Kontakt

Kontakta Commander: commanderslog [at] hotmail.se

fredag 8 november 2013

Struktur i debatten

Debattörerna Johan Wiktorin, ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin och redaktör för bloggen Försvar & Säkerhet, och Oscar Jonsson, doktorand vid King’s College och författare till bloggen Säkerhetspolitiska reflektioner, har påbörjat ett intressant samarbete:

"I det fortsatta sökandet efter nya former för att bli klokare, så har vi, Johan och Oscar, kommit överens om att pröva ett publikt och digitalt brevskrivande som ett sätt att samtala om svåra försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Denna form ger möjligheten gå på djupet och interagera. Det är få, svåra frågor som kan lösas med enbart ett replikskifte."

En strålande bra idé, vars utveckling det ska bli spännande att ta del av. Försvarsdebatten, så som den nu ser ut, spretar en hel del med inlägg högt som lågt om alltifrån nationell strategi och personalförsörjning till enskilda vapensystem eller delar därav. Inte att någon av dessa frågor är oviktig eller ointressant, men det är viktigt att debatten sker utifrån en någorlunda lika utgångspunkt. Att debattera Försvarsmaktens storlek, organisation eller utveckling utan att först diskuterat dess uppgifter eller i vilken säkerhetspolitisk miljö den är tänkt att verka är knappast fruktbart. 

Därför är det extra glädjande att deras första brevväxling kommer att handla om NATO, en fråga som oavsett vad man tycker eller vad som beslutas i framtiden, ändå kommer att ha avgörande betydelse för hur vi bäst utformar vår försvars- och säkerhetspolitik. Därmed är ett sådant beslut även avgörande för hur det militära verktyget ska utformas och användas. 

Som sagt, ett spännande nytt grepp som kommer att bli mycket intressant att ta del av. Det har förutsättningar att skapa struktur i debatten, en struktur som denna är i desperat behov av. 

Bra jobbat!

/ Commander

onsdag 6 november 2013

Frågor utan svar, hur länge kan regeringen ducka?

Riksdagsmannen och sjöofficeren Peter Jeppsson (s) ställde härom dagen en fråga till Försvarsminister Karin Enström om vilka åtgärder regeringen avser vidta för att säkerställa att personalen kan behållas samt att beredskapen kan garanteras, med anledning av det förhalade beslutet om ombyggnad av korvetterna HMS Göteborg och HMS Kalmar. Fartygen ligger sedan länge och rostar i Örlogshamnen i väntan på att byggas om till vedettbåtar som ersättning för sex Bevakningsbåtar och HMS Jägaren. 

"Svaret" som presenterades var ett icke-svar av typen "Goddag, yxskaft!" vilket väckt såväl irritation bland berörda som löje över Försvarsministern. Det vittnar om bristande respekt mot såväl frågeställaren som mot uppdraget som Försvarsminister. Och mot Försvarsmaktens personal. Jeppsson ifrågasätter i tisdagens BLT om ministern egentligen förstått frågan, en fullt förståelig undran.

Idag ställde Peter Jeppsson ytterligare en fråga i ett lika angeläget ärende. Det handlar om modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall, ett beslut som har förhalats av regeringen i över ett år. HMS Gävle har legat avrustad vid kaj sedan hösten 2012 i väntan på beslut. 

Frågan som ställdes var:

När avser regeringen att fatta beslut avseende modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall så att riksdagens beslut om sju korvetter kan innehållas?

Vi är många som är nyfikna på svaret, men jag skulle bli mycket överraskad om det blir något annat än "någon gång i framtiden". 

Hur länge kan den borgerliga regeringen ducka för relevanta och angelägna frågor och hur länge kan de förhala för marinen livsviktiga beslut? Knappast längre än hösten 2014...

/ Commander

onsdag 30 oktober 2013

BS som i Bull Shit

Opassande. Olämpligt. Osmakligt. Ovärdigt. Omänskligt. 

