Häromdagen besvarade jag ett inlägg på bloggen Cynismer skriven av någon som kallade sig Inspektören. Inlägget var behäftat med en hel del felaktigheter och visade på författarens bristande förståelse för sjökrigföringens natur och utövande. Det skapade minst sagt viss upprördhet bland marint intresserade.
Nu har Inspektören utvecklat sina tankar något i ett något tydligare och som det verkar lite bättre underbyggt inlägg. Han eller hon talar fortfarande om "Marinen" men det tolkas nedan som de sjögående förbanden i Försvarsmakten.
Inspektören presenterar tre tänkbara scenarier för de sjögående förbandens framtid:
1. Fortsatt brist på medel för omsättning av fartyg och utrustning hos Flottan och Amfibiekåren.
2. Marinen tillförs omedelbart kraftfulla medel för omsättning och modifiering av i stort sett det mesta av materielen.
3. Att resurser tas från en marin i skick enl. punkt ett och förs över till Kustbevakningen som i praktiken får nya uppgifter och materiel.
Tyvärr är det inte så mycket nytänkande i detta som man kan förledas att tro vid en första anblick. När man på militära utbildningar gör taktiska bedömningar tar man fram ett antal alternativ som måste uppfylla ett antal kriterier, de ska till exempel vara möjliga att genomföra och de ska lösa den uppgift som ställts för att nå de operativa målen.
Både 1 och 2 är möjliga scenarier för de sjögående förbandens framtid. Att överföra ekonomiska medel, materiel och vissa av uppgifterna till en annan myndighet är förvisso möjligt, men löser inte uppgiften. Oavsett hur stor del av de sjögående förbandens ekonomi, materiel och kompetens som överförs till Kustbevakningen kommer de ändå inte att kunna lösa uppgiften att försvara Sveriges nationella intressen i den marina arenan. Det förändrar inget i sak och är därmed inte ett gångbart alternativ.
Det förhållande som de sjögående förbanden lever under gäller över hela Försvarsmakten - bristerna är så omfattande att stridsvärdet och den operativa effekten nått en underkritisk nivå. Bristerna gäller både numerär, dvs. antal förbandsenheter och personaluppfyllnad av dessa, och tillgång till övningstid och materiel i erforderlig mängd. Detta innebär att, trots de ändå stora summor pengar som anslås till Försvarsmakten, den reella uteffekten blir otillräcklig.
Alternativ 2 är det enda alternativ som löser uppgiften - att skapa en förmåga att säkra Sveriges nationella intressen och vår säkerhetspolitiska handlingsfrihet. Hur realistiskt detta alternativ är lämnar jag till läsaren att bedöma, men de av ÖB tidigare äskade miljarderna för att realisera IO14 kommer inte att räcka till.
Tyvärr kommer våra politiker, med till visshet gränsande sannolikhet, välja alternativ 1 i någon form. Detta kan de göra eftersom vi saknar en nationell strategi och en trovärdig grundläggande försvarsidé.
Alternativ 3 är dock inte ett alternativ.
Vi bygger ett hus utan överenskommen specifikation och utan ritningar. Hoppas återkomma med ett inlägg om detta framöver.
/ Commander
EDIT: Upptäckte just att Inspektören kommit med ytterligare en uppföljning. Hoppas kunna återkomma med ett eventuellt svar längre fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar