Mitt förra inlägg innehöll en fiktiv historia om kapten Erik Persson som bröt mot givna ROE för den svenska flygoperationen över Libyen och därmed räddade en buss full av flyktingar undan Khadaffis stridsvagnar.
Inlägget syftade till att peka på de problem som de av socialdemokraterna framtvingade begränsningarna orsakar för den svenska styrkan. Att förhindra att piloterna ingriper när de observerar övergrepp mot civilbefolkningen är en av de effekterna.
Tittar vi närmare på Eriks agerande kan det bedömas ur minst tre olika perspektiv.
Moraliskt gjorde han enligt min uppfattning helt rätt. Att inte ingripa när man har möjlighet att skydda utsatta i en livshotande situation är naturligtvis fullständigt förkastligt.
Juridiskt är agerandet säkerligen felaktigt, även om jag inte har kunskap nog att peka på aktuellt lagrum och vilka paragrafer som han bröt mot. Jag är övertygad om att en hel skock jurister skulle engageras i efterspelet om händelsen skulle bli verklighet, där åklagaren kanske skulle yrka på fängelse för dråp eller mord medan försvaret kanske skulle hävda nödvärnsrätten. En intressant process i sig.
Militärt var agerandet felaktigt på många områden. Att lyda order är en grundläggande skyldighet för all militär personal - så länge given order inte är olaglig. Försvarsmaktens personal har fått sitt mandat att utöva långtgående våld från det svenska folket som styr och leder genom de folkvalda i riksdag och regering. Att bryta mot dessa styrningar är att ta ett stort kliv ut över kanten till avgrunden och leder till att militären mister sin legitimitet. Militärmakt är ett verktyg för den politiska nivån att använda för att uppfylla de politiska målsättningarna. Allt annat är otänkbart i en demokrati.
Som professionell officer har man en skyldighet att försöka påverka beslut under processens gång. När beslutet väl är fattat har man att följa den beslutade inriktningen, även om man genom beslutskedjan fortfarande kan och bör arbeta för att orimliga beslut omprövas. Att självsvåldigt bryta mot fattat beslut kan inte ursäktas.
Enligt uppgift skall riksdagen fatta beslut om insats över Libyen på fredag och styrkan bedöms kunna vara operativ i början på nästa vecka. Låt oss hoppas att den politiska nivån omprövar sitt beslut innan dess så att inte svenska piloter hamnar i samma situation som kapten Erik Persson.
/ Commander
torsdag 31 mars 2011
onsdag 30 mars 2011
En "verklig" insats i Libyen
Detta inlägg innehåller en fiktiv historia om en svensk flygförare som deltar i det flygförband som Sverige är på väg att skicka till Libyen för att hjälpa till att uppfylla UNSCR 1973 med syfte att skydda civila mot Khadaffis soldater.
De händelser Erik Persson råkar ut för i berättelsen är inte osannolika, hur hans agerande kommer att överensstämma med den kommande verkligheten återstår att se.
Historien är författad av en individ som saknar detaljkunskap från såväl flyg- som markoperativ verksamhet. Därför ber jag läsaren att försöka överse med de tekniska och taktiska felaktigheter som berättelsen utan tvekan är full av.
---
Ja du, Urban Ahlin, gjorde Erik Persson rätt eller fel? Vad skulle han mötas av hemma i Sverige - åtal eller medalj? Jag är rätt säker på vad de libyska flyktingarna hade röstat för om någon hade frågat dem.
Med de av socialdemokraterna genomdrivna restriktionerna kommer svenska piloter endast att kunna titta på när de möter motsvarande situation i verkligheten. Att titta bort när övergrepp begås må vara en socialdemokratisk paradgren, men det är inte en vana hos svensk militär personal. Förhoppningsvis kommer det inte att ske denna gång heller.
/ Commander
De händelser Erik Persson råkar ut för i berättelsen är inte osannolika, hur hans agerande kommer att överensstämma med den kommande verkligheten återstår att se.
Historien är författad av en individ som saknar detaljkunskap från såväl flyg- som markoperativ verksamhet. Därför ber jag läsaren att försöka överse med de tekniska och taktiska felaktigheter som berättelsen utan tvekan är full av.
---
Kapten Erik Persson övervakade systemen i sin JAS39C när han flög in över kusten till Libyen. Han hade strax innan avslutat lufttankning från en spansk Boeing 707 för att vara fullt uppfylld när uppdraget över Libyen påbörjades. Utanför flygplanet var allt lugnt, solen lyste från en klarblå himmel och den libyska öknen liknade övningsområdet i Nevada där han deltagit i den amerikanska övningen Red Flag något år tidigare.
Han hade med sina kollegor anlänt till den italienska flygbasen Sigonella på Sicilien några dagar tidigare, efter att riksdag och regering till slut fattat beslut om insats, och detta var hans tredje uppdrag till stöd för FNs säkerhetsråds resolution 1973. Resolutionen syftade till att skydda civila från Khadaffi-trogna truppers övergrepp men de undantag – eller caveats – som socialdemokraterna hade drivit igenom gjorde insatsen tandlös.
Khadaffis flygvapen var sedan flera veckor i praktiken utslaget av koalitionens anfall och inga fientliga mål rörde sig i luftrummet ovanför Libyen. Erik och hans kollegor fick nöja sig med att spana efter luftmål och övervaka händelserna på marken. De ingripanden som gjordes för att skydda civilbefolkningen genomfördes av övriga länder i koalitionen. Danska och amerikanska kollegor hade tittat frågande på Erik när han berättade om de caveats som den svenska styrkan var belastade av.
- “Those politician’s only priority is to cover their own asses, innocent civilians getting killed is of no concern for them”, sa en amerikansk A-10-pilot på bred Texas-dialekt och skakade på huvudet.
“Det är ju själva fan att vi som nation aldrig kan göra något rätt när det handlar om att bekämpa diktaturer i världen”, tänkte Erik medan han fortsatte sitt uppdrag. Han flög på 6000 meters höjd för att undvika eventuella kvarvarande fientliga luftvärnsresurser. Flygplanet var beväpnat med två jaktrobotar av typen AMRAAM som var avsedda att användas mot luftmål tillsammans med den fast monterade automatkanonen. Han hade också två Rb 75 Maverick för insats mot markmål. De svenska insatsreglerna (ROE) tillät i praktiken inte insatser mot mål på marken. Roboten motiverades med att det skulle användas i självförsvar mot fientliga luftvärnsförband, även om den knappast var optimal för den typen av insats. Övriga lastpositioner var upptagna av en Litening III målutpekningskapsel (LPD) och fälltank.
Han följde trafiken på stridsledningsfrekvensen där tjänstgörande operatör i en brittisk E-3D Sentry AWACS ledde operationerna över Libyen. Tydligen pågick insatser mot Khadaffis mekaniserade förband strax väster om hans anvisade sektor, denna var dock tom på såväl fiender som fientlig verksamhet.
Erik passerade över ett sjukhus som några dagar tidigare utsatts för beskjutning av Khadaffi-trogna stridsvagnsförband och prickskyttar. Beräkningarna över antalet döda och skadade civila var mycket osäkra men Al-Jazeera hävdade att det rörde sig om fler än 50 oskyldiga döda och skadade. Den libyska propagandaapparaten hävdade att det var ”korsfararnas” bomber som träffat sjukhuset, något som ingen utifrån trodde det minsta på. ”Det första offret i krig är sanningen”, tänkte Erik.
När han tittade ned såg han något som väckte hans intresse. En stridsvagn var på väg österut på den väg som ledde till staden och det lilla sjukhuset. Han riktade in kamerorna i sin LPD mot stridsvagnen. Luckorna i vagnen var stängda och fordonet gjorde god fart längs vägen. När stridsvagnen passerade ett pass där vägen var skymd mötte den en civil personbil som gjorde sitt bästa för att undkomma. Bilen tvärbromsade och försökte svänga av vägen, men en undanmanöver var omöjlig på grund av vägens höga sidor. Stridsvagnen sänkte inte farten utan skakade bara till lite när den rammade bilen som trycktes ned mot vägbanan. Att någon i bilen överlevt var helt uteslutet. ”Inte en mus hade överlevt den smällen”, tänkte Erik medan han fortsatte följa stridsvagnens framfart i LPD:n.