Nuförtiden är det sällan som jag blir upprörd över något som har med svensk försvars- och säkerhetspolitik att göra, vilket kanske framgått av inläggsfrekvensen på denna blogg. Jag har helt enkelt resignerat inför övermakten - antalet väderkvarnar är alltför stort och verkar växa hela tiden. Skenet av det oavbrutna fyrverkeriet av dumheter överglänser helt det skimrande stjärnljuset av hopp långt där bortanför.

Ibland dyker det dock upp något som är så särdeles korkat och osmakligt att man bara blir heligt förbannad! Denna gång är det en tidigare folkvald som är orsaken till vreden.

Birger Schlaug har i ett inlägg om olyckorna inom militär flygverksamhet försökt att göra en politisk poäng på de 600 dödsfall som omkom i flygtjänst under åren 1945-1991. Inlägget dryper av insinuationer.

Även en miljöpartistisk politiker borde förstå att det är farligare att utprova nya flygplan, genomföra skarpa vapeninsatser eller lyfta på incidentuppdrag i mörker och dåligt väder, än att sitta i mysbyxor och odla biodynamiska groddar och gnälla över avgaser. Att då förlöjliga de som givit sina liv för att skydda Sverige och dess medborgare är bara skamligt! Hur de efterlevande känner det kan man bara föreställa sig.

Skämmes, ta mig fan!

Undrar vilka arbetsplatsolyckor med dödlig utgång han ska raljera över nästa gång?

I och med att den nymoderata försvars- och säkerhetspolitiken har havererat är vi nog många som söker efter andra alternativ inför valet 2014. SD går bort, liksom socialisterna. Stödpartierna (KD, FP, C) innebär bara en röst på Stridshingsten och överste Hästsvans. Det är ont om alternativ.

Efter att Annika Nordgren Christensen, tidigare riksdagsledamot för Miljöpartiet, gått från klarhet till klarhet med inlägg och kommentarer i den säkerhetspolitiska debatten, seglade Mp upp som ett parti att överväga för oss som tycker försvars- och säkerhetspolitik väger tyngre än några hundralappar mer eller mindre i plånboken. 

Birger Schlaugs inlägg har effektivt förändrat den inställningen. Jag lovar - jag kommer aldrig rösta på ett parti som haft honom som ordförande (förlåt, "språkrör"). ALDRIG. 

Birger Schlaug - du är ett kräk!

För er som vill läsa ett mer nyanserat inlägg rekommenderar jag Wiseman

Skipper är en klokare och mer mogen människa än jag, han lämnar Birger på den sophög där han hör hemma, och fokuserar på en annan intressant fråga.

Om det är någon som tycker att jag i detta inlägg inte visar erforderlig respekt för några av våra nuvarande eller före detta folkvalda, vill jag bara påminna om att respekt inte är något man kan kräva utan något man förtjänar.

Respekt till alla Er som utsätter er för risker till skydd av Sverige och dess medborgare! Tack för Er insats.

EDIT 040723B6: Informationsdirektör Erik Lagersten belyser frågan på ett mycket tydligt sätt. Bra där!

/ Commander

tisdag 17 september 2013

Brist på förtroende...

 
Regeringen har vid ett flertal tillfällen fattat beslut och gjort uttalanden som varit regelrätta misstroendeförklaringar mot Försvarsmakten och dess personal. Misstroendet är på intet sätt enkelriktat. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av reaktioner på bloggar, i mässar och gunrum när diskussioner om neddragningar, nymoderata "satsningar" och #mycketlågnivå dyker upp.
 
Något som har hållit en #mycketlågnivå den senaste tiden är denna blogg. Den hopplöshet som regeringens oförmåga att hantera försvars- och säkerhetspolitiken skapar, och det misstroende som denna oförmåga resulterar i, har lagt en tung blöt filt över motivationen att delta i försvarsdebatten.
 
Det finns dock ett antal kämpar där ute som fortfarande fäktas för att få en nödvändig förändring till stånd - Wiseman och Skipper är självklara hjältar i detta avseende.
 
En annan är kd Andreas Braw som i ett inlägg i Frivärld sätter ord på hopplösheten och misstroendet mot regeringen. En mycket läsvärd artikel som rekommenderas starkt!
 
