Sjöstridsförbanden och Basorg 13

Härom veckan skickade de marina förbanden in sina svar på HKVs förslag till utformning av Basorganisation 13, den organisation som skall stödja Insatsorganisationen (IO) och som utgör ett steg på vägen mot FM Org 14.

Förslaget har till del debatterats i media och uttryck som "katastrof" och "systemkollaps" har använts. Debattörerna har rätt - förslaget innebär sådana begränsningar för sjöstridskrafterna att våra stridsfartyg blir liggande till kaj medan besättningarna löser stöduppgifter vilka de varken är anställda eller utbildade för.

Problemet är, som vanligt skulle jag vilja säga, att en försvarsmaktsgemensam lösning skall smetas ut över hela organisationen utan hänsyn till de olika stridskrafternas särart. Modellen är, om jag förstår det hela rätt, en tvåbataljonslösning där en bataljon är aktiv medan den andra har lägre beredskap. Detta gör att personal i bataljonen med lägre beredskap kan besätta tjänster i exempelvis regementsledningen i basorganisationen. Det finns en risk att jag misstolkat modellens uppbyggnad eftersom de marina förbanden inte fått ta del av övriga försvarsgrenars eller försvarsmaktsgemensamma förbands sammansättning. Oavsett detta är lösningen olämplig för marinen.

Denna lösning fungerar inte applicerad på ett sjögående förband. Våra strids- och stödfartyg innebär omfattande investeringar. Genom att spara in på bemanningen i både insats- och stödorganisationerna, vilket tvingar personalen i insatsförbanden att lösa stöduppgifter, ligger dessa investeringar till kaj utan att vara operativa. Kostnaderna för underhåll och övrigt vidmakthållande kvarstår dock, de riskerar till och med att öka då det underhåll som besättningarna normalt genomför inte blir gjort för att sjömännen och officerarna utgör IBSS eller bemannar skolor och högre staber.

I stället för att tvinga på sjöstridsförbanden en försvarsmaktsgemensam organisationslösning, som med närmast naturkraft är anpassad för markstridskrafterna, bör man titta på en lösning som liknar den för ett större rederi. Dessa har produktivitetskrav som innebär att fartygen skall vara till sjöss så mycket det bara går för det är endast till sjöss som de gör nytta. Rederierna uppfyller kraven genom att anställa tillräckligt många sjömän och sjöbefäl för att lösa uppgiften samtidigt som de bygger upp en nödvändig stödorganisation för att hålla fartygen till sjöss.

Det handlar om att anställa mer än en besättning per fartyg, en lösning som är lika enkel som självklar för att uppnå hög produktivitet. Den investering som fartygen utgör måste utnyttjas i högsta möjliga grad och då räcker det inte med en individ per befattning ombord. Hoppas hinna återkomma i närtid med ett längre inlägg om lämplig bemanning av våra fartyg.

Örlogsfartyg är insatta så fort de är till sjöss, bland annat genom att bidra till den nationella sjölägesbilden och genom att ständigt vara beredda att hävda svensk territorialvattengräns och svenska intressen, i närområdet eller utanför detsamma.

Sjöstridskrafter är ett verktyg som står till statens förfogande att utnyttja som ett säkerhetspolitiskt instrument i alla konfliktnivåer - från djupaste fred till fullt krig. Då duger det inte att de ligger och förstörs till kaj utan besättning ombord.

/ Commander