Några hundra meter längre fram längs vägen stod en buss på tvären över vägen. Den hade kört i diket med framhjulen och föraren försökte desperat få bussen att röra på sig. Stridsvagnen fortsatte med hög fart och skulle inom någon minut krossa bussen på samma sätt som bilen tidigare. Bussen var draperad i den libyska oppositionens röd-grön-svarta flagga och såg ut att vara full av flyktingar på väg mot staden i närheten.
Erik tittade på bussen, tillbaka till stridsvagnen och bussen igen. ”Vad i helvete… Stanna!”, skrek han inom sig, trots att han självklart insåg att besättningen i stridsfordonet knappast skulle hörsamma hans uppmaning. ”I helvete heller, inte på min vakt…!”
- “GRIZZLY, ALPHA ONE EIGHT, ENGAGING GROUND TARGET, ONE-ONE-ZERO BULLS EYE TWO-ONE”
- “ROGER, OUT!” Av tonfallet att döma kunde den brittiske operatören lika väl ha kommenterat en väderrapport.
Erik manövrerade sin JAS 39 för att få skjutläge, låste robotmålsökaren på stridsvagnen, osäkrade vapnet och avfyrade det, allt inom loppet av några få sekunder. Han kände i planet när roboten släppte från vapenbalken och såg hur vapnet sköt iväg mot målet. Sekunderna släpade sig fram tills roboten träffade målet omedelbart bakom tornet. Stridsvagnen tvärstannade och ögonblicket senare exploderade den med ett stort svampmoln av rök och eld, ett knappt hundratal meter från den utsatta bussen.
När Erik bankade hårt vänster och passerade över de räddade flyktingarna flög en tanke genom huvudet. ”Vilket brott kan man bli dömd för när man medvetet brutit mot gällande ROE? Tjänstefel, ordervägran eller dråp?” Erik kände instinktivt att det inte spelade någon som helst roll.
”Jag kan ta mitt straff. Och jag kommer att kunna se min fru och mina barn i ögonen när jag kommer hem. Jag gjorde det som var rätt!”
---
Ja du, Urban Ahlin, gjorde Erik Persson rätt eller fel? Vad skulle han mötas av hemma i Sverige - åtal eller medalj? Jag är rätt säker på vad de libyska flyktingarna hade röstat för om någon hade frågat dem.
Med de av socialdemokraterna genomdrivna restriktionerna kommer svenska piloter endast att kunna titta på när de möter motsvarande situation i verkligheten. Att titta bort när övergrepp begås må vara en socialdemokratisk paradgren, men det är inte en vana hos svensk militär personal. Förhoppningsvis kommer det inte att ske denna gång heller.
/ Commander
(S)kamligt (s)vek
Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin uttalade i Sveriges Radios "Studio ETT" sina synpunkter om den svenska insatsen i Libyen. Han försvarade där det socialdemokratiska kravet på att svenska stridskrafter inte skall få insätta vapen mot mål på marken. På frågan om vad de svenska piloterna skall göra om de ser Khadaffis stridskrafter attackera civila menar han att de skall rapportera händelsen och kalla in andra flygplan att göra insatsen (12.30 in i inslaget).
Hur detta skulle göra saken bättre är svårt att se. Dessa plan, vilka det nu är, skulle komma sent till situationen utan att ha följt händelseförloppet och skulle därmed ha mycket svårare för att göra en rätt avvägd insats. Risken för misstag och skador eller förluster hos tredje man skulle vara överhängande. Wiseman har beskrivit problemet på ett nyanserat sätt.
Det är inte lätt att följa logiken i socialdemokraternas resonemang. Det verkar vara ett klassiskt socialdemokratiskt beslut att fega ur när det gäller. Vad hände med begreppet solidaritet? Det gäller tydligen endast på Sergels Torg under första maj-firande, inte i den verkliga världen där en galen diktator mördar sina egna medborgare.
Att skicka stridsflygplan med de föreslagna restriktionerna kan liknas vid att skicka läkare till Haiti med förbehållet att "ni får endast behandla lätt skadade patienter och människor med ofarliga sjukdomar och endast lämna ut receptfria mediciner. Om ni ser någon som håller på att förblöda skall ni skriva remiss till en utländsk läkare. Vi litar inte på ert medicinska kunnande och vill inte bli anklagade för felbehandling." Ett fegt och närmast perverst agerande.
Det kan också liknas vid styrningar till polisen. "Ni får endast ingripa mot fortkörning och felparkeringar. Om ni ser en galning som verkar hota små barn med en blodig yxa får ni inte använda era vapen. Det kan ju röra sig om en oskyldig skogshuggare som har drabbats av näsblod. Det kan vara svårt att avgöra när man står flera meter ifrån händelsen."
De svenska stridskrafterna får endast delta i uppgiften att upprätthålla flygförbudszonen och endast ingripa mot luftmål. Khadaffis flygvapen är sedan cirka en vecka utslaget och inga flygoperationer har genomförts av de Khadaffi-trogna de senaste dagarna. Vad de svenska piloterna skall göra, när de väl är på plats, är därför minst sagt oklart.
De svenska piloterna är välutbildade, professionella yrkesmän med vilja och förmåga att göra skillnad för de utsatta civila - inte titta åt andra hållet när krigsförbrytelser begås. Men Sverige skall tydligen, sin socialdemokratiska vana trogen, stå vid sidan om och titta på när världen bekämpar en diktators brott mot mänskligheten.
Det handlar om att uppfylla FNs säkerhetsresolution UNSCR 1973: "Authorizes Member States that have notified the Secretary-General, acting nationally or through regional organizations or arrangements, and acting in cooperation with the Secretary-General, to take all necessary measures [...] to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamahiriya..."
Det är svenska politikers uppgift att se till att det svenska bidraget får möjlighet att lösa av FN ställd uppgift. Det är dags att ta det ansvaret nu, eller att återta erbjudandet om svenskt deltagande.
Se även Chefsingenjören.
En av piloterna som är utpekad att delta i insatsen beskriver problematiken på ett bra sätt hos Wiseman.
DN
SvD
Aftonbladet
Expressen och Expressen
Sinuhe
Sverige och världen
/ Commander
Hur detta skulle göra saken bättre är svårt att se. Dessa plan, vilka det nu är, skulle komma sent till situationen utan att ha följt händelseförloppet och skulle därmed ha mycket svårare för att göra en rätt avvägd insats. Risken för misstag och skador eller förluster hos tredje man skulle vara överhängande. Wiseman har beskrivit problemet på ett nyanserat sätt.
Det är inte lätt att följa logiken i socialdemokraternas resonemang. Det verkar vara ett klassiskt socialdemokratiskt beslut att fega ur när det gäller. Vad hände med begreppet solidaritet? Det gäller tydligen endast på Sergels Torg under första maj-firande, inte i den verkliga världen där en galen diktator mördar sina egna medborgare.
Att skicka stridsflygplan med de föreslagna restriktionerna kan liknas vid att skicka läkare till Haiti med förbehållet att "ni får endast behandla lätt skadade patienter och människor med ofarliga sjukdomar och endast lämna ut receptfria mediciner. Om ni ser någon som håller på att förblöda skall ni skriva remiss till en utländsk läkare. Vi litar inte på ert medicinska kunnande och vill inte bli anklagade för felbehandling." Ett fegt och närmast perverst agerande.
Det kan också liknas vid styrningar till polisen. "Ni får endast ingripa mot fortkörning och felparkeringar. Om ni ser en galning som verkar hota små barn med en blodig yxa får ni inte använda era vapen. Det kan ju röra sig om en oskyldig skogshuggare som har drabbats av näsblod. Det kan vara svårt att avgöra när man står flera meter ifrån händelsen."
De svenska stridskrafterna får endast delta i uppgiften att upprätthålla flygförbudszonen och endast ingripa mot luftmål. Khadaffis flygvapen är sedan cirka en vecka utslaget och inga flygoperationer har genomförts av de Khadaffi-trogna de senaste dagarna. Vad de svenska piloterna skall göra, när de väl är på plats, är därför minst sagt oklart.