I förlängningen kan man ställa frågan vad denna brist på förtroende för den politiska ledningen gör för demokratin och Försvarsmaktens roll i densamma...
 
/ Commander

torsdag 16 maj 2013

Permanent genomförandegrupp?

Tänkte skriva ett inlägg om den utredning som tillsattes idag om hur regeringen ska kunna bestämma vilken materiel som behöver köpas in på lång sikt, istället för Försvarsmakten. Men - jag orkar inte skriva något seriöst... Länkar till inslaget i SR istället, kompletterat med nedanstående kommentarer.

Om jag förstår saken rätt innebär detta en motsvarighet till en permanent Genomförandegrupp där politiker styr i detalj vilka materielsystem som ska köpas in eller inte. Med tanke på hur tokigt och fel det blev förra gången är detta ett synnerligen underligt steg. För att få en långsiktighet i materielprocessen bör styrningen av den läggas ut på de som har just helhetsgrepp - nämligen Försvarsgrenscheferna. 

Självklart måste avvägningar göras, för oavsett nivån på försvarsanslaget kommer det inte att räcka till allt. Men ju längre från den operativa verksamheten dessa beslut fattas, desto mindre överblick har beslutsfattarna. Att göra avvägningar innebär att välja bort hela eller delar av system eller funktioner för att skapa så slagkraftiga förband som möjligt med tillgängliga ekonomiska medel. 

Att regeringen, eller någon annan på politisk nivå, skulle ha möjlighet att i detalj sätta sig in i vilka långsiktiga följdeffekter en sådan avvägning får för varje enskilt system, är att kraftfullt överskatta förmågan hos våra politiker!

Tvärt om är det våra politikers petande i detaljer som omöjliggör en långsiktig materielprocess.

Trött var ordet!

/ Commander

För mer detaljerade och initierade kommentarer kring utredningen hänvisas till Skipper och väpnaren.

fredag 3 maj 2013

Beredskap på riktigt

Enligt Rianovosti besöker det ryska landstigningsfartyget Azov staden Haifa i Israel den 1-3 maj. Det som gör besöket anmärkningsvärt är att det är första gången sedan staten Israel bildades som ett ryskt örlogsbesök genomförs i landet. Besöket sammanfaller med firandet av att det var 68 år sedan segern över Tyskland i Andra världskriget. Enligt uppgift skall det genomföras "open ship" för allmänheten och bjudas på uppträdande av Svartahavsflottans orkester. 

Besöket uppges vara föranlett av ett initiativ från israeliska veteranorganisationer, vilket möjligtvis kan vara fallet, men det är inte hela sanningen. Inte heller är det ryska flottan som har beslutat om att de ska förtöja i Haifa. Örlogsbesök är ett medel för att skicka signaler till andra länder, och dessa beslutas av den högsta politiska ledningen. Det är ett sätt att utnyttja sjöstridskrafter som ett verktyg i den säkerhetspolitiska verktygslådan - Sea Power.

Som en parentes kan man dra en parallell till den svenska incidentverksamheten som debatterats i media de senaste veckorna. Att skicka säkerhetspolitiska signaler är inte, och ska inte vara, en uppgift för Försvarsmakten. Att skicka säkerhetspolitiska signaler är en uppgift för den politiska ledningen, Försvarsmakten är ett av många medel för att skicka dem. 

Därför kan man också ifrågasätta försvarsministerns uttalande om att hon förutsätter att Försvarsmakten anpassar beredskapen till omvärldsläget. Det är helt riktigt och det har Försvarsmakten också gjort - det finns inget direkt hot mot landet i dagsläget och därför har vi den beredskap vi har. Beslutet att inte skicka upp incidentroten att möta de ryska bombplanen skickar dock en politisk signal till Ryssland om vår bristande vilja och förmåga att hävda vårt territorium. Det är den politiska ledningens ansvar att avgöra vilka säkerhetspolitiska signaler som skall skickas och därmed att tillse att så sker, exempelvis genom att ha erforderlig incidentberedskap. Det är inte upp till tjänstemän i Försvarsmakten att bedriva säkerhetspolitik och därför kan försvarsministern inte skylla ifrån sig på dem. Det är hög tid att ta ansvar!

