En "verklig" insats i Libyen

Detta inlägg innehåller en fiktiv historia om en svensk flygförare som deltar i det flygförband som Sverige är på väg att skicka till Libyen för att hjälpa till att uppfylla UNSCR 1973 med syfte att skydda civila mot Khadaffis soldater.

De händelser Erik Persson råkar ut för i berättelsen är inte osannolika, hur hans agerande kommer att överensstämma med den kommande verkligheten återstår att se.

Historien är författad av en individ som saknar detaljkunskap från såväl flyg- som markoperativ verksamhet. Därför ber jag läsaren att försöka överse med de tekniska och taktiska felaktigheter som berättelsen utan tvekan är full av.
---

Kapten Erik Persson övervakade systemen i sin JAS39C när han flög in över kusten till Libyen. Han hade strax innan avslutat lufttankning från en spansk Boeing 707 för att vara fullt uppfylld när uppdraget över Libyen påbörjades. Utanför flygplanet var allt lugnt, solen lyste från en klarblå himmel och den libyska öknen liknade övningsområdet i Nevada där han deltagit i den amerikanska övningen Red Flag något år tidigare.

Han hade med sina kollegor anlänt till den italienska flygbasen Sigonella på Sicilien några dagar tidigare, efter att riksdag och regering till slut fattat beslut om insats, och detta var hans tredje uppdrag till stöd för FNs säkerhetsråds resolution 1973. Resolutionen syftade till att skydda civila från Khadaffi-trogna truppers övergrepp men de undantag – eller caveats – som socialdemokraterna hade drivit igenom gjorde insatsen tandlös.

Khadaffis flygvapen var sedan flera veckor i praktiken utslaget av koalitionens anfall och inga fientliga mål rörde sig i luftrummet ovanför Libyen. Erik och hans kollegor fick nöja sig med att spana efter luftmål och övervaka händelserna på marken. De ingripanden som gjordes för att skydda civilbefolkningen genomfördes av övriga länder i koalitionen. Danska och amerikanska kollegor hade tittat frågande på Erik när han berättade om de caveats som den svenska styrkan var belastade av.

-          “Those politician’s only priority is to cover their own asses, innocent civilians getting killed is of no concern for them”, sa en amerikansk A-10-pilot på bred Texas-dialekt och skakade på huvudet.

“Det är ju själva fan att vi som nation aldrig kan göra något rätt när det handlar om att bekämpa diktaturer i världen”, tänkte Erik medan han fortsatte sitt uppdrag. Han flög på 6000 meters höjd för att undvika eventuella kvarvarande fientliga luftvärnsresurser. Flygplanet var beväpnat med två jaktrobotar av typen AMRAAM som var avsedda att användas mot luftmål tillsammans med den fast monterade automatkanonen. Han hade också två Rb 75 Maverick för insats mot markmål. De svenska insatsreglerna (ROE) tillät i praktiken inte insatser mot mål på marken. Roboten motiverades med att det skulle användas i självförsvar mot fientliga luftvärnsförband, även om den knappast var optimal för den typen av insats. Övriga lastpositioner var upptagna av en Litening III målutpekningskapsel (LPD) och fälltank.

Han följde trafiken på stridsledningsfrekvensen där tjänstgörande operatör i en brittisk E-3D Sentry AWACS ledde operationerna över Libyen. Tydligen pågick insatser mot Khadaffis mekaniserade förband strax väster om hans anvisade sektor, denna var dock tom på såväl fiender som fientlig verksamhet.

Erik passerade över ett sjukhus som några dagar tidigare utsatts för beskjutning av Khadaffi-trogna stridsvagnsförband och prickskyttar. Beräkningarna över antalet döda och skadade civila var mycket osäkra men Al-Jazeera hävdade att det rörde sig om fler än 50 oskyldiga döda och skadade. Den libyska propagandaapparaten hävdade att det var ”korsfararnas” bomber som träffat sjukhuset, något som ingen utifrån trodde det minsta på. ”Det första offret i krig är sanningen”, tänkte Erik.

När han tittade ned såg han något som väckte hans intresse. En stridsvagn var på väg österut på den väg som ledde till staden och det lilla sjukhuset. Han riktade in kamerorna i sin LPD mot stridsvagnen. Luckorna i vagnen var stängda och fordonet gjorde god fart längs vägen. När stridsvagnen passerade ett pass där vägen var skymd mötte den en civil personbil som gjorde sitt bästa för att undkomma. Bilen tvärbromsade och försökte svänga av vägen, men en undanmanöver var omöjlig på grund av vägens höga sidor. Stridsvagnen sänkte inte farten utan skakade bara till lite när den rammade bilen som trycktes ned mot vägbanan. Att någon i bilen överlevt var helt uteslutet. ”Inte en mus hade överlevt den smällen”, tänkte Erik medan han fortsatte följa stridsvagnens framfart i LPD:n.

Några hundra meter längre fram längs vägen stod en buss på tvären över vägen. Den hade kört i diket med framhjulen och föraren försökte desperat få bussen att röra på sig. Stridsvagnen fortsatte med hög fart och skulle inom någon minut krossa bussen på samma sätt som bilen tidigare. Bussen var draperad i den libyska oppositionens röd-grön-svarta flagga och såg ut att vara full av flyktingar på väg mot staden i närheten.

Erik tittade på bussen, tillbaka till stridsvagnen och bussen igen. ”Vad i helvete… Stanna!”, skrek han inom sig, trots att han självklart insåg att besättningen i stridsfordonet knappast skulle hörsamma hans uppmaning. ”I helvete heller, inte på min vakt…!”

-          “GRIZZLY,  ALPHA ONE EIGHT, ENGAGING GROUND TARGET, ONE-ONE-ZERO BULLS EYE TWO-ONE”

-          “ROGER, OUT!” Av tonfallet att döma kunde den brittiske operatören lika väl ha kommenterat en väderrapport.

Erik manövrerade sin JAS 39 för att få skjutläge, låste robotmålsökaren på stridsvagnen, osäkrade vapnet och avfyrade det, allt inom loppet av några få sekunder. Han kände i planet när roboten släppte från vapenbalken och såg hur vapnet sköt iväg mot målet. Sekunderna släpade sig fram tills roboten träffade målet omedelbart bakom tornet. Stridsvagnen tvärstannade och ögonblicket senare exploderade den med ett stort svampmoln av rök och eld, ett knappt hundratal meter från den utsatta bussen.

När Erik bankade hårt vänster och passerade över de räddade flyktingarna flög en tanke genom huvudet. ”Vilket brott kan man bli dömd för när man medvetet brutit mot gällande ROE? Tjänstefel, ordervägran eller dråp?” Erik kände instinktivt att det inte spelade någon som helst roll.

”Jag kan ta mitt straff. Och jag kommer att kunna se min fru och mina barn i ögonen när jag kommer hem. Jag gjorde det som var rätt!”

---

Ja du, Urban Ahlin, gjorde Erik Persson rätt eller fel? Vad skulle han mötas av hemma i Sverige - åtal eller medalj? Jag är rätt säker på vad de libyska flyktingarna hade röstat för om någon hade frågat dem.

Med de av socialdemokraterna genomdrivna restriktionerna kommer svenska piloter endast att kunna titta på när de möter motsvarande situation i verkligheten. Att titta bort när övergrepp begås må vara en socialdemokratisk paradgren, men det är inte en vana hos svensk militär personal. Förhoppningsvis kommer det inte att ske denna gång heller.

/ Commander