De svenska piloterna är välutbildade, professionella yrkesmän med vilja och förmåga att göra skillnad för de utsatta civila - inte titta åt andra hållet när krigsförbrytelser begås. Men Sverige skall tydligen, sin socialdemokratiska vana trogen, stå vid sidan om och titta på när världen bekämpar en diktators brott mot mänskligheten.
Det handlar om att uppfylla FNs säkerhetsresolution UNSCR 1973: "Authorizes Member States that have notified the Secretary-General, acting nationally or through regional organizations or arrangements, and acting in cooperation with the Secretary-General, to take all necessary measures [...] to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamahiriya..."
Det är svenska politikers uppgift att se till att det svenska bidraget får möjlighet att lösa av FN ställd uppgift. Det är dags att ta det ansvaret nu, eller att återta erbjudandet om svenskt deltagande.
Se även Chefsingenjören.
En av piloterna som är utpekad att delta i insatsen beskriver problematiken på ett bra sätt hos Wiseman.
DN
SvD
Aftonbladet
Expressen och Expressen
Sinuhe
Sverige och världen
/ Commander
tisdag 29 mars 2011
Insats mot sjömål i Misrata
US Africa Command rapporterar om en joint-insats mot sjömål i Libyen som skall ha skett den 28 mars. Det handlar om ett anfall mot det libyska kustbevakningsfartyget VITTORIA och två mindre enheter som urskillningslöst besköt handelsfartyg i hamnen i Misrata.
Vapeninsatserna bestod av att en P-3C Orion från US Navy avfyrade robotar av typen AGM-65F Maverick mot VITTORIA och som slog ut fartyget. Dessutom besköt en A-10 Thunderbolt ur US Air Force de två mindre libyska enheterna med sin 30 mm GAU-8 / Avenger gatling gun vilket förstörde den ena enheten medan besättningen på den andra tvingades överge fartyget.
Insatsen övervakades och stöddes av jagaren USS Barry som hanterade luftrummet och försåg flyget med en Recognised Air Picture (RAP) och Recognised Surface Picture (RSP).
När får vi se luftstridsledning från en Visby-korvett leda in JAS 39 mot sjömål utanför Libyen? Det är något som har övats i hemmavatten vid ett flertal tillfällen de senaste åren.
/ Commander
Vapeninsatserna bestod av att en P-
Insatsen övervakades och stöddes av jagaren USS Barry som hanterade luftrummet och försåg flyget med en Recognised Air Picture (RAP) och Recognised Surface Picture (RSP).
När får vi se luftstridsledning från en Visby-korvett leda in JAS 39 mot sjömål utanför Libyen? Det är något som har övats i hemmavatten vid ett flertal tillfällen de senaste åren.
/ Commander
måndag 28 mars 2011
Kostnad för förseningar
I en artikel i måndagens Blekinge Läns Tidning rapporteras om hur Kustbevakningens nya fartyg hade 871 felpunkter efter leverans från Damen Shipyards i Galati i Rumänien. Att det efter en nybyggnation av ett fartyg finns ett antal restpunkter efter leverans är inget ovanligt, vilket också KBV representant framhåller. Restpunkter finns efter varje varvsvistelse och företaget har också varit beredvilliga att åtgärda de felaktigheter som KBV noterat.
Något som är mer anmärkningsvärt är det vite för förseningarna som varvet tvingats utbetala.
"Kustbevakningen har fått 82 miljoner kronor i vitesersättning för att de tre nya kombinationsfartygen levererats senare än avtalat från varvet i Rumänien."
Förseningar är något som marinen ofta drabbas av vid varvsvistelser, det är mer regel än undantag, oavsett varv och fartygstyp. Något vite har Försvarsmakten dock inte fått utbetalt, åtminstone har inget sådant nått förbanden.
Hur kommer det sig att det inte utbetalas något vite vid förseningar vid de svenska varv marinen utnyttjar? Beror det på brister i upphandlingen av tjänsten eller är det en form av förtäckt varvsstöd att inte utkräva ersättning? Eller är det så att Försvarsmakten inte har förmåga att beräkna kostnaderna för en leveransförsening till sina insatsförband?
Det är enkelt för den oinsatte att komma till slutsatsen att det inte kostar något om fartyget levereras lite senare än avtalat, Försvarsmakten är ju inte intäktsfinansierad. Myndigheten tilldelas ett visst anslag oavsett om fartygen är operativa eller inte. Försenad leverans gör att fartyget får lite mindre gångtid och då kan man förledas att tro att Försvarmakten "sparar" in driftskostnaderna för den perioden.
Om man kommer till den slutsatsen har man inte tänkt färdigt. Besättning, hamnanläggningar, utbildnings- och underhållssystem, ledning, administration etc. kostar ju pengar vare sig fartyget är till sjöss eller på varv, för att inte tala om värdet av uteblivna insatser och därmed ökade kostnader för övriga enheter. Dessa kostnader försvinner inte bara för att fartyget ligger längre tid på varv.
Därför är det inte mer än rätt att de som orsakat förseningarna även står för en del av kostnaderna under den tid förseningen varar. Det är något att ta med i kalkylerna till nästa upphandling av marint underhåll. Man kan bara spekulera i hur Kockums AB och övriga varv hade överlevt som de skulle betala vite varje gång leveranserna försenas. Eller i hur fort en årsöversyn hade gått om ett vite hade varit en del av avtalet...
Att hålla varvsindustrin under armarna är inte vad försvarsbudgeten är avsedd för. Våra fåtaliga strids- och stödfartyg skall vara till sjöss, inte ligga på varv en dag längre än nödvändigt!
/ Commander
Något som är mer anmärkningsvärt är det vite för förseningarna som varvet tvingats utbetala.
"Kustbevakningen har fått 82 miljoner kronor i vitesersättning för att de tre nya kombinationsfartygen levererats senare än avtalat från varvet i Rumänien."
Förseningar är något som marinen ofta drabbas av vid varvsvistelser, det är mer regel än undantag, oavsett varv och fartygstyp. Något vite har Försvarsmakten dock inte fått utbetalt, åtminstone har inget sådant nått förbanden.
Hur kommer det sig att det inte utbetalas något vite vid förseningar vid de svenska varv marinen utnyttjar? Beror det på brister i upphandlingen av tjänsten eller är det en form av förtäckt varvsstöd att inte utkräva ersättning? Eller är det så att Försvarsmakten inte har förmåga att beräkna kostnaderna för en leveransförsening till sina insatsförband?
Det är enkelt för den oinsatte att komma till slutsatsen att det inte kostar något om fartyget levereras lite senare än avtalat, Försvarsmakten är ju inte intäktsfinansierad. Myndigheten tilldelas ett visst anslag oavsett om fartygen är operativa eller inte. Försenad leverans gör att fartyget får lite mindre gångtid och då kan man förledas att tro att Försvarmakten "sparar" in driftskostnaderna för den perioden.
Om man kommer till den slutsatsen har man inte tänkt färdigt. Besättning, hamnanläggningar, utbildnings- och underhållssystem, ledning, administration etc. kostar ju pengar vare sig fartyget är till sjöss eller på varv, för att inte tala om värdet av uteblivna insatser och därmed ökade kostnader för övriga enheter. Dessa kostnader försvinner inte bara för att fartyget ligger längre tid på varv.
Därför är det inte mer än rätt att de som orsakat förseningarna även står för en del av kostnaderna under den tid förseningen varar. Det är något att ta med i kalkylerna till nästa upphandling av marint underhåll. Man kan bara spekulera i hur Kockums AB och övriga varv hade överlevt som de skulle betala vite varje gång leveranserna försenas. Eller i hur fort en årsöversyn hade gått om ett vite hade varit en del av avtalet...
Att hålla varvsindustrin under armarna är inte vad försvarsbudgeten är avsedd för. Våra fåtaliga strids- och stödfartyg skall vara till sjöss, inte ligga på varv en dag längre än nödvändigt!
/ Commander
torsdag 24 mars 2011
Närblockad av Libyens hamnar
Hemsidan Navynews.co.uk rapporterar om de brittiska enheternas insatser för att upprätthålla embargot mot Khadaffi och förhindra att regimens örlogsfartyg fortsätter anfallen mot civila i de rebellkontrollerade områdena.