Nog om det. Den ryska sjöstyrkan i Medelhavet planerar för en övning utanför Syriens kust, datum för övningen är dock inte fastställt. Styrkan består för tillfället av sex fartyg, ytterligare sex fartyg från Stillahavsflottan ansluter under maj månad och man förbereder sig på att evakuera ryska medborgare från det krigsdrabbade landet. 12 fartyg med stödresurser är en ansenlig styrka, vilket lär behövas om de ska genomföra en Non-combatant Evacuation Operation (NEO) av ryska medborgare i Syrien, även om antalet individer går starkt isär. 

Att operera och öva på internationellt vatten står alla stater fritt att göra, det krävs inga FN-resolutioner eller överenskommelser. Att öva på annan nations territorialhav kräver naturligtvis tillstånd från det aktuella landet, men även det är vanligt förekommande - som en säkerhetspolitisk åtgärd eller som ett led i förberedelser för en operation. Som exempel har svenska Flottan genomfört övningar på cypriotiskt territorialhav inför deltagandet i UNIFIL och på djiboutiskt territorialhav inför Operation Atalanta.

Att förlägga övningsverksamhet till ett visst område är också ett sätt att skicka signaler om att "vi har intresse i detta område, vi observerar vad som händer och vi är beredda att agera om det blir nödvändigt". Den ryska sjöstyrkans verksamhet kan också ses i det ljuset. 

Sammanfattningsvis - den ryska styrkan skickar politiska signaler om intresse i regionen, knyter band mellan Ryssland och Israel och är beredd att rädda ryska medborgare undan kriget i Syrien. Allt genom att bedriva normal fredstida verksamhet med sjöstridskrafter och utan några omfattande kostnader eller politiska åtaganden. 

Det är poängen med Sea Power!

Ovanstående handlar främst om hur att använda stridskrafter som säkerhetspolitiska verktyg, men också mycket om att skicka signaler, medvetet eller omedvetet. För att rätt kunna tolka dessa krävs djupare kunskap om inblandade nationer än vad undertecknad besitter. Därför vore det intressant att få ta del av läsarnas synpunkter om varför är ryska flottan i området och hur närvaron tolkas i Israel, Syrien, Ryssland, EU etc. Välkommen med ditt bidrag i kommentarsfältet!

/ Commander

torsdag 31 januari 2013

ÖB fortsatt sjukskriven

Försvarsmakten meddelar idag att Överbefälhavarens sjukskrivning förlängs till mitten av mars. Det är knappast att förvånas över - att komma tillbaka efter en sjukskrivning orsakad av överansträngning är inget man gör i en handvändning. Det tar tid - lång tid.

Man kan anta att officerare, soldater och sjömän har en något högre tröskel än gemene man innan överansträngningen blir så stor att den resulterar i sjukskrivning. Militär personal är trots allt utbildade och övade för att kunna fungera under stark fysisk och mental press. Detta faktum kan emellertid förstärka problemet, det finns en överhängande risk att man låter det gå för långt innan man drar i nödbromsen. Därför är det extra viktigt att alla i ett arbetslag är observanta på varandra och vid behov tar upp en diskussion om hur de mår. På allvar.

Hur långt det gått i Överbefälhavarens fall vet nog ingen, kanske inte ens han själv. Det kan vara svårt att ställa en korrekt diagnos när man är mitt i situationen. Man kan dock misstänka att en Överbefälhavare, som högste chef och i en mycket offentlig position, har en ännu högre tröskel än oss övriga. Det skulle förvåna föga om Överbefälhavarens sjukskrivning förlängs ytterligare. Jag hoppas jag har fel - Försvarsmakten behöver en chef som talar klarspråk och står upp för myndigheten när det blåser snålt.

