Lojalitet in i döden

Den uppmärksamme läsaren av Loggboken har säkert märkt att det var någon vecka sedan det senaste inlägget publicerades. Orsaken till detta är ett styng av dåligt samvete. Är det rätt att offentligt lyfta fram, analysera och kommentera brister och missförhållanden i Försvarsmakten?

Den senaste tidens rapportering av Försvarsmaktens hantering av sin personal, som kulminerade (?) med Chefsingenjörens SMS-uppsägning, har väckt rättmätig vrede och frustration bland människor såväl inom som utom organisationen.

Av kommentarerna till blogg-inläggen kan man läsa att många äldre anställda uttrycker sitt missnöje och att ”det är dags att söka civilt jobb”, att många ”filar på sitt CV” et cetera. Detta är klagomål som man hört många gånger förut i mässar och gunrum utan att det blivit verklighet. Trots allt verkar de flesta försvarsanställda uppskatta sina uppgifter och sina kollegor för mycket för att göra slag i saken och söka sig ut i ”det civila mörkret”.

Det som oroar mest är kommentarerna från de yngre kollegorna på officers- och specialistofficersutbildningarna som säger att de avser sluta så fort de fått sin examen. Det fanns kadetter på min egen officersutbildning som hade liknande planer men det tycks vara mycket mer utbrett nu.

Oroande är även kommentatorerna som säger sig ha avrått intresserade ungdomar från att söka anställning i Försvarsmakten. Det borgar inte för att den framtida rekryteringen kommer att ha stor chans att lyckas.

Är det då rätt att på bloggar lyfta fram och kommentera brister hos FM som arbetsgivare? Officersyrket förutsätter en stark lojalitet hos personalen – trots allt är man anställd för att i strid slåss för svenska intressen i närområdet och långt borta och i värsta fall kanske för Sveriges existens. Man är utbildad för att fatta beslut om liv och död som kan medföra att andra människor, likväl som en själv, riskerar att skadas eller dödas. Hur rimmar denna lojalitet med det som lyfts fram på bloggarna?

Man kan vända frågan. Är inte bloggandet ett uttryck för personalens starka engagemang för Försvarsmakten och Sverige? När tjänstevägen inte räcker till och när ÖRA inte fungerar känner de anställda att något måste göras. När ingen lyssnar har bloggarna blivit en kanal där tillståndet i FM kan åskådliggöras och debatteras. Bloggarna läses av människor i beslutsfattande ställning och de gör skillnad.

Detta ställer dock de anonyma ansvariga inför ett stort ansvar, dels ur ett sekretesshänseende men även ur rekryteringssynpunkt. Vi måste inse att yngre kollegor och intresserade ungdomar läser det som skrivs. Därför måste vi noga överväga vad vi skriver och hur det tas emot – utan att för den skull mörka eller lägga tillrätta allvarliga brister i organisationen.

Åter i området,

/ Commander