De två fregatterna HMS Westminster och HMS Cumberland påbörjade i fredags insatsen att genomdriva UNSCR 1973. Innan säkerhetsrådet fattade beslut om resolutionen hade Khadaffis örlogsfartyg använts för att bombardera mål i rebellkontrollerade områden. Efter att resolutionen trätt i kraft har diktatorns fartyg visat “a very marked reluctance to leave their bases".
Kommendör Karl Evans, operationsofficer på Marinstaben, säger: "We had seen Libyan surface ships used to shell shore positions. That's now stopped. Our ships and their capabilities may well be a factor in why that's stopped."
Utöver att förhindra att regimtrogna sjöstridskrafter anfaller befolkningscentra och andra civila mål upprätthåller styrkan även embargot enligt UNSCR 1973 som syftar till att stoppa införsel av vapen till Libyen. Därutöver fyller fartygen en viktig funktion som sensorplattformar för den samlade insatsen. De använder därvid hela sin sensorpark för att insamla underrättelser om aktiviteterna iland, troligen främst luftspaningsradar, signalspaningsanläggningar och elektrooptiska sensorer.
Ubåten HMS Triumph, som avfyrade de första brittiska vapnen i lördags i form av Tomahawk kryssningsmissiler, kvarligger i området beredd på nya vapeninsatser, skulle behovet uppstå.
HMS Westminster och HMS Cumberland är on station utanför den libyska kusten med hög beredskap att möta eventuella hot från Khadaffi-trogna styrkor.
När får vi se svenska ytstridsfartyg lösa samma uppgift?
/ Commander
De två fregatterna HMS Westminster och HMS Cumberland påbörjade i fredags insatsen att genomdriva UNSCR 1973. Innan säkerhetsrådet fattade beslut om resolutionen hade Khadaffis örlogsfartyg använts för att bombardera mål i rebellkontrollerade områden. Efter att resolutionen trätt i kraft har diktatorns fartyg visat “a very marked reluctance to leave their bases".
Kommendör Karl Evans, operationsofficer på Marinstaben, säger: "We had seen Libyan surface ships used to shell shore positions. That's now stopped. Our ships and their capabilities may well be a factor in why that's stopped."
Utöver att förhindra att regimtrogna sjöstridskrafter anfaller befolkningscentra och andra civila mål upprätthåller styrkan även embargot enligt UNSCR 1973 som syftar till att stoppa införsel av vapen till Libyen. Därutöver fyller fartygen en viktig funktion som sensorplattformar för den samlade insatsen. De använder därvid hela sin sensorpark för att insamla underrättelser om aktiviteterna iland, troligen främst luftspaningsradar, signalspaningsanläggningar och elektrooptiska sensorer.
Ubåten HMS Triumph, som avfyrade de första brittiska vapnen i lördags i form av Tomahawk kryssningsmissiler, kvarligger i området beredd på nya vapeninsatser, skulle behovet uppstå.
HMS Westminster och HMS Cumberland är on station utanför den libyska kusten med hög beredskap att möta eventuella hot från Khadaffi-trogna styrkor.
När får vi se svenska ytstridsfartyg lösa samma uppgift?
/ Commander
onsdag 23 mars 2011
Kvinnliga piloter, Tomahawk och embargo
The Daily Telegraph rapporterar om operationerna över Libyen, bland annat om kvinnliga Typhoon-piloter. Kvinnliga piloter är tyvärr så sällsynta att det blir en händelse värdig en egen artikel. Från det svenska moderna samhällets sida är det dags att rätta till det missförhållandet, bland piloter såväl som bland övriga personalkategorier i Försvarsmakten.
Tidningen informerar också om hur många Tomahawk-robotar som avfyrats och hur många flygföretag som hittills genomförts:
"Western warplanes have flown more than 300 sorties over Libya and more than 162 Tomahawk cruise missiles have been fired in the United Nations mission to protect Libyan civilians against government troops."
Antalet avfyrade Tomahawk dränerar den brittiska arsenalen av robotar. Enligt tidningen har det hittills åtgått cirka 20 procent av brittiska förrådet av Tomahawk till operationen och HMS Triumph har förbrukat uppskattningsvis 50 procent av mängden ombord. Dags att lägga en kundvagn till amerikanerna om fler robotar...?
Kollegan Klart Skepp har uppmärksammat SvD rapportering att NATOs fartyg skall upprätthålla embargot mot Libyen. Detta är en naturlig och närmast vardaglig uppgift för sjöstridskrafter. Där borde även svenska fartyg vara aktuella, vilket kollegan Wiseman påpekar i kommentarerna till inlägget, om "här och nu"-scenariot hade varit fullt utvecklat. Att återta en beredskap nedåt i skala är alltid enklare och snabbare än att höja beredskapen. Något att tänka på vid nästa kris som uppstår - framgruppera fartyg när en kris är under uppsegling, inte när den är ett faktum.
Mycket kritik har väckts mot insatsen då den saknar en tydlig målsättning och ett tydligt end-state. Enligt Telegraph säger en brittisk parlamentsledamot att:
...the Western intervention could result in a “stalemate” between Gaddafi and the rebels, with each holding on to part of the country. “If it is, so be it,” he said. “That wouldn’t be desirable, but a stable outcome where they weren’t killing each other would in a sense be one way of achieving the humanitarian objective.”
Det är också ett end-state som uppfyller målsättningen i UNSCR 1973, även om det kanske inte är önskvärt.
/ Commander
Tidningen informerar också om hur många Tomahawk-robotar som avfyrats och hur många flygföretag som hittills genomförts:
"Western warplanes have flown more than 300 sorties over Libya and more than 162 Tomahawk cruise missiles have been fired in the United Nations mission to protect Libyan civilians against government troops."
Antalet avfyrade Tomahawk dränerar den brittiska arsenalen av robotar. Enligt tidningen har det hittills åtgått cirka 20 procent av brittiska förrådet av Tomahawk till operationen och HMS Triumph har förbrukat uppskattningsvis 50 procent av mängden ombord. Dags att lägga en kundvagn till amerikanerna om fler robotar...?
Kollegan Klart Skepp har uppmärksammat SvD rapportering att NATOs fartyg skall upprätthålla embargot mot Libyen. Detta är en naturlig och närmast vardaglig uppgift för sjöstridskrafter. Där borde även svenska fartyg vara aktuella, vilket kollegan Wiseman påpekar i kommentarerna till inlägget, om "här och nu"-scenariot hade varit fullt utvecklat. Att återta en beredskap nedåt i skala är alltid enklare och snabbare än att höja beredskapen. Något att tänka på vid nästa kris som uppstår - framgruppera fartyg när en kris är under uppsegling, inte när den är ett faktum.
Mycket kritik har väckts mot insatsen då den saknar en tydlig målsättning och ett tydligt end-state. Enligt Telegraph säger en brittisk parlamentsledamot att:
...the Western intervention could result in a “stalemate” between Gaddafi and the rebels, with each holding on to part of the country. “If it is, so be it,” he said. “That wouldn’t be desirable, but a stable outcome where they weren’t killing each other would in a sense be one way of achieving the humanitarian objective.”
Det är också ett end-state som uppfyller målsättningen i UNSCR 1973, även om det kanske inte är önskvärt.
/ Commander
tisdag 22 mars 2011
F-15 kraschat i Libyen
Daily Telegraph rapporterar om att ett amerikanskt F-15 har kraschat i närheten av Benghazi. De två i besättningen skall ha klarat sig med lättare skador. Kraschen skall inte ha orsakats av fientlig vapenverkan, utan av tekniska problem.
Samtidigt samlas sjöstridskrafter i libyska farvatten, dels med uppgift att upprätthålla embargot mot Libyen enligt UNSCR 1973 men också för att vara beredda att genomföra räddningsoperationer för att undsätta förolyckad flygpersonal (PR). The Telegraph rapporterar om USS Ponce som med sina HH60 Pave Hawk helikoptrar står beredda för just en sådan uppgift. Helikoptrarna kommer från RAF Lakenheath i Norfolk till en bas på Sicilien och vidare till USS Ponce.
Samtidigt samlas sjöstridskrafter i libyska farvatten, dels med uppgift att upprätthålla embargot mot Libyen enligt UNSCR 1973 men också för att vara beredda att genomföra räddningsoperationer för att undsätta förolyckad flygpersonal (PR). The Telegraph rapporterar om USS Ponce som med sina HH60 Pave Hawk helikoptrar står beredda för just en sådan uppgift. Helikoptrarna kommer från RAF Lakenheath i Norfolk till en bas på Sicilien och vidare till USS Ponce.