Överbefälhavaren har skrivit ett brev till Försvarsmaktens personal där han beskriver situationen och tackar för allt stöd han fått. Facebook-gruppen "Krya på dig ÖB" har idag över 7000 medlemmar som visar sitt stöd för Överbefälhavaren. Tyvärr, måste jag säga, har den utvecklats från att vara ett stöd för Överbefälhavaren till att bli ett forum för allmän försvarsdebatt. En rätt låg sådan också. Lite ovärdigt.

KRYA PÅ DIG ÖB! Varje chef har en ställföreträdare som kliver in och håller skutan flytande tills chefen har återställt stridsvärdet och åter kan träda in med full kraft. Låt det ta den tid det tar.

Det svårt misshandlade uttrycket "personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs" bevisas nu av myndighetens personal själv - värmen och omsorgen som visas vår högste chef och kollega går inte att ta miste på. Det är vid dylika tillfällen jag känner att jag fortfarande - trots allt - är stolt över att tjänstgöra i Försvarsmakten!

Det är ju ändå bara ett särintresse bland många andra. Som biodling eller fågelskådning.

/ Commander

onsdag 30 januari 2013

Särintresse, ointresse eller ren dumhet?

Nej, nu blir jag förbannad på allvar! Särintresse!? Gör sig statsministern till eller är han dum på riktigt?!

Frustrationen har varit stark hos många säkerhetspolitiskt intresserade det senaste dygnet, efter statsministerns uppmärksammade uttalande, där han avfärdar Överbefälhavaren och Försvarsmakten som "särintressen". Visst blir man upprörd och heligt förbannad – problemet är att det sällan lönar sig. Särskilt inte inom politikens område.

Jag är övertygad om att statsministern inte på allvar menar att försvaret av Sverige är ett särintresse, det är ändå nationens överlevnad vi talar om, och inför den är alla andra intressen underordnade.  Till och med nästa jobbskatteavdrag, och det inser statsministern likaväl som alla andra. Han uppvisar däremot en besvärande kortsiktighet i sitt resonemang och en frapperande brist på insikt i försvarspolitiska frågor.

Det olyckliga uttalandet är säkerligen ett försök att hantera en politiskt svår situation. De nya moderaterna är pressade i försvarsfrågan, därom råder knappast något tvivel. Partiledningen verkar överraskad av den senaste månadens försvarspolitiska debatt och reagerar med en ryggmärgsreflex när de försöker avfärda ÖB som en myndighetschef bland många som skriker efter mer resurser. Försvaret är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett ”särintresse”.

Alliansen, med de nya moderaterna vid styråran, är inte ensamt skyldiga. De har i allsköns ro fortsatt i samma gamla trygga säkerhetspolitiska hjulspår som tidigare regeringar, hjulspår som de senaste decennierna inneburit en stegvis nedmontering av vår försvarsförmåga i allt snabbare takt. Detta har skett i stilla samförstånd med övriga partier i riksdagen. Enda undantaget är SD, men dem är det ingen som tar på allvar, inte i denna fråga heller. Försvaret har inte varit någon sexig fråga som vinner val. Försvaret har setts som ett nödvändigt ont, som en utgiftspost som kan användas som budgetregulator, regionalpolitiskt verktyg eller industristöd. I övrigt har vår försvarsförmåga inte haft något värde och därmed har det omgärdats av ett närmast kompakt ointresse från våra politiker.

Alliansregeringen hade förhoppningsvis de bästa avsikter när de ville stoppa den ensidiga nedrustning som svensk försvarspolitik traditionellt inneburit och skapa ett försvar som är användbart som säkerhetspolitiskt verktyg. ”HMS Försvarsmakten” har under en mycket lång tid seglat åt fel håll, men när de försökte vända fartyget till rätt kurs föll de sista resterna av vårt försvar i bitar. Det har en längre tid stått klart att kejsaren är naken, det krävdes dock att någon påtalade detta för att det inte längre skall gå att förneka.

Statsministern försöker dock förneka så gott han kan. Hans offentliga uttalanden innebär fortsatt förnekelse av att vår försvarsförmåga nått farligt låg nivå. Han har inte mycket val om han inte vill underkänna sin regerings försvarspolitik, inte efter att såväl den förre som den nuvarande försvarsministern med en dåres envishet upprepat att försvaret är starkt och att förmågan ligger på en rimlig nivå.

