubåtsjaktförmåga som tog mer än tio år att återställa till en rimlig nivå efter att bristerna blivit tydliga i och med U137, och det gjordes under stora uppoffringar och till stora kostnader. Då skall vi komma ihåg att det då bara var en liten del av Försvarsmakten som behövde åtgärdas, inte som nu hela vår försvarsförmåga.
För det andra är det inte heller ett ”isolerat” angrepp mot Sverige som majoriteten ser att vi behöver kunna försvara oss emot. Ingen har hävdat att de ser en överhängande risk att Sverige ensamt blir attackerat utan att andra länder påverkas. En kris i ett land påverkar kringliggande länder i betydligt större utsträckning idag än vad det gjorde tidigare, det är därför politikerna framhåller att ”vi bygger säkerhet tillsammans med andra”.
Problemet är att vi inte gör det heller. Om vi menade allvar med att ”vi bygger säkerhet tillsammans med andra” skulle vi ha ansökt om NATO-medlemskap. Det är dock en fråga som flertalet svenska politiker fortfarande skyr som pesten. Många med argumentet att en majoritet av svenska folket är emot ett medlemskap. Det må så vara – i dagsläget – men är det inte politikernas uppgift att leda, eller är de bara vindflöjlar som visar åt vilket håll opinionens vindar blåser för tillfället? När politikerna insett att vi är beroende av våra grannar för vårt försvar, vilket de flesta verkar ha gjort, borde de argumentera för ett medlemskap och inte gömma sig bakom opinionsundersökningar.
De politiska motståndarna, liksom de mindre stödpartierna, vädrar morgonluft av moderaternas trångmål. De försöker ta enkla politiska poäng men ingen verkar villig att på allvar ta konsekvenserna av decennier av underfinansiering. Det räcker inte att diskutera en begränsad höjning av försvarsanslaget – det handlar om betydligt mer kraftfulla åtgärder som skall till. En dubbling av anslaget torde vara en bra utgångspunkt för diskussionen, under förutsättning att vi blir medlemmar i NATO, annars talar vi om ännu större tillskott för att återställa en rimlig förmåga att försvara oss själva.
Att förmågan att hävda eget territorium är en skyldighet för en suverän stat, och en grundförutsättning för Sveriges existens, med alla dess invånare och våra grundläggande värderingar, verkar inte ha fallit någon in. Inte i så stor utsträckning att de är villiga att betala för det i alla fall. Önsketänkande verkar vara den överordnade idén i svensk försvarspolitik.
Problemet för Reinfeldt är att något har träffat fläkten och det luktar inte kaprifol. Om hans ”väl balanserade” försvar möter verkligheten inom det närmaste decenniet kommer dålig lukt inte att vara hans största bekymmer. Inte vårt heller.