"If one of the coalition aircraft were to crash those search and rescue folks would go and find the pilot," säger kommendör Etta Jones, fartygschef på USS Ponce.
Uppgiften att upprätthålla embargo mot Libyen framgår tydligt i UNSCR 1973 § 13: "Calls upon all Member States, in particular States of the region, acting nationally or through regional organisations or arrangements, in order to ensure strict implementation of the arms embargo established by paragraphs 9 and 10 of resolution 1970 (2011), to inspect in their territory, including seaports and airports, and on the high seas, vessels and aircraft bound to or from the Libyan Arab Jamahiriya, if the State concerned has information that provides reasonable grounds to believe that the cargo contains items the supply, sale, transfer or export of which is prohibited by paragraphs 9 or 10 of resolution 1970 (2011) as modified by this resolution, including the provision of armed mercenary personnel, calls upon all flag States of such vessels and aircraft to cooperate with such inspections and authorises Member States to use all measures commensurate to the specific circumstances to carry out such inspections."
Hur denna uppgift löses framgår inte lika tydligt av medias rapportering. Kanske beror detta på att den hamnar i skuggan av de pågående luftoperationerna, vilket är fullt förståeligt. Eller så beror det på att det närmast är en rutinuppgift för sjöstridskrafter, en uppgift som - om den inte möter motstånd - är relativt odramatisk.
Beroende på hur situationen i Libyen utvecklas kommer denna uppgift att bli mer eller mindre utmanande, det är dock säkert att säga att den troligen kommer att bli långvarig.
/ Commander
Uppgiften att upprätthålla embargo mot Libyen framgår tydligt i UNSCR 1973 § 13: "Calls upon all Member States, in particular States of the region, acting nationally or through regional organisations or arrangements, in order to ensure strict implementation of the arms embargo established by paragraphs 9 and 10 of resolution 1970 (2011), to inspect in their territory, including seaports and airports, and on the high seas, vessels and aircraft bound to or from the Libyan Arab Jamahiriya, if the State concerned has information that provides reasonable grounds to believe that the cargo contains items the supply, sale, transfer or export of which is prohibited by paragraphs 9 or 10 of resolution 1970 (2011) as modified by this resolution, including the provision of armed mercenary personnel, calls upon all flag States of such vessels and aircraft to cooperate with such inspections and authorises Member States to use all measures commensurate to the specific circumstances to carry out such inspections."
Hur denna uppgift löses framgår inte lika tydligt av medias rapportering. Kanske beror detta på att den hamnar i skuggan av de pågående luftoperationerna, vilket är fullt förståeligt. Eller så beror det på att det närmast är en rutinuppgift för sjöstridskrafter, en uppgift som - om den inte möter motstånd - är relativt odramatisk.
Beroende på hur situationen i Libyen utvecklas kommer denna uppgift att bli mer eller mindre utmanande, det är dock säkert att säga att den troligen kommer att bli långvarig.
/ Commander
torsdag 17 mars 2011
Vakter ombord avvärjer attack
Den 16 mars, ungefär klockan 0730Z togs det indonesiska bulkfartyget MV SINAR KUDUS av pirater cirka 320 nM nordost om ön Socotra vid Afrikas horn. MV SINAR KUDUS var påväg från Singapore till Suez och hade en besättning om 20 indonesiska sjömän.
Inom 24 timmar från kapningen användes hon som moderskepp i en attack mot det Liberiaflaggade bulkfartyget MV EMPEROR:
"Within 24 hours of the attack, the MV SINAR KUDUS was used to launch a further attack on the Liberian flagged Bulk Carrier MV EMPEROR. A skiff with 5 pirates on board was launched from the SINAR KUDUS and attacked the EMPEROR but was repelled by the armed force from the merchant vessel. The EMPEROR was subsequently reported to be safe."
Inom 24 timmar från kapningen användes hon som moderskepp i en attack mot det Liberiaflaggade bulkfartyget MV EMPEROR:
"Within 24 hours of the attack, the MV SINAR KUDUS was used to launch a further attack on the Liberian flagged Bulk Carrier MV EMPEROR. A skiff with 5 pirates on board was launched from the SINAR KUDUS and attacked the EMPEROR but was repelled by the armed force from the merchant vessel. The EMPEROR was subsequently reported to be safe."
Så kan det gå. Båda fartygen var registrerade hos MSCHOA och rapporterade till UKMTO. Vilka övriga rekommenderade åtgärder de vidtagit framgår inte av rapporterna. MV EMPEROR, som lyckades avslå attacken, hade beväpnad personal ombord, MV SINAR KUDUS hade det inte.
Detta talar för att det finns ett behov av säkerhetspersonal ombord fartygen som trafikerar de pirattäta vattnen i Indiska oceanen. Det är inte mer än rätt att dessa är militär personal som står under militärt befäl.
Detta talar för att det finns ett behov av säkerhetspersonal ombord fartygen som trafikerar de pirattäta vattnen i Indiska oceanen. Det är inte mer än rätt att dessa är militär personal som står under militärt befäl.
/ Commander
tisdag 15 mars 2011
Tolgfors och piratplågan
Försvarsminister Sten Tolgfors skriver om piratverksamheten på sin blogg. Han ger en bra beskrivning av läget och pekar på hur piratplågan bedöms påverka övriga länder i regionen. Dessa länder är fattiga och kan knappast sägas vara stabila demokratier. Hur nedgången i BNP, orsakad av uteblivna turist- och exportinkomster, påverkar den politiska situationen i länderna i regionen är inte klart. Att det innebär påfrestningar på de samhällen som berörs är dock uppenbart.
"Länder som Mocambique, Madagaskar, Tanzania, Kenya, Seychellerna, Komorerna, Yemen, Oman, Djibouti, Eritrea berörs direkt av sjöröveriets effekter. Andra afrikanska länder berörs indirekt."
Ministern framhåller betydelsen av att bekämpa sjöröveriet till havs, men också att problemets lösning ligger på land i Somalia. Han för fram den utbildning som EU bedriver för den somaliska övergångsregeringens säkerhetsstyrkor i Uganda, och en eventuell uppbyggnad av en kustbevakningsfunktion i regionen. Resultatet av detta arbete återstår att se, det har funnits signaler att utbildad säkerhetspersonal går över till motståndarsidan när de väl är tillbaka i Somalia eftersom dessa betalar betydligt bättre. Dylika insatser bör därför genomföras med försiktighet. Oavsett detta, varken säkerhetsstyrkor eller kustbevakning kommer att i rimlig tid hantera problemet med piratverksamhet, vilket ministern också poängterar.
Som komplement till ovanstående påtalar Tolgfors behovet av avtal med länder i regionen för att möjliggöra överlämning av gripna pirater för åtal och fängelse. Många pirater släpps i dagsläget direkt efter att de omhändertagits. Det är inte bara som ministern säger på grund av att det inte finns ett fungerande domstolsväsende att överlämna dem till utan också för att det ofta inte finns ett tillräckligt bra bevisläge. Hellre än att lägga mycket kraft och resurser på att klarlägga exakt vem som gjort vad vid en attack med en eventuell förhoppning om en fällande dom, väljer sjöstridskrafterna att förstöra materielen och sätta iland piraterna i Somalia. Rätt eller fel? Försvarsministern efterlyser också ökad underrättelseverksamhet mot piratnätverkens ledning, resursflöden och internationella kontakter.
Detta räcker dock inte till. De internationella sjöstyrkorna vinner inte striden mot den organiserade brottsligheten som piratverksamheten utgör. Varken en somalisk säkerhetsstyrka eller kustbevakning kommer att råda bot på detta i närtid. Inte heller hot om fängelse.
För att vända på tidvattnet krävs flera mer långtgående åtgärder:
1. Kartlägg och skär av resurs- och informationsflödet till och från piratnätverken,
2. Kartlägg och eliminera nyckelpersonal i nätverken,
3. Utöka sjöstyrkornas mandat för att ge dem möjlighet att slå mot piraterna där vi vet att de finns - i land i Somalia,
4. Kraftsamla sjöstyrkorna kring den förträngning av operationsområdet som den somaliska kusten utgör och slå till innan de kastar loss,
5. Fortsätt med informationsutbyte med och samordning mellan de internationella styrkorna i området,
6. Säkerställ att de svenska fartyg som trafikerar området får möjlighet till skydd av beväpnad personal, dessa bör vara militär personal under militärt befäl.
7. Fortsätt med att skapa och utveckla Best Management Practice - BMP,
8. Fortsätt - med försiktighet - uppbyggnaden av en säkerhetsstruktur i Somalia för att långsiktigt hantera problemet.
Försvarsministern lyfter fram riskerna med ökad våldsanvändning och dess påverkan på piraternas modus operandi och situationen för gisslan. Där har han helt rätt, det medför en ökad risk för egen personal, civil sjöfart och gisslan, men om man vill åtgärda problemet måste man slå mot piraterna så det känns.
För att vinna måste man VÅGA vinna - det handlar om att hantera risker.
Ministern avslutar med att slå fast:
"I grunden behövs dock den marina EU-insatsen Atalanta, för att hindra piraternas verksamhet till sjöss och skydda den civila sjöfarten och FNs matleveranser."
Där har ministern helt rätt och marinen avvaktar en anmodan att planera för nästa insats för den för Sverige livsnödvändiga internationella sjöfarten och de miljoner nödlidande i Somalia. Stående förband skall användas, inte stå i beredskap...
/ Commander
"Länder som Mocambique, Madagaskar, Tanzania, Kenya, Seychellerna, Komorerna, Yemen, Oman, Djibouti, Eritrea berörs direkt av sjöröveriets effekter. Andra afrikanska länder berörs indirekt."
Ministern framhåller betydelsen av att bekämpa sjöröveriet till havs, men också att problemets lösning ligger på land i Somalia. Han för fram den utbildning som EU bedriver för den somaliska övergångsregeringens säkerhetsstyrkor i Uganda, och en eventuell uppbyggnad av en kustbevakningsfunktion i regionen. Resultatet av detta arbete återstår att se, det har funnits signaler att utbildad säkerhetspersonal går över till motståndarsidan när de väl är tillbaka i Somalia eftersom dessa betalar betydligt bättre. Dylika insatser bör därför genomföras med försiktighet. Oavsett detta, varken säkerhetsstyrkor eller kustbevakning kommer att i rimlig tid hantera problemet med piratverksamhet, vilket ministern också poängterar.
Som komplement till ovanstående påtalar Tolgfors behovet av avtal med länder i regionen för att möjliggöra överlämning av gripna pirater för åtal och fängelse. Många pirater släpps i dagsläget direkt efter att de omhändertagits. Det är inte bara som ministern säger på grund av att det inte finns ett fungerande domstolsväsende att överlämna dem till utan också för att det ofta inte finns ett tillräckligt bra bevisläge. Hellre än att lägga mycket kraft och resurser på att klarlägga exakt vem som gjort vad vid en attack med en eventuell förhoppning om en fällande dom, väljer sjöstridskrafterna att förstöra materielen och sätta iland piraterna i Somalia. Rätt eller fel? Försvarsministern efterlyser också ökad underrättelseverksamhet mot piratnätverkens ledning, resursflöden och internationella kontakter.
Detta räcker dock inte till. De internationella sjöstyrkorna vinner inte striden mot den organiserade brottsligheten som piratverksamheten utgör. Varken en somalisk säkerhetsstyrka eller kustbevakning kommer att råda bot på detta i närtid. Inte heller hot om fängelse.
För att vända på tidvattnet krävs flera mer långtgående åtgärder:
1. Kartlägg och skär av resurs- och informationsflödet till och från piratnätverken,
2. Kartlägg och eliminera nyckelpersonal i nätverken,
3. Utöka sjöstyrkornas mandat för att ge dem möjlighet att slå mot piraterna där vi vet att de finns - i land i Somalia,
4. Kraftsamla sjöstyrkorna kring den förträngning av operationsområdet som den somaliska kusten utgör och slå till innan de kastar loss,
5. Fortsätt med informationsutbyte med och samordning mellan de internationella styrkorna i området,
6. Säkerställ att de svenska fartyg som trafikerar området får möjlighet till skydd av beväpnad personal, dessa bör vara militär personal under militärt befäl.
7. Fortsätt med att skapa och utveckla Best Management Practice - BMP,
8. Fortsätt - med försiktighet - uppbyggnaden av en säkerhetsstruktur i Somalia för att långsiktigt hantera problemet.
Försvarsministern lyfter fram riskerna med ökad våldsanvändning och dess påverkan på piraternas modus operandi och situationen för gisslan. Där har han helt rätt, det medför en ökad risk för egen personal, civil sjöfart och gisslan, men om man vill åtgärda problemet måste man slå mot piraterna så det känns.
För att vinna måste man VÅGA vinna - det handlar om att hantera risker.
Ministern avslutar med att slå fast:
"I grunden behövs dock den marina EU-insatsen Atalanta, för att hindra piraternas verksamhet till sjöss och skydda den civila sjöfarten och FNs matleveranser."
Där har ministern helt rätt och marinen avvaktar en anmodan att planera för nästa insats för den för Sverige livsnödvändiga internationella sjöfarten och de miljoner nödlidande i Somalia. Stående förband skall användas, inte stå i beredskap...
/ Commander
fredag 11 mars 2011
Svenska soldater ombord svenska fartyg
Piratplågan i Indiska oceanen blir allt värre och operationsområdet för piraterna blir större för varje dag, det sträcker sig från Somalia till Indien, från Hormuz-sundet till Madagaskar. Ett fullkomligt enormt område som trafikeras av en stor del av den internationella sjöfarten.
Sedan 2001 har NATO med Task Force 150 verkat i området och från 2008 har även EU försökt skydda sjöfarten utan att lyckas. Huvuduppgiften för EUNAVFOR, att skydda hjälpsändningarna till Somalia, har lösts till fullo. EU har, även inom övriga områden, tillsammans med NATO, olika koalitioner och enskilda stater som gör insatser i området, rönt viss framgång när det gäller att skydda övrig sjöfart, men många attacker lyckas och verksamheten har på senare år utvecklats till en miljardindustri. Lite i skymundan sitter uppemot 700 oskyldiga sjömän gisslan under vidriga förhållanden med svält, sjukdomar, tortyr och skenavrättningar som dagliga upplevelser. Vilken reaktion hade denna gisslansituation resulterat i om den hade skett på land?
Sveriges redarförening har ställt krav på skydd av svenska soldater ombord de svenska fartyg som trafikerar de pirattäta vattnen. Hittills har man inte fått något svar. En förklaring verkar vara att de olika departementen bollar frågan mellan varandra. Näringsdepartementet har bett försvarsdepartementet om hjälp att utreda om det går att ha svensk militär ombord på fartygen.Men på försvarsdepartementet tonar man ner sin roll:
– Det finns ingen här som handhar detta, säger försvarsminister Sten Tolgfors pressekreterare Mikael Östlund.
Försvarsdepartementet anser inte att frågan om svensk militär personal på svenska civila fartyg ligger på deras bord utan har uppfattningen att det är upp till näringsdepartementet att hantera. Hur näringsdepartementet är tänkt att "hantera" en sådan fråga har jag svårt att se.
Under tiden som frågan om svensk militär kan bistå enskilda rederier prövas, verkar regeringen ha satt ned foten när det gäller planerna på att placera ut civila beväpnade vakter om skydd mot pirater.
– Regeringens grundinställning är att beväpnade civila vakter inte ska användas, i enlighet med rekommendationer som har lämnats av den internationella sjöfartsorganisationen IMO, men som även EU har ställt sig bakom.
Stena Bulk har redan hyrt in civila vaktbolag som med beväpnad personal skyddar rederiets fartyg. Så har även skett inom andra rederier, exempelvis norska Höegh Autoliners. Deras svenske VD, reservofficeren i flottan Carl-Johan Hagman, talade häromsistens i ämnet vid Marinstridsdagarna i Karlskrona. Han motiverar beslutet att sätta ombord beväpnade vakter med att rederiet har ett ansvar att skydda sin egna personal.
Kollegan Skipper har redogjort för Marinstridsdagarna och där lyfte Hagman fram dilemmat att som redare stå inför beslutet att tvingas anställa beväpnade legosoldater som skydd av fartyget och besättningen. Som redare tvingas han även att utfärda någon form av ROE för dessa legosoldater. Vilken VD har kompetens att göra detta?
Är det inte en uppgift för militär personal som är skolade inom området och som har politiskt mandat och juridiskt stöd bakom sig?
Sverige är helt beroende av sjöfart för sin export och import. Samhället skulle stå stilla inom något dygn efter att sjöfarten till våra hamnar avbrutits. Detta avbrott kan ske längs hela rutten som fartygen trafikerar, inte bara utanför Göteborg eller Brofjorden.
Sjöfartsskydd är en naturlig del av sjömilitär verksamhet, och en grundläggande uppgift för marina förband. Skulle Sverige hamna i krig är det en självklar uppgift för Flottans fartyg att skydda sjöfarten kring våra kuster. Så vad är skillnaden att skydda svenska fartyg i Indiska oceanen? Om de blir tagna där eller utanför Skagen spelar ingen roll - de levererar inte sin last i avsedd hamn. Att sedan ett antal oskyldiga sjömän kidnappas och tvingas utstå tortyr och skenavrättningar gör saken än värre. Det är statens uppgift att skydda sina medborgare, det skyddet gäller även anställda inom sjöfartsnäringen.
Naturligtvis skall militär personal skydda svenska fartyg på internationellt vatten, oavsett om de seglar ost Gotland eller i Adenviken. Med nuvarande hotbild räcker det med ett fåtal soldater ombord varje fartyg, vi talar kanske om 50 soldater allt som allt. Det är en liten kostnad för att skydda sina medborgare sysselsatta med för landet livsviktig verksamhet.
När det gäller de legala frågorna handlar det om att teckna avtal med de länder som fartygen anlöper på sin väg in i och ut ur området, alternativt att skicka över soldaterna mellan de behövande fartygen ute till sjöss. Det är en relativt liten fråga.
Sverige har en skyldighet att skydda personalen - det är dags att ta det ansvaret, Tolgfors.
UPPDATERAD 111457A9:
Marininspektör Jan Thörnqvist medverkar i Agenda i SVT2 kl. 21.15 på söndag om Somalia och piratverksamheten. Det skall bli mycket intressant! Amiral Thörnqvist har stor erfarenhet efter sin tid som Force Commander och har tidigare framfört sunda åsikter i frågan.
UPPDATERAD 140811A5:
Omkring 20 danska rederier har enats om att beväpna fartygen efter ett möte mellan sjöfartsmyndigheterna, försvaret och justitiedepartementet. Även fackföreningarna deltog på mötet. Detta innebär att pirater som försöker angripa danska fartyg kommer att mötas av beväpnad personal ombord. Det framgår inte av artikeln vilken typ av personal det är frågan om, men troligen rör det sig om civila bevakningsföretag av den mer avancerade typen.
Detta gör att danska rederier kommer att stå inför samma dilemma som Hagman beskrev - att tvingas utfärda Rules of Engagement (ROE) för personalen och att göra befälhavaren ansvarig för eventuella vapeninsatser. Det skulle onekligen vara enklare att hantera för en militär organisation...
/ Commander
Se även Wiseman's Wisdoms.
Sedan 2001 har NATO med Task Force 150 verkat i området och från 2008 har även EU försökt skydda sjöfarten utan att lyckas. Huvuduppgiften för EUNAVFOR, att skydda hjälpsändningarna till Somalia, har lösts till fullo. EU har, även inom övriga områden, tillsammans med NATO, olika koalitioner och enskilda stater som gör insatser i området, rönt viss framgång när det gäller att skydda övrig sjöfart, men många attacker lyckas och verksamheten har på senare år utvecklats till en miljardindustri. Lite i skymundan sitter uppemot 700 oskyldiga sjömän gisslan under vidriga förhållanden med svält, sjukdomar, tortyr och skenavrättningar som dagliga upplevelser. Vilken reaktion hade denna gisslansituation resulterat i om den hade skett på land?
Sveriges redarförening har ställt krav på skydd av svenska soldater ombord de svenska fartyg som trafikerar de pirattäta vattnen. Hittills har man inte fått något svar. En förklaring verkar vara att de olika departementen bollar frågan mellan varandra. Näringsdepartementet har bett försvarsdepartementet om hjälp att utreda om det går att ha svensk militär ombord på fartygen.Men på försvarsdepartementet tonar man ner sin roll:
– Det finns ingen här som handhar detta, säger försvarsminister Sten Tolgfors pressekreterare Mikael Östlund.
Försvarsdepartementet anser inte att frågan om svensk militär personal på svenska civila fartyg ligger på deras bord utan har uppfattningen att det är upp till näringsdepartementet att hantera. Hur näringsdepartementet är tänkt att "hantera" en sådan fråga har jag svårt att se.
Under tiden som frågan om svensk militär kan bistå enskilda rederier prövas, verkar regeringen ha satt ned foten när det gäller planerna på att placera ut civila beväpnade vakter om skydd mot pirater.
– Regeringens grundinställning är att beväpnade civila vakter inte ska användas, i enlighet med rekommendationer som har lämnats av den internationella sjöfartsorganisationen IMO, men som även EU har ställt sig bakom.
Stena Bulk har redan hyrt in civila vaktbolag som med beväpnad personal skyddar rederiets fartyg. Så har även skett inom andra rederier, exempelvis norska Höegh Autoliners. Deras svenske VD, reservofficeren i flottan Carl-Johan Hagman, talade häromsistens i ämnet vid Marinstridsdagarna i Karlskrona. Han motiverar beslutet att sätta ombord beväpnade vakter med att rederiet har ett ansvar att skydda sin egna personal.
Kollegan Skipper har redogjort för Marinstridsdagarna och där lyfte Hagman fram dilemmat att som redare stå inför beslutet att tvingas anställa beväpnade legosoldater som skydd av fartyget och besättningen. Som redare tvingas han även att utfärda någon form av ROE för dessa legosoldater. Vilken VD har kompetens att göra detta?
Är det inte en uppgift för militär personal som är skolade inom området och som har politiskt mandat och juridiskt stöd bakom sig?
Sverige är helt beroende av sjöfart för sin export och import. Samhället skulle stå stilla inom något dygn efter att sjöfarten till våra hamnar avbrutits. Detta avbrott kan ske längs hela rutten som fartygen trafikerar, inte bara utanför Göteborg eller Brofjorden.
Sjöfartsskydd är en naturlig del av sjömilitär verksamhet, och en grundläggande uppgift för marina förband. Skulle Sverige hamna i krig är det en självklar uppgift för Flottans fartyg att skydda sjöfarten kring våra kuster. Så vad är skillnaden att skydda svenska fartyg i Indiska oceanen? Om de blir tagna där eller utanför Skagen spelar ingen roll - de levererar inte sin last i avsedd hamn. Att sedan ett antal oskyldiga sjömän kidnappas och tvingas utstå tortyr och skenavrättningar gör saken än värre. Det är statens uppgift att skydda sina medborgare, det skyddet gäller även anställda inom sjöfartsnäringen.
Naturligtvis skall militär personal skydda svenska fartyg på internationellt vatten, oavsett om de seglar ost Gotland eller i Adenviken. Med nuvarande hotbild räcker det med ett fåtal soldater ombord varje fartyg, vi talar kanske om 50 soldater allt som allt. Det är en liten kostnad för att skydda sina medborgare sysselsatta med för landet livsviktig verksamhet.
När det gäller de legala frågorna handlar det om att teckna avtal med de länder som fartygen anlöper på sin väg in i och ut ur området, alternativt att skicka över soldaterna mellan de behövande fartygen ute till sjöss. Det är en relativt liten fråga.
Sverige har en skyldighet att skydda personalen - det är dags att ta det ansvaret, Tolgfors.
UPPDATERAD 111457A9:
Marininspektör Jan Thörnqvist medverkar i Agenda i SVT2 kl. 21.15 på söndag om Somalia och piratverksamheten. Det skall bli mycket intressant! Amiral Thörnqvist har stor erfarenhet efter sin tid som Force Commander och har tidigare framfört sunda åsikter i frågan.
