Kontakt

Kontakta Commander: commanderslog [at] hotmail.se

onsdag 12 januari 2011

Äpplen och päron och farliga slutsatser

Bloggen Försvar och Säkerhet publicerade i dagarna ett inlägg skrivet av Helge Löfstedt, pensionerad överingenjör från FOI och ledamot av KKrVA, som innehåller utdrag ur en artikel i Kungliga Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift nr 1 2010. 

Inledningsvis vill jag framföra min uppskattning till Löfstedt för att han bidrar till den marina debatten. Det är intressant, lärorikt och tankeväckande att ta del av synpunkter från debattörer som inte direkt utgör de ”närmast sörjande” när det gäller marinen och maritim verksamhet. 

I artikeln redovisas storheter och analyser i en produktivitetsjämförelse mellan svenska marinen och danska och finska flottorna. Om man skall kritisera artikeln finns det ett antal sakfel, exempelvis har vi inte tagit korvett typ STOCKHOLM ur drift och inte heller två fartyg av GÖTEBORG-klass, utan de senare har modifierats och benämns korvett typ GÄVLE. Det är dock inte detta som är poängen här.
 
Siffrorna rörande kostnader är bland annat hämtade från Wiendokument som utgör ett informationsinslag i konventionell rustningskontroll, kompletterat med uppgifter från FN, vilket torde borga för kvalitet. Det är dock svårt att som läsare värdera uppgifterna då det inte framgår vad som ingår i exempelvis ”Utgifter Marina stridskrafter” eller ”Utgifter materielanskaffning”. Jag ställer mig mycket tveksam till att värdena som redovisas i artikeln är helt rättvisande länderna emellan, vilket Löfstedt också framför.
 
Att världen förändrats sedan underlaget till artikeln togs fram (2008) kan knappast författaren lastas för, men det är intressant att se reduktionen av såväl antal kölar som deplacement i den danska flottan. På SOK hemsida framgår att danska flottan idag endast består av två støtteskibe av ABSALON-klass som direkt kvalar in i denna jämförelse – huruvida THETIS och KNUD RASMUSSEN kan räknas som ”fartyg med kvalificerad ytstridsförmåga” kan diskuteras. Poängen är att beroende på vid vilket tillfälle jämförelsen görs kan resultatet variera kraftfullt.
 
En värdering av den typ som presenteras i artikeln, med så osäkra ingångsvärden, blir till del som att jämföra äpplen och päron vilket innebär en risk att man drar felaktiga slutsatser.
 
Ovanstående till trots, artikeln utgör mycket intressant läsning och tydliggör att Försvarsmakten med tillhörande stödmyndigheter måste bli effektivare när det gäller anskaffning av materiel till marinstridskrafterna och nyttjande och vidmakthållande av de marina förbanden.
 
Löfstedt drar slutsatsen attvolymen på de svenska förbandsutgifterna borde medge att flera fartyg hölls i drift i svenska flottan om man jämför med verksamheten i grannländerna. Alternativt att utgifterna för förbandsverksamhet borde minskas” och att det är angeläget att minska personalen. Det är lätt att dra en sådan slutsats – personalkostnaderna är en stor utgiftspost vid drift av ett sjöstridsförband.

Annicka Engblom har i tidigare inlägg hävdat att personalsituationen i marinen är kritisk. Jag skulle vilja hävda att hon underskattar problemet. Situationen är mycket ansträngd i nuläget och med i ”Basorg 2013” aviserade ytterligare neddragningar kommer den bli katastrofal.

Att då, som Löfstedt gör, dra slutsatsen att man måste minska på personalen för att komma tillrätta med produktivitetsproblemet är en direkt felaktig och farlig slutsats att dra. Det finns enligt min uppfattning två sätt att öka produktiviteten – sänka kostnaderna eller öka nyttjandegraden, där det senare är rätt väg att gå.

Med nuvarande bemanning kan ett örlogsfartyg nyttjas till sjöss ungefär 60-70 dygn per år beroende på tillgänglig arbetstid hos besättningarna. Detta gäller oavsett arbetstidsavtal – arbetsrättslig lagstiftning och vanlig anständighet gör att man kan ta ut ungefär 2000 timmar per år av en anställd. Eftersom det endast är till sjöss ett örlogsfartyg ger effekt är det mot mängden tid till sjöss som samtliga kostnader för anskaffning och drift skall ställas.

För att öka produktiviteten bör man därför öka mängden personal ombord våra stridsfartyg. Nyttjandegraden är direkt kopplad till mängden personal där dubbla besättningar ger cirka 120-140 dygn till sjöss, vilket är fullt möjligt ur ett tekniskt perspektiv. Med ökningen av personal skulle vi därmed få ut dubbelt så hög effekt ur våra plattformar.
 
Avancerade stridsfartyg kostar mycket pengar att anskaffa och underhålla. Jag tror ingen har gjort någon exakt sammanställning över alla kostnader för att anskaffa och underhålla en korvett i ett livscykelperspektiv, men det rör sig om miljardbelopp. Att då minska personalen för att öka produktiviteten är att sila mygg och svälja kameler.

Problemet här är inte att vi haft ”svårt att minska personalen i takt med att fartyg och tonnage i drift har minskat” utan tvärt om att vi inte får rekrytera tillräckligt antal officerare och sjömän att driva fartygen på ett effektivt sätt. 

Det är verkansmedel i form av stridsfartyg till sjöss som är Flottans existensberättigande, allt annat är att se som over-head. Kostnaderna för denna over-head måste alltså ses i relation till antalet timmar till sjöss för stridsfartygen. Det är därför som vi, genom att öka mängden personal i sjöstridskrafterna, uppnår högre produktivitet – inte tvärt om. 

Det är så marinen på bästa sätt uppfyller statsmaktens krav på "hushållning med utgifter och effektivitet". 

Inlägget har även kommenterats av Skipper.

/ Commander

6 kommentarer:

  1. Om du nu tar upp sakfel så kanske du ska kolla det du skriver själv. Göteborg (K21) och Kalmar(K23)ligger sedan länge till kaj mer eller mindre kalibaniserade. Kv typ Gävle som är en Kv typ Gbg modifierad finns ännu bara på ritbordet. Gävle (K22)och Sundsvall(K24)är fortfarande på linjen. Om du inte ens har koll på detta vad mer har du snurrat ihop. Skärpning!!

    SvaraRadera
  2. Du drar helt rätt slutsatser när det gäller personalen. Att sikta på dubbla besättningar är kanske att sikta väl högt men tre besättningar på två skrov ger goda möjligheter till uthållighet över längre tidsperioder. Särskilt vid längre konflikter eller spänningar i närområdet går det inte att köra en besättning i företag efter företag, månad efter månad med få tillgängliga fartyg.

    Kan man verkligen tala om ett tillgängligt och använtbart försvar, om man samtidigt planerar för att fartygen skall ligga till kaj om det skorpar sig, på grund av att besättningarna är slutkörda? Uthållighet är också en framgångsfaktor.

    Ett bra inlägg och rätt i analysen.

    SvaraRadera
  3. @ Anonym 17.50:
    Det jag nämnde var EXEMPEL på sakfel i artikeln, jag har inte hävdat att jag hittat alla.

    Jag har helt klart för mig att GBG och KMR ligger vid Flottans skeppsbro i väntan på ombyggnad till vedettbåtar och att GLE och SVL är på linje. De är dock sedan några år modifierade för internationella insatser och kommer att genomgå en större modifiering inom några år.

    Tack för visat intresse.

    / Commander

    SvaraRadera
  4. Jag har en liten annan syn på det där med att likställa dagar till sjöss med produktivitet.

    Allt för länge har dagar till sjöss förväxlats med produktivitet och kvalité. Hade vi haft bättre och mer kvalificerade övningar istället för att kajka runt med halvdana övningar så hade vi kunnat leverea mer pang för pengarna.