Som argument för att försvarsförmågan är väl balanserad hävdar Statsministern att han inte kan se att någon i dagsläget skulle vilja rikta ett isolerat militärt angrepp mot Sverige. Här kan man ställa sig frågan: är det bara politisk taktik, eller är det ren dumhet?

För det första är det inte ”dagsläget” som diskuteras – det försvar vi bygger idag är det vi kanske kommer att behöva om tio-femton år. Att bygga upp försvarsförmåga är något som tar tid, vilket är självklart för de flesta. Vi kan jämföra med vår ubåtsjaktförmåga som tog mer än tio år att återställa till en rimlig nivå efter att bristerna blivit tydliga i och med U137, och det gjordes under stora uppoffringar och till stora kostnader. Då skall vi komma ihåg att det då bara var en liten del av Försvarsmakten som behövde åtgärdas, inte som nu hela vår försvarsförmåga.

För det andra är det inte heller ett ”isolerat” angrepp mot Sverige som majoriteten ser att vi behöver kunna försvara oss emot. Ingen har hävdat att de ser en överhängande risk att Sverige ensamt blir attackerat utan att andra länder påverkas. En kris i ett land påverkar kringliggande länder i betydligt större utsträckning idag än vad det gjorde tidigare, det är därför politikerna framhåller att ”vi bygger säkerhet tillsammans med andra”.

Problemet är att vi inte gör det heller. Om vi menade allvar med att ”vi bygger säkerhet tillsammans med andra” skulle vi ha ansökt om NATO-medlemskap. Det är dock en fråga som flertalet svenska politiker fortfarande skyr som pesten. Många med argumentet att en majoritet av svenska folket är emot ett medlemskap. Det må så vara – i dagsläget – men är det inte politikernas uppgift att leda, eller är de bara vindflöjlar som visar åt vilket håll opinionens vindar blåser för tillfället? När politikerna insett att vi är beroende av våra grannar för vårt försvar, vilket de flesta verkar ha gjort, borde de argumentera för ett medlemskap och inte gömma sig bakom opinionsundersökningar.

De politiska motståndarna, liksom de mindre stödpartierna, vädrar morgonluft av moderaternas trångmål. De försöker ta enkla politiska poäng men ingen verkar villig att på allvar ta konsekvenserna av decennier av underfinansiering. Det räcker inte att diskutera en begränsad höjning av försvarsanslaget – det handlar om betydligt mer kraftfulla åtgärder som skall till. En dubbling av anslaget torde vara en bra utgångspunkt för diskussionen, under förutsättning att vi blir medlemmar i NATO, annars talar vi om ännu större tillskott för att återställa en rimlig förmåga att försvara oss själva.

Att förmågan att hävda eget territorium är en skyldighet för en suverän stat, och en grundförutsättning för Sveriges existens, med alla dess invånare och våra grundläggande värderingar, verkar inte ha fallit någon in. Inte i så stor utsträckning att de är villiga att betala för det i alla fall. Önsketänkande verkar vara den överordnade idén i svensk försvarspolitik.

Problemet för Reinfeldt är att något har träffat fläkten och det luktar inte kaprifol. Om hans ”väl balanserade” försvar möter verkligheten inom det närmaste decenniet kommer dålig lukt inte att vara hans största bekymmer. Inte vårt heller.

/ Commander


EDIT 311949A7: Kompletterar med en länk till ett betydligt mer välskrivet inlägg på Newsmill. Tack för det!

http://www.newsmill.se/artikel/2013/01/31/f-r-de-d-da-och-skadades-skull-b-r-reinfeldt-be-om-urs-kt

/ C

måndag 28 januari 2013

Lögner och propaganda i Sjöfartslexikon

Återigen ett inlägg som är något off-topic, men denna gång handlar det om vad som är sant och vad man kan lita på när det kommer till det skrivna ordet, en nog så viktig fråga i detta mediala tidevarv. Boken som avses är inte vilken skrift som helst utan något som borde vara ett vetenskapligt uppslagsverk med tydliga referenser till varifrån informationen är hämtad, nämligen Sjöfartslexikon av sjökapten Gösta Bågenholm. Det är i alla sammanhang viktigt att använda tydliga och väl definierade uttryck och benämningar, så ett lexikon om sjöfart är välkommet av oss som är intresserade av havet och sjöfartsnäringen. 