UPPDATERAD 140811A5:
Omkring 20 danska rederier har enats om att beväpna fartygen efter ett möte mellan sjöfartsmyndigheterna, försvaret och justitiedepartementet. Även fackföreningarna deltog på mötet. Detta innebär att pirater som försöker angripa danska fartyg kommer att mötas av beväpnad personal ombord. Det framgår inte av artikeln vilken typ av personal det är frågan om, men troligen rör det sig om civila bevakningsföretag av den mer avancerade typen.
Detta gör att danska rederier kommer att stå inför samma dilemma som Hagman beskrev - att tvingas utfärda Rules of Engagement (ROE) för personalen och att göra befälhavaren ansvarig för eventuella vapeninsatser. Det skulle onekligen vara enklare att hantera för en militär organisation...
/ Commander
Se även Wiseman's Wisdoms.
torsdag 10 mars 2011
INFODIR till balanserad motattack mot TV 4
Informationsdirektör Erik Lagersten svarar på Newsmill upp mot insinuationerna från TV4 om att det skulle vara svenska kulor som orsakade att två svenska officerare och en tolk stupade den 7 februari 2010 i Gurgi Tepa. Hur det är med den saken har inte gått att fastställa, varken FM eller åklagaren har kunnat beskriva det definitiva händelseförloppet. I artikeln klarlägger INFODIR på ett tydligt sätt vad som hänt och vad som sagts.
Bra skrivet!
Det är tragiskt att den Kalle Anka-journalistik som TV 4 ägnar sig åt i detta ärende skall få sådant utrymme. Flertalet av oss kan endast ana vilka känslor och vilken sorg dessa spekulationer river upp hos de anhöriga och de inblandade kollegorna. På FM hemsida finns samma information som på Newsmill. INFODIR avslutar med:
"Dessa [anhöriga och kollegor] ska nu, med Försvarsmaktens stöd försöka gå vidare, skapa sig ett fortsatt värdigt liv och ständigt bära med sig det förtvivlade minnet av händelserna den 7 februari 2010 i Gurgi Tepa."
Det är just det som det handlar om - de anhöriga och kollegorna. Spekulationer gagnar ingen, allra minst de närmast sörjande. Skäms, TV4!
FM har de senaste månaderna börjat återta mark på informationsarenan vilket är mycket positivt. Vi har dock en lång väg att vandra innan vi hanterar informationstjänsten på det sätt den förtjänar. Rätt hanterad är den ett kraftfullt verktyg i opinionsbildning och rekrytering, fel använt får verktyget direkt motsatt verkan.
Informationsdirektörens inlägg är emellertid ett klart steg framåt - på kurslinjen, båda framåt fullt!
/ Commander
Bra skrivet!
Det är tragiskt att den Kalle Anka-journalistik som TV 4 ägnar sig åt i detta ärende skall få sådant utrymme. Flertalet av oss kan endast ana vilka känslor och vilken sorg dessa spekulationer river upp hos de anhöriga och de inblandade kollegorna. På FM hemsida finns samma information som på Newsmill. INFODIR avslutar med:
"Dessa [anhöriga och kollegor] ska nu, med Försvarsmaktens stöd försöka gå vidare, skapa sig ett fortsatt värdigt liv och ständigt bära med sig det förtvivlade minnet av händelserna den 7 februari 2010 i Gurgi Tepa."
Det är just det som det handlar om - de anhöriga och kollegorna. Spekulationer gagnar ingen, allra minst de närmast sörjande. Skäms, TV4!
FM har de senaste månaderna börjat återta mark på informationsarenan vilket är mycket positivt. Vi har dock en lång väg att vandra innan vi hanterar informationstjänsten på det sätt den förtjänar. Rätt hanterad är den ett kraftfullt verktyg i opinionsbildning och rekrytering, fel använt får verktyget direkt motsatt verkan.
Informationsdirektörens inlägg är emellertid ett klart steg framåt - på kurslinjen, båda framåt fullt!
/ Commander
onsdag 2 mars 2011
Sjöstridskrafter utanför Libyen - beredda på NEO
Flygvapnets Tp84 genomför idag den första evakueringsflygningen ut ur Libyen. Det är bra. Med rätt prioriterad materielplan hade vi kunnat göra mer. Naturligtvis hade man kunnat hyra in civila fartyg som redan är på plats, men vad säger att den möjligheten kommer att finnas i nästa krisområde eller att Sverige står först i kön för att hyra dem?
Nu finns det ända en hel del fartyg i närheten av Libyen, eller på väg dit, dock inga svenska. Enligt Information Dissemination är följande fartyg i området:
HMS Cumberland (F 85)
HMS York (D98)
HNLMS Tromp (F 803)
ITS Francesco Mimbelli (D 561)
ITS San Marco (L 9893)
ITS San Georgio (L 9892)
FS Tourville (D610)
HS Psara (F 454)
FGS Brandenburg (F215)
FGS Rheinland-Pfalz (F209)
FGS Berlin (A1411)
TCG Salihreis (F-246)
TCG Gemlik (F-492)
TCG Yarbay Kudret Güngör (A-595)
PLAN Xuzhou (530)
ROKN Choi Young (DDH-981)
På väg dit är ytterligare fartyg:
HMS York (D98)
HNLMS Tromp (F 803)
ITS Francesco Mimbelli (D 561)
ITS San Marco (L 9893)
ITS San Georgio (L 9892)
FS Tourville (D610)
HS Psara (F 454)
FGS Brandenburg (F215)
FGS Rheinland-Pfalz (F209)
FGS Berlin (A1411)
TCG Salihreis (F-246)
TCG Gemlik (F-492)
TCG Yarbay Kudret Güngör (A-595)
PLAN Xuzhou (530)
ROKN Choi Young (DDH-981)
På väg dit är ytterligare fartyg:
HMCS Charlottetown (FFH 339)
INS Jalashwa (L41)
INS Mysore (D60)
INS Aditya (A59)
USS Ponce (LPD 15)
USS Kearsage (LHD 3) (med 700 marinsoldater från 26:e MEU)
INS Jalashwa (L41)
INS Mysore (D60)
INS Aditya (A59)
USS Ponce (LPD 15)
USS Kearsage (LHD 3) (med 700 marinsoldater från 26:e MEU)
Därutöver stävar USS Mount Whitney i Medelhavet, USS Enterprise i Röda havet och det finns med all säkerhet ubåtar i närheten.
Övningen Noble Mariner 2011 genomförs i västra Medelhavet och några av ovan nämnda fartyg har dragits ut ur övningen för att genomföra insats utanför Libyen. Även FS Mistral och fregatten FS George Leygues passerar genom området, beredda att delta i insatsen, på väg mot en övning i Indiska Oceanen. Åter igen ett exempel på att sjöstridskrafterna genomför "insats" och "produktion" samtidigt.
Även efter att oroligheterna stillats men innan de revolutionära regimerna i Libyen, Tunisien och Egypten har fått sina sjöben kommer NATOs och EUs sjöstridskrafter ha viktiga uppgifter att lösa i området för att hantera konsekvenerna av upproren.
Här i Sverige har de marina förbanden, tyvärr, helt andra frågor att brottas med. I nästa vecka träffas representanter för de marina förbanden nere i Karlskrona för att realiserbarhetspröva Basorg 13 i förhoppning om att kunna motivera varför vi överhuvudtaget skall ha besättningar till de få fartyg vi fortfarande har. Ur led är tiden...
UPPDATERAD 022218A5:
Tp84:an fick inte landningstillstånd i Tripoli och har återgått bas på Malta. Planering pågår för ett eventuellt nytt uppdrag.
UPPDATERAD 070741A9:
Flygvapnets Tp 84 Hercules har i torsdags genomfört den första evakueringen av utländska medborgare från Libyen. Med flygplanet evakuerades 11 personer; sex svenskar, fyra rumäner och en kanadensare.
Flygplanet har nu ställts till UNHCR förfogande för fortsatta operationer. Uppdraget innebär sannolikt att Försvarsmakten kommer att genomföra en evakueringsflygning om dagen från Tunisien till Egypten i tio dagar.
Den marina uppbyggnaden inför en NEO fortsätter. Många länder har fartyg på väg mot eller i området. En bra sammanställning över de marina aspekterna finns hos Combat Fleets of the World.
/ Commander
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)