    Visst att "visa flaggan" är nödvändigt, men att bara åka "motorbåt" utan tillräckligt kvalificerade och utbildade besättningar duger inte.

    I dagsläget har vi ingen B-sida (Opfor) att tala om. Använd simulatorer och andra typer av verktyg så som role players, målresurser och sådant bättre så skulle vi höja kvalitén.

    Dubbla besättningar är dock en intressant tanke.

    SvaraRadera
  5. @ Klart skepp:
    Du har helt rätt - antal dagar till sjöss är INTE ett mått på kvalitet, om det kan tolkas så har jag varit otydlig. Det kan däremot vara ett mått på "produktivitet" dvs. effekt per investerad krona.

    Eftersom ett örlogsfartyg endast gör nytta till sjöss är det mot tiden till sjöss som kostnaderna måste ställas för att mäta produktiviteten. Då menar jag ALLA kostnader exempelvis utveckling, anskaffning, drift och underhåll, bemanning, utbildning, övning, ledning, administration etc. Att fartygen ligger till kaj medan besättningen övar i simulatorer är inte EFFEKT utan en del av kostnaden för att skapa ANVÄNDBARA enheter.

    VAD man sedan använder fartyget till är en annan fråga. För att vara användbart måste givetvis fartyget ha en viss kvalitet som är beroende på materielens status och besättningens kunskaper och färdigheter. Därför måste fartygen genomföra kvalificerade övningar som du helt riktigt anmärker och där har vi mycket att utveckla, inte minst inom området simulatorer. Vi har däremot, med professionella besättningar, varken behov av eller råd till att lägga all tid på övningar.

    En nation bygger inte upp en flotta ENDAST för att den skall vara tillgänglig den dag landet hotas av invasion över havet. En flotta skall inte ligga till kaj utan den skall användas som ett säkerhetspolitiskt verktyg. Detta tycks vi ännu inte ha förstått i Sverige. Till skillnad mot de flesta andra typer av militära enheter är ett örlogsfartyg användbart i ALLA konfliktnivåer - från djupaste fred till totalt krig. Hur ett land bäst nyttjar sin flotta i olika situationer avgörs av dess säkerhetspolitiska vilja och marina strategi. En svensk marin strategi är något som återstår att utveckla.

    / Commander

    SvaraRadera
  6. Är inte den största anledningen till vår mycket låga produktivitet att vi till skillnad mot till exempel NATO-landet Danmark måste hålla oss med en fullt utbyggd Sjöstridsskola själva. Inom NATO har man ju en mycket långtgående integration av de respektive flottornas skolsystem så att Belgien till exempel har hand om Minkrigsutbildningen och Storbritannien står för den operationella sjöträningen.
    Sanningen är ju den att vi har fler officerare inom skolsystemet och på staber än ute på fartygen. Men... Bara för att vi har hälften så många fartyg nu än för 20 år sedan innebär ju inte att SSS kan halveras. En lärare kan ju näppeligen sågas itu (även om sådana konstruktioner provats från tid till annan).
    Exemplet med Finland är helt enkelt inte tillämpbart av så många anledningar att jag vare sig orkar eller får ta upp det här. Kan vi inte bara nöja oss med att Finlands sätt att organisera sitt försvar inte hade varit någon god idé här.
    Fast vore inte ett utökat samarbete med Finland (och Polen) inom till exempel utbildning en väldigt god idé?
    En liten passus till innan jag ska gå och lägga mig: Istället för att ständigt och jämnt oja sig över att Visbyprojektet inte tycks komma någonvart borde vi väl istället slå oss för bröstet över att vi är den enda nationen runt Östersjön (förutom det STORA landet i Öster) som försöker bygga fartyg som åtminstone hade haft en rimlig chans i en framtida väpnad konflikt. Andra nationer må ha både större och "vackrare" örlogsfartyg men de är verkligen inget att komma med när man tar steget från piratjakt till robotduell. Nu ska vi bara skruva på lite sjömålsrobotar och bortom-horisonten luftvärn också så står vi väl rustade för lång tid framöver.

    SvaraRadera