Boken har undertiteln "ordbok, nya ord och begrepp, reglementen, lasthantering och nöd" följt av "-de viktigaste moderna begreppen och förkortningarna - inom IMO- och EU-lagstiftning, nya fartygstyper, befraktning och satellitteknik". En omfattande ansats, minst sagt. Eftersom författaren gör anspråk på att ha skrivit ett lexikon borde man kunna förvänta sig en "skrift som (mer l. mindre fullständigt) meddelar [...] ett yrkes o. d. ordförråd, i allm. ordnat i alfabetisk följd o. vanl. åtföljt av förklaringar l. definitioner" att döma av Svenska Akademins ordbok. 

Eftersom boken ramlade ned i brevlådan häromdagen har jag inte hunnit att lusläsa den från pärm till pärm, men den verkar vid en första anblick heltäckande och ger ett vederhäftigt intryck, eller gör den det? Döm om min förvåning när jag av en händelse slår upp ordet "sjörövare" och där får läsa följande: 

"Vapnet väger ca. 45 kg och är framexperimenterat av USAs krigsmakt mot fattiga, dåligt utrustade, irakiska värnpliktiga pojkar i USAs blodiga anfallskriget [sic!] mot Irak."

Citatet ovan avser utrustningen LRAD, som står för Long Range Acoustic Device, vilket är en sorts kraftfull högtalare som kan skicka riktade meddelanden och varningar över långa avstånd vid exempelvis operationer mot piratverksamhet. Den svenska stykan ME01 hade bland annat sådan utrustning för att skicka varningar till misstänkta piratbåtar och LRAD har också bidragit till att framgångsrikt avvärja piratangrepp mot kryssningsfartyg. Den kan också skicka riktade ljudtoner som upplevs som smärtsamma på flera hundra meters avstånd och är därmed ett användbart icke-dödligt vapen. LRAD utvecklades i USA i början av 2000-talet som ett svar på attacken mot USS Cole. 

Ovanstående är hämtat från öppna källor på Internet. Ingenstans står det ett ord om att LRAD blev "framexperimenterat" mot fattiga pojkar i Irak. Man kan undra var kapten Bågenholm hittar dessa "fakta"? Eller är det kanske bara författarens fördomar som lyser igenom? 

Det minsta man kan begära av ett lexikon är att det som skrivs på något sätt kan beläggas och verifieras. Ett lexikon får inte, om det skall ha någon som helst trovärdighet, innehålla tyckanden, lögner och propaganda. Den största delen av ansvaret åvilar naturligtvis författaren, men även förläggaren har en del att svara upp mot. Kanske någon från förlaget Båtdokgruppen AB, finansiärerna Signe och Olof Wallenius stiftelse eller Stiftelsen Sveriges Sjömanshus har någon kommentar till uppgifterna om LRAD?

Om notisen om sjörövare innehåller lögner och propaganda, hur mycket av övriga delar är då sant? Kanske allt, eller inget? Det finns ett skriande behov av bra litteratur på svenska om havet och sjöfarten. Tyvärr har inte Sjöfartslexikon bidragit till att fylla det behovet. Jag är ledsen för att jag härmed har givit oförtjänt uppmärksamhet åt ett "lexikon" som på grund av obelagda "fakta" inte går att lita på och som därför gör sig bäst i pappersåtervinningen. 

/ Commander

fredag 18 januari 2013

Ryska flottan utanför Syrien

Intressant artikel angående en stor rysk marinövning som förbereds utanför Syrien och påstått ryskt militärt stöd till Assad. Läsvärt.

Att förlägga en storövning till ett säkerhetspolitiskt intressant område är också en aspekt av Sea Power.

